Israel i Sverige[B]: Den turkiska ekonomiska bubblan en katastrof.

tisdag 11 juni 2013

Den turkiska ekonomiska bubblan en katastrof.

http://pjmedia.com/spengler/2013/06/03/the-economics-of-the-turkish-spring/

[caption id="attachment_14925" align="alignright" width="683"]

Turkisk polis[/caption]

Godtrogenheten de traditionella medierna visar mot Turkiet fortsätter att förvåna. Man läser i dag i New York Times om Turkiets "blomstrande ekonomi och ett självförtroende som uttrycks av den religiöst konservativa styrande eliten," vid en tidpunkt då ett massivt uppror förråder den svaga turkiska ekonomin med mumlande av den styrande eliten. Som jag redovisar i uppsatsen nedan korspostad från Asia Times Online, har sysselsättningen i Turkiets formella ekonomi krympt med 5% under det senaste året (vilket motsvarar den värsta av 2008 års stora lågkonjunktur i USA) och turkiska hushåll skär utgifterna under vikten av en förkrossande skuldbörda. Västerländska reportrar som dyker upp för ett par dagar i Istanbul ser en hel del av byggkonjunkturen, för att vara säker - det beror på att Turkiets islamister spenderar som berusade sjömän på islamiska fåfänga projekt medan den privata sektorn krymper. Två saker har gått fruktansvärt fel för Tayyip Erdogan. Den första är hans engagemang för det syriska gungflyt, och den andra (och i slutändan viktigare) är kollapsen av hans konsumentkredit-bubbla.

Nationalekonomin under den "turkiska våren"
Av Spengler

Fältslag mellan regeringsfientliga demonstranter och den turkiska polisen under flera dagar vid Taksimtorget i Istanbul utgör ett nationellt uppror mot Recep Tayyip Erdogans begynnande islamistiska diktatur. När detta skrivs den 2 juni är tiotusentals av regimens motståndare i kontroll av hjärtat av Istanbul medan polisen har återkallats. Den ekonomiska nöden hos turkiska hushåll är en viktig faktor i landets politiska omvälvningar.

Nyhetsmedier har redan döpt demonstrationerna till en "turkisk vår". Det är en helomvändning, för den "turkiska modellen" som hölls fram för två år sedan som en lösning på de ekonomiska och sociala problemen i de konkursmässiga stater som råkat ut för arabisk nationalism. Erdogans "måttliga"islamism och dynamiska ekonomiska förvaltning föreslogs erbjuda en väg ut för Egypten och andra misslyckade ekonomier i Mellanöstern.

Erdogan hade förklarat sig en "tjänare av Sharia" under hans 1994 borgmästaraktion i Istanbul, men de flesta västerländska observatörer valde att ta den blivande turkiska diktatorn på hans följande ord att han skulle respektera den turkiska statens sekulära karaktär.

Så blev det aldrig. Erdogan har inte presiderat över ett ekonomiskt mirakel - i motsats till de godtrogna uppskattningar som många västerländska källor har klämt fram - utan arrangerade snarare den vanliga sortens Third World's kreditbubbla, som har tvingat turkiska konsumenter att dra åt svångremmen som svar på en förödande skuldbörda. "Ekonomiska problem kommer att dominera den politiska dagordningen, och Erdogans anspråk på ledarskap i den muslimska världen - för att inte tala sitt eget land - kommer att se betydligt mindre trovärdigt ut," varnade jag i detta utrymme den 23 april (se Turkiets tidsinställda bomb från dess tickande skuld, Asia Times Online), strax före Moodys tilldelat Turkiet en investeringsklassifikation, kanske det sämsta uttalandet någonsin av kreditvärderingsinstitutet eftersom det satte ett "Aaa" på värdepapper som baserades på subprimelån.

Turkiets problem kan inte riktigt jämföras med de upproren 2011 i muslimska Nordafrika, landets ekonomi kommer att fortsätta att fungera, men långt under de förväntningar som vanliga turkar har, och dess politiska system är robust. Men demonstrationerna mot regeringen betecknar en vändpunkt i tilltron på den turkiska islamismen.

