onsdag 7 januari 2015

Jag är rädd att vara skribent i Europa.

http://www.israelnationalnews.com/Articles/Article.aspx/16262#.VK2gxyuG--E
Detta har den underdåniga svenska pressen och media hjälpt till att påskynda. De vågar sällan nämna "muslimsk terror" eftersom Obama inte vill. Är det den sanna kristna attityden han kör med, att älska sin fiende? Eller har det misstolkats på något sätt? Vill media på något sätt hedra de som utsattes för terror, sluta censurera ordet muslim eller islam/ist från artiklar, speciellt när alla utländska artiklar om samma fall nämner det.


Giulio Meotti Publicerat: onsdag, Januaiy 07, 2015 7:42 PM

Op-Ed: Jag är rädd för att vara en skribent i Europa

Det har blivit farligt att säga vad du tycker i Europa.

Giulio Meotti, Publicerad: Onsdag 7 januari, 2015 19:42

Terroristernas "commando" decimerade hela ledningen av Charlie Hebdo, Frankrikes mest kända satirtidning. Tolv personer mördades, inklusive huvudredaktören (pseudonymen "Charb") och fyra tecknare. Därefter försvann terroristerna.


Det hände i mitten av Paris i fullt dagsljus, men det var som Algeriet på 90-talet, då dussintals intellektuella mördades av terrorister: romanförfattaren Lâadi Flici, dödades i hans kontor med pennan i handen; essaysten Abderrahmane Chergou, som förblödde som ett slaktat lamm; dramatikern Abdelkader Alloula, tre kulor i huvudet; författaren Mahfoud Boucebci knivhöggs till döds; och Youcef Sebti, den fransktalande författaren och poeten som blev dödad i sitt hus under en reproduktion av "maj 3 avrättningar" av Goya. På hans säng hade han manuskriptet för hans sista roman, "Les illusioner fertiles".Det hände i Italien under 80-talet, då de kommunistiska Röda brigaderna dödade Carlo Casalegno, en blyg och modig journalist känd för sin otveksamma ställning mot terrorism och till förmån för staten Israel, i en period då de flesta journalister och intellektuella tog en moraliskt och politiskt tvetydig hållning på båda.

Charlie Hebdo var en symbol för fransk yttrandefrihet. "Journal bete et mechant". "Stupid och otäck tidning" var parollen för den satiriska tidskriften på sjuttiotalet. "Frankrikes ära räddades av Charlie Hebdo", skrev Bernard-Henri Lévy, när veckotidningen publicerade de danska karikatyrerna av Muhammed, medan många rättänkande media gapade om "islamofobi" inför dessa karikatyrer.

Sedan dess har Hebdo varit centrum för alla de påfrestningar mot väst i detta krig mot det fria ordet står inför. Fysiskt tryck, först och främst, vilket framgår av blodbadet. Huvudkontoret för tidningen hade redan bränts med molotovcocktails. Men det är också en politisk och juridisk påtryckning.

Charlie Hebdo har överlevt en process för "rasism" väckt mot tidningen av det franska muslimska rådet (en domstol har frikänt tidningen). Nu terroristerna utfört sitt uppdrag. I ett land där Talmud brändes på bål, där tusentals huvuden avskars med Robespierres guillottine och där nazistiska trupper marscherade i Les Champs Elysees.

Idag i Europa finns serietecknare, författare och journalister som hotas av döden och som behöver en nivå av personligt skydd som inte ens behövs i Israel. Jag träffade massor av dem, från Amsterdam till Köpenhamn. De är hjältar för intellektuell frihet. Dessa journalister måste ta vara på sig själva och vidta försiktighetsåtgärder. Eftersom att skriva artiklar kritiska till islam eller öppet pro Israel gör dem till ett mål för mordförsök och hotelsekampanjer.

Efter Charlie Hebdoattacken skickade jag ett meddelande till min vän Robert Redeker, den franska professorn i filosofi hotas med döden för en artikel i Le Figaro. Sedan dess är han gömd. Han skrev ett förord till en av mina böcker om Israel.

Robert svarade inte mig. I det tysta finns hela Europas slöja av skräck och underkastelse.

Ingen vill vara en martyr. Det är därför som jag fruktar att vara ett proffs för Israel och en fri skribent i dag i Europa. Det kunde vara bättre att ändra mitt yrke. Men skulle attackerna verkligen sluta om man ändrar sig själv?


Op-Ed: I Fear Being a Writer in Europe

It has become dangerous to say what you think in Europe.



14
Published: Wednesday, January 07, 2015 7:42 PM


The terrorists' commando decimated the entire desk of Charlie Hebdo, France's most famous satirical magazine. Twelve people were murdered, including the main editor (pen name "Charb") and four cartoonists. Then the terroristsdisappeared.
It happened in the middle of Paris in broad daylight, but it was like Algeria in the '90s, when dozens of intellectuals were murdered by terrorists: the novelist Lâadi Flici, killed in his office with pen in hand; the essayst Abderrahmane Chergou, who bled to death like a slaughtered lamb; the playwright Abdelkader Alloula, three bullets in his head; the writer Mahfoud Boucebci, stabbed to death; and Youcef Sebti, the Francophone writer and poet, who was slain in his house under a reproduction of the "May 3 executions" by goya. On his bedside he had the proofs of his last novel, "Les illusions fertiles".
It happened in Italy during the'80s, when the communist Red Brigades killed Carlo Casalegno, a shy and brave journalist known for his uncomprising position against terrorism and in favour of the State of Israel, in a period when most of the journalists and intellectuals took a morally and politically equivocal stance on both.
Charlie Hebdo was the symbol of French freedom of expression. "Journal bete et mechant". "Stupid and nasty newspaper" was the slogan of the satirical magazine in the Seventies. "The honor of France was saved by Charlie Hebdo," wrote Bernard-Henri Lévy when the weekly republished the Danish cartoons of Muhammad, while many right-thinking media gloated on the "Islamophobia" of those caricatures.
Since then, Hebdo has been the center of all the pressures faced by the West in this war on free speech. Physical pressure, first of all, as shown by the carnage. The headquarters of the newspaper had already been burned with Molotov cocktails. But it is also political and legal pressure.
Charlie Hebdo has survived a process for "racism" brought against the magazine by the French Council of Muslims (a court exonerated the magazine). Now the terrorists accomplished their mission. In a country where Talmuds were burned at the stake, where thousands of heads were cut off by Robespierre's guillottine and where the Nazi troops marched in Les Champs Elysees.
Today in Europe there are cartoonists, writers and journalists threatened with death and who need a level of personal protection unconceivable even in Israel. I met dozens of them, from Amsterdam to Copenaghen. They are heroes of intellectual freedom. These journalists must watch themselves and take precautions. Because writing articles critical of Islam or openly pro Israel make them a target for assassination attempts and intimidation campaigns.
After Charlie Hebdo's attack, I sent a message to my friend Robert Redeker, the French professor of philosophy threatened with death for an article in Le Figaro newspaper. Since then, he is hiding. He wrote a preface to one of my books on Israel.

Robert didn't reply to me. In that silence there is all of Europe's veil of fright and submission.

Nobody wants to be a martyr. That is why I fear being a pro Israel and a free writer today in Europe. It might be better to change my profession. But would they really stop if one changes one's self?






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)