Och om en palestinsk stat förklaras i FN?

Två artiklar. Den nedanstående följs av en annan, “Är en palestinsk stat Livskraftig idag?”



En palestinsk stat – Dagen efter
Publicerad: 09/08/11, 08:12 by Mark Silverberg
Få stater kan göra anspråk på att ha misslyckats innan de ens förklarats, men den palestinska myndigheten kan vara på väg att skapa en av dem.

På torsdagen 4 augusti meddelade Arabförbundets utrikesministrar och representanter från Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Marocko, Libanon och Qatar att de skulle stödja planen för den palestinska myndigheten (PA) att söka en plats för en palestinsk stat vid FNs Generalförsamling (UNGA).

Så vad för slags stat exakt skulle FN:s generalförsamling ställa sig bakom?

1933 års Montevideokonvention om “rättigheter och skyldigheter för en Stat” definierar en “stat” som en enhet med en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering; och en kapacitet att ingå relationer med andra stater – den palestinska staten uppfyller inga av dessa krav.

Denna “stat” skulle ha två oförenliga presidenter, två rivaliserande premiärministrar som bedriver oförenlig politik, en konstitution vars centrala bestämmelser kränks av både Hamas och den palestinska myndigheten, ingen fungerande lagstiftande organisation (den valdes den 25 januari 2006, för en mandatperiod på fyra år, det palestinska lagstiftande rådet har inte  antagit några lagar, och har inte haft några möten sedan 2007), ingen förmåga att hålla nationella val, en befolkning inte helt under dess kontroll, tvivelaktiga gränser som skulle innebära att annektera territorium under kontroll av en annan stat (Israel) och ingen tydlig plan för att lösa någon av dessa konflikter.

Om ändå denna “stat” deklareras av FN: s generalförsamling i september, kan allvarliga politiska och ekonomiska konsekvenser förväntas.

Politiska konsekvenser

Först och främst kommer Osloavtalet att bli annullerat. Därmed upphör alla eventuella förpliktelser Israel gått med på vid sin signering. Detta skulle inte bara avsluta den grund på vilken den Palestinska Myndigheten bildades och släppa Israel s uppgift att samarbeta med palestinierna på många frågor, särskilt säkerhet, men en sådan förklaring skulle öppna dörren till annektering och förlängning av israelisk överhöghet över flera större städer på Västbanken, bland annat Ariel, Ma’aleh Adumim och Gush Etzion-blocket.

Ur ett säkerhetsperspektiv, upphävs avtalen och israeliska säkerhetsstyrkor dras tillbaka, ör palestinska tjänstemän väl medvetna om att Hamas väntar i kulisserna för att ta över Västbanken, som det gjorde i Gaza och palestinierna är inte alltför angelägen om att begå kollektivt självmord genom en tredje intifada som dnabbt kan snabbt löpa ur kontroll till förmån för islamisterna.

Ekonomiska frågor

Inte heller verkar den ekonomiska horisonten vara bättre. Väl över två hundra enskilda organisationer på Västbanken och Gaza, och 30% av den palestinska BNP kommer från utländskt bistånd, vilket gör palestinierna de största per capita mottagarna av bistånd i världen.

Enligt Världsbankens beräkningar fick PA $525m av internationellt bistånd under första halvåret 2010, $ 1.4b under 2009 och $ 1.8b under 2008 vilket gör biståndet till drivkraften för den ekonomiska tillväxten i de palestinska områdena. Dessa miljarder dollar i bistånd skulle äventyras om FN: s generalförsamling godkänner en palestinsk stat utanför Oslos ram.

Få stater kan göra anspråk på att ha misslyckats innan de ens förklarats, men den palestinska myndigheten kan vara på väg att skapa en av dem.

En del av problemen PA ställs inför rör de många program och tjänster som tillhandahålls av FN:s hjälporganisation (UNRWA), vars finansiering härrör från utländsk hjälp. UNRWA definierar “flyktingar” mycket mer allmänt att alla andra globala icke-statliga organisationer. Dess enorma definition omfattar inte bara de palestinier som flydde sina hem i 1948 – då de var cirka 750.000 – utan också deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som nu är ca 4,8 miljoner i Gaza, Jordanien, Libanon, Syrien och på Västbanken.