Demonstranternas ilska, för att vara säker, centreras på Erdogans smygande diktatur: det gradvisa införandet av islamisk lag i en turkisk stat grundad på sekulära principer, fängslandet av hundratals av regimens motståndare, och assimilering av en enorm ekonomisk makt till korrupta monopol som kontrolleras av Erdogans parti. Läckta amerikanska diplomatiska telegram hävdade år 2010 att Erdogan samlat en enorm personlig förmögenhet genom mutor under sin mandatperiod och provision på försäljningen av turkiska tillgångar till utländska investerare. [1] Kemal Kiliçdaroglu, ledare för det sekulära oppositionspartiet CHP, jämför Erdogan med Hitler.

Syriens inbördeskrig har dessutom skärpt Turkiets sekteristiska och etniska uppdelningar. Kanske en femtedel av turkarna ansluter sig till Alevitsekten, och röstar på en gren av islam som rättvist kan beskrivas som måttlig, och som främst gäller för de sekulära partierna. Erdogans framväxt som ledare av militanta Sunniter i Syrien samt Gazaremsan, där han patroniserar Hamas, oroar aleviterna, som har ett långt minne av Sunnis förföljelse. Aleviterna har lite att göra med Syriens alawiter, Assadfamiljens minoritetssekt, men aleviterna har viss sympati för Assadregeringen eftersom de turkiska sunniterna är så fast beslutna att förstöra den.

Den kurdiska minoriteten består av mer än en femtedel av Turkiet, och dess fruktsamhet är dubbla eller tredubbla den turkisktalare. Etniska turkiska sunniter - befolkningssegmentet till vilket den härskande Justice and Development Party (AKP) attraheras - utgör en knapp majoritet av den turkiska befolkningen, och den demografiska utvecklingen kommer att göra dem till en minoritet på 20 år eller mindre. Syriens två miljoner kurder har blivit en självständig faktor som ett resultat av landets inbördeskrig, med sina egna kommunala förvaltningar och miliser. De ser på arabiska jihadister som dominerar rebellstyrkorna, med berättigad rädsla och misstro. Återigen, Erdogans stöd till sunnimuslimska rebeller upprör Turkiets kurder.

[caption id="attachment_14928" align="alignright" width="382"]

Support för Sharia[/caption]

Endast en liten minoritet av AKP:s bas gynnar den islamistiska agendan. Endast 12% av turkarna vill att sharia vara lag i det landet, enligt en april 2013 Pew-undersökning, jämfört med 84% av muslimerna i södra Asien, 77% i Sydostasien, och 74% i Mellanöstern och Nordafrika .

Därför vilar Erdogans mandat på de ekonomiska resultaten. Hans Sunni-fundamentalistisk agenda tilltalar inte till den turkiska majoriteten. Men han drog röster från sekulära turkar på den förmodade styrkan i sin ekonomiska förvaltning. Analogin till Hitler är i vissa avseenden motbjudande, men det håller på att karakterisera Erdogans dolda agenda att införa en ideologisk diktatur. Den turkiska allmänheten ser det krypande införandet av regeringens nya sharialagar som förbjuder försäljning av alkohol efter 10 på kvällen och förbjuda allt omnämnande av alkoholkonsumtion i offentliga medier.

I hans 2011 presidents-aktion emulerar Erdogan en tidigare Anatolier, nämligen St Nicholas. Som jag skrev i en 2012 studie för Middle East Quarterly,

Erdogans bubbla påminner om erfarenheter från Argentina under 2000 och Mexiko 1994 där svallande utlandsskulden producerade kortlivade bubblor av välstånd, följt av devalveringar och djupt fall. Båda latinamerikanska regeringar köpte popularitet genom att erbjuda billiga konsumentkrediter som Erdogan gjorde under månaderna fram till nationella val i juni 2011. [3]

Bilaga 1: Turkish BNP, hushållens konsumtion och offentlig konsumtion (från år till år procentuell förändring)
Källa: Turkiets centralbank

Erdogans politiskt styrda generositet har kommit tillbaka för att bita turkiska konsumenter. Personlig konsumtion har sjunkit i reala termer. BNP-tillväxten är nära noll, samtidigt med en 20% tillväxt i offentlig konsumtion. Medan de offentliga utgifterna dominerar den ekonomiska aktiviteten är det inte förvånande att Turkiets inflation ligger på 7%.

De aggregerade ekonomiska data döljer växande nöd i den turkiska ekonomin. Statliga uppgifter skiljer avlönad anställning inom den formella sektorn från "oavlönad sysselsättning" och "egenföretagare". Under det senaste året har sektorn anställning i den formella sektorn krympt med 5%, medan "oavlönad sysselsättning" har ökat med 5%. Det betyder helt enkelt att arbetare inom tillverkning och servicearbetare med riktiga jobb friställdes och tog bussen tillbaka till hård-bearbetade gårdar i centrala Anatolien eller sitter fast i små familjeföretag. Dessa är latent arbetssökande. En 5% krympning i den formella ekonomins arbetskraft är ett förödande resultat.