Fram till denna punkt har de palestinska ledarna haft ett egenintresse av att fortsätta att underhålla myten om den utlovade palestinska rätten att återvända till Israel, men om utländskt bistånd till UNRWA torkar upp på grund av FN: s bud, vem skulle betala för den stora pedagogiska , sociala, hälso-och hjälptjänster byrån nu ger dessa miljontals “flyktingar” – och till vilka politiska och ekonomiska kostnader?

Tanken skrämmer PAs ledare – och av goda skäl. PA har nått sin upplåningsgräns. De har ett $ 585m underskott, är beroende av utländskt bistånd för att upprätthålla sin infrastruktur, är den största arbetsgivaren på Västbanken, och betalar löner till ca 150.000 statstjänstemän och militär personal. Under juni och juli, i en försmak av vad som komma skall, halverades deras löner och prognosen ser ännu sämre under upptakten till september, om de väljer att fortsätta med sitt FN-stat initiativ.

Palestinska banker och den privata sektorn har lånat PA mer än $ 1B och de är ovilliga att låna ut mer. Några ministerier har redan förlorat el på grund av deras oförmåga att betala sina räkningar. I juli beställde PA en minskning av priset på bröd, vilket leder till bageristrejker och i september kommer ytterligare räkningar för utbildnings-avgifter och skolmaterial. Sopornahopar sig på gatorna.

I ett land på mindre än fyra miljoner, skulle de ekonomiska konsekvenserna av en massiv förlust av utländskt bistånd vara häpnadsväckande fär att inte säga politiskt farligt.

Invändningar mot försoningsuppgörelse mellan PA och Hamas har redan fått Israel att hålla inne med $ 105M i mervärdesskatter och tullavgifter på varor som importeras till Västbanken och Gaza som kommer in via israeliska hamnar och samlas in av Israel på uppdrag av den palestinska myndigheten . Nästan två tredjedelar av den palestinska regeringens nettoresultat – ungefär $ 1.5Mrd per år – kommer från sådana skatter.

Den amerikanska kongressen hotar också att skära av stödet om PA förenas med Hamas och går vidare på dess statsbildningsinitiativ. Under räkenskapsåret 2011 uppgick USA:s bistånd till PA till $550M, men att stödet är nu i fara.

Den 7 juli passerade huset en resolution som motsätter sig PAs initiativ syy “bilda en stat via FN” med 407-6 marginal. Husets ledare följde upp resolutionen med ett brev direkt till PAs president Mahmoud Abbas med en “varning för de allvarliga konsekvenserna” av att fortsätta FN-initiativet.

Dessutom går 87% av de palestinska exporten nu till Israel, vilket gör den palestinska ekonomin beroende av goda relationer med sin granne – en en relation som försämras för varje dag.Utöver detta arbetar en sjundedel av det totala palestinska arbetskraften (som utgör en fjärdedel av den totala palestinska löneskatten) i israeliska bosättningar, som PA har, åtminstone fram till nu, försökt förbjuda.

Inte heller är väntan på förlusten av västvärldens utländska bistånd (utom från Sverige förstås), PA:s enda dilemma. PA: s främsta arabiska välgörare (främst Saudiarabien) har misslyckats med att uppfylla sina  åtaganden på flera miljarder dollar för ekonomiskt bistånd i år. Arabiska givarna har utlovat $971m till den palestinska myndigheten i år, men efter halva året har endast $ 330M levererats. Medan Saudiarabien presenterade en $30M donation till PA nyligen, är hoppet långt till de miljarder de lovade.

Ovanpå risken för en ekonomisk katastrof vid deklaration av stat via FN är en ny Palestinian Media Watch rapport som just lagt till den amerikanska kongressens dokumentation att, enart i maj 2011 betalade PA drygt $ 5M i löner till palestinier i israeliska fängelser, inklusive tusentals av dömda terrorister med israeliskt blod på sina händer. Förra året gav US $225M till den allmänna palestinska budgeten som dessa löner fortsätter att betalas från. Eftersom detta innebär en uppenbar kränkning av USA:s lagar mot terrorism, är kongressen över nu sina alternativ.

Sverige betalar självklart direkt till denna terrorism av judar. Jag skre mail till UD och klagade att mina skattepengar på detta sättet går till terrorism, de svarade aldrig. Tala om svensk demokrati.s

Israel och USA har gjort klart att ett samgående med Hamas och PA:s ensidiga FN-bud på självständighet kommer att få allvarliga ekonomiska och politiska konsekvenser.

Som Daniel Greenfield, regelbunden skribent i till Arutz Sheva, skriver: “Den palestinska myndigheten kan inte betala sina egna räkningar. De kan inte ens finansiera sin egen armé, men insisterar på att få en. Det kan inte generera sin egen el, erbjuda sitt eget vatten eller ens hålla val. Om detta inte definitionen av att vara helt oförbrredd att bilda en stat – vad gäller då”?

Den andra Intifadan ledde till en av de djupaste recessionerna den palestinska ekonomin har upplevt i sin moderna historia när BNP krympte med nästan 40%. De vet att de har mycket mer att förlora den här gången, om de fortsätter med sina statsbildningsplaner och om en 3:e intifadan bryter ut, vilket är förväntat.

Ochde som inte vet det än, kommer att veta det snart nog.



+++++++++++++++++





7 augusti 2011
Är en palestinsk stat Livskraftig idag?

http://www.americanthinker.com/2011/08/is_a_palestinian_state_viable_today.html
Av Michael Curtis

Utöver frågan om ond tro och ansvarslöshet hos palestinska myndighete som kräver en ensidig förklaring av en palestinsk stat är frågan om en sådan stat är politiskt och ekonomiskt livskraftigt.

Politiskt krävs fyra förutsättningar  för självständighet som nämns i Montevideo konvention om rättigheter och skyldigheter som staterna undertecknade den 26 december 1933: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering, och en förmåga att ingå förbindelser med andra stater.

Hade en palestinsk stat upprättats i dag kunde få av dessa kvalifikationer uppfyllas, och det är troligt att det skulle bli en “misslyckad stat”. Ta upp frågan om befolkningen. Över två miljoner palestinier bor öster om vapenstilleståndslinjerna från 1947, ytterligare en miljon i Gazaremsan, och cirka en miljon i Israel med israeliskt medborgarskap. Över hälften av Jordaniens befolkning är av palestinskt ursprung. Det sammanfattar knappast en “permanent” befolkning inom ett definierat område. Hundratusentals fler finns i omgivande arabländer.

Miljontals är registrerade som “flyktingar” i lägren som drivs av UNRWA (United Nations Relief and Works Organization). UNRWA definierar en “flykting” som en person härstammade från de fördrivna i 1948-1949 krig oavsett nuvarande medborgarskap eller födelseort. Det finns två andra problematiska faktorer. Det är oklart vilken del av den diffusa palestinska befolkningen skulle vilja leva i en palestinsk stat, helt säkert har israeliska araber ingen sådan önskan. Dessutom gör den politiskt explosiva frågan med palestinska krav på rätt att återvända för flyktingar och dess barnbarn, att demografiska beräkningar är meningslösa.

Palestinska geografin är inte mer identifierbar. Trots ständiga referenser av politiska aktörer till “1967 linjer” som definierar gränserna till en palestinsk stat dessa ännu outredda.De geografiska gränserna kan bara resulteras av förhandlingar i god tro mellan Israel och lämpliga palestinska företrädare.

Det omedelbara problemet är hur dessa representanter ska definieras.  Hamas kvalificerar inte eftersom de aldrig godkänt Osloavtalet, och förhandling är omöjliga om Hamas ingår i någon palestinsk styrande enhet. Sedan Osloavtalet 1993 har den palestinska myndigheten (PA) existerat som en kvasi-regering, som utövar myndighet på Västbanken, och under en tid, i Gaza. Dock har ingen riktig infrastruktur skapats, och full autonomi följde inte Oslo. I stället skapade Yassir Arafat, som president för PA, både en mukabarat (säkerhetstjänst) som absorberar 60% av PA: s budget, och en korrupt och oansvariga regim.  Som till stor del finns kvar idag. PA har inte monopol på den legitima användningen av fysiskt våld. Det besegrades politiskt och militärt av Hamas, som styr Gaza med egna säkerhetsstyrkor, tillhandahåller vissa tjänster för befolkningen, men framför allt engagerar sig i militanta angrepp mot israeliska civila. I huvudsak finns det två palestinska “regeringar” i pågående konflikten.

För närvarande verkar den fjärde kvalifikationen, att leva i fred med israeliska grannar, osannolik. Även om Yassir Arafat, som en del av Osloavtalet, låtsades att erkänna staten Israel, har den palestinska konventionen, som innehåller uttalandet att “delningen av Palestina 1947, och upprättandet av staten Israel är helt olaglig” aldrig formellt ändrats. Ännu mer brutalt förespråkar Hamas stadga förstörelsen av Israel genom jihad. Hamas har försökt att genomföra detta genom sina ständiga attacker med raketer och missiler mot israeliska civila.

Lika viktigt som de politiska problemen är de ekonomiska utsikterna. Både Världsbanken och Internationella valutafonden har utfärdat optimistism om än missriktad, på senare år, och noterade att om den palestinska myndigheten behåller sina prestanda i nationsbyggande och i tillhandahållandet av offentliga tjänster är de väl positionerade att etablera en stat i den nära framtiden. Man kan acceptera att PA har stärkt vissa institutioner och utvecklat vissa tjänster inom vad den kontrollerar, och att den palestinska ekonomin har växt, en tillväxt på 9,3% under 2010.

Men är den palestinska myndighetens ekonomiska resultat i grunden sund? För det första är tillväxten uttryckt från en mycket låg nivå etablerad under den andra intifadan år 2000. Det verkar inte vara hållbar. Det är fortfarande huvudsakligen begränsad till dens icke-konkurrensutsatta sektorn, där de snabbast växande delarna är jordbruk, hotell och restauranger, och anställda av den palestinska myndigheten. Industriproduktionen, däremot, har minskat. Slutligen är ökningen till stor del resultatet av medel från givare som är mer motvilliga att tillhandahålla medel på grund av extremism av Hamas.

Arbetslösheten i Västbanken och Gaza är bland de högsta i världen Den nådde en topp 2002 på ca 30%, nu är det 16,9% på Västbanken, och 37,4% i Gaza. Situationen är särskilt allvarlig för ungdomar vars arbetslöshet uppgick till 25% på Västbanken och 52% i Gaza. BNP per capita har varierat mycket, men reallönerna har minskat i värde. Paradoxalt nog är Israel och dess bosättningar en stor arbetsgivare för palestinsk arbetskraft, nu ca 80.000, som står för ca ¼ på den palestinska lönelistan. Likaså är den viktigaste handelspartnern Israel som står för 89% av den palestinska exporten och 81% av importen. Ungefär en femtedel av den palestinska befolkningen lever i fattigdom.

Eftersom tillväxten är till stor del givare-driven, saknas en levande privat ekonomisk sektor. Det är osannolikt att extern finansiering, från USA, EU och arabstaterna, skulle bibehållas på nuvarande nivå, än mindre öka, medan Hamas är en del av ett palestinskt styrande. Under senare år har arabstaterna har blivit mindre generösa: år 2009 gav de palestinierna $ 462.000.000,  2010 $287M, och hittills under 2011 $78.000.000. Av de $971.000.000 de lovat palestinierna har endast $330.000.000 faktiskt utbetalts. Följaktligen är PA kraftigt i skuld.

Utan tvekan skulle en viss förbättring i den palestinska ekonomin inträffa om Israel minskade restriktioner för rörlighet och tillträde, ålagda av säkerhetsskäl. Men sådana förändringar skulle inte göra mycket för att åtgärda de grundläggande systematiska problemen med palestinierna. Skulle en palestinsk enhet automatiskt bli en “misslyckad stat” som liknar Somalia, Tchad, eller Zimbabwe, där anarki, inbördeskrig och etniska och religiösa stridigheter råder? Om de grundläggande frågorna med Israel löses och om Hamas är redo att acceptera staten Israel, båda ytterst osannolika just nu, skulle en palestinsk stat vara lika lönsam som andra kämpande arabstater.Men om staten etableras under nuvarande förhållanden  vore  resultatet sannolikt mindre lyckat. Att försöka etablera en sådan stat nu skulle mycket väl kunna äventyra möjligheterna att dess livskraft och framgång i framtiden.

Michael Curtis är en framstående professor emeritus i statsvetenskap vid Rutgers University.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagen-splittrad-om-palestina_6434060.svd