Bilaga 2: formell anställning, "oavlönad" och "egenföretagare" (år-årsförändring)
Källa: Turkiets centralbank

Turkiets ekonomi, konstigt prisad som nästa Kina, förlitar sig på låg- och medel-tech export till Europa, arabvärlden och det forna Sovjetunionen. Den växte som billig arbetskraft för europeiska och vissa asiatiska tillverkare och sjönk med den europeiska ekonomiska krisen, minskad med rysk ekonomisk stagnation och oordning bland muslimska handelspartner på deras marknader. Turkiet har färre high-school examina än Mexiko och en enorm informell ekonomi. Några turkiska universitet undervisar till internationella standarder, men Turkiet kan inte jämföras med begåvningsreserven i Kina, Taiwan eller Korea.

[caption id="attachment_14931" align="alignleft" width="382"]

Bilaga 3: Turkiska konsumentkrediter utestående
Källa: Turkiets centralbank.[/caption]

För att upprätthålla konsumentbubblan fick Turkiet ett bytesbalansunderskott som nådde 10% år 2012, finansierat övervägande med kortfristiga skulder som i stor utsträckning, enligt påståenden, sker genom de sunnitiska Gulfstaterna som ser Turkiet som ett bålverk mot Iran .

[caption id="attachment_14932" align="alignright" width="382"]

Bilaga 4: Turkiska kortfristiga utlandsskuld
Källa: Turkiets centralbank.[/caption]

Turkiets kortfristiga utlandsskuld växer fortfarande med en 30% årlig ränta på årsbasis (och på en 70% årstakt under de tre första månaderna av 2013). Den ekonomiska avmattningen skulle ha minskat Turkiets utländska upplåning, men den har accelererat. Tålamodet hos Turkiets finansiärer i Persiska viken är långt men inte obegränsat.

Konsumenternas skuldsättning har ökat med nästan 10 gånger sedan 2006, och hoppade upp med 40% under det senaste året. Som jag påpekade i min uppsats av den 23 april, är det svårt att förena en 40% årlig ökning av konsumenternas skulder med en 5% årlig ökning i den nominella konsumtionen (inflationen ligger på 7%, så de verkliga utgifterna minskade med 2%). Uppgifterna innebär att turkiska konsumenter lånar enorma belopp för att refinansiera den ränta de är skyldiga på sina befintliga skulder.

Erdogans utgiftfest av 2011 har lämnat turkarna med en fasansfull baksmälla. Bankerna kan inte blåsa upp sina konsumentlån med 40% per år på obestämd tid, när musiken stannar måste turkiska hushåll minska sin konsumtion kraftigt. Skuldsatta konsumenter vet att detta måste ske snarare förr än senare, och denna förkänsla hjälper förmodligen till att sura den nationella stämningen.

"Turkiets långsiktiga risker är ännu mer skrämmande," skrev jag i den citerade uppsatsen för Middle East Quarterly. "Ett utvecklingsland kan inte upprätthålla ett fruktsamhetstal som leder till en snabb ökning av äldre anhöriga, men fruktsamheten hos turkisktalande turkar har varit i stadig nedgång under de senaste femton åren, sjönk till endast 1,5 - som i Europa - medan dess befolkning åldras nästan lika snabbt som Irans, vilket lämnar landets socialförsäkringssystem med ett underskott på närmare 5% av BNP. "Om vi ??fortsätter den nuvarande [fertilitets]-trenden kommer 2038 att markera katastrof för oss," varnade Erdogan i ett första maj 2010-tal. "Inom en generation kommer hälften av Turkiets män i militär ålder från kurdisktalande hem om den nuvarande trenden fortsätter .

I efterhand kommer analytiker av turkisk politik att säga att Erdogans islamism inte var en nystart för Turkiet, utan snarare ett senkommet försök att hälla islamiskt lim i sprickorna som hotar att bryta det turkiska samhället. Han kanske redan har misslyckats. En växande andel av turkiska väljare har dragit slutsatsen att de gjorde ett avtal med djävulen, och att djävulen inte har hållit sin del av avtalet.

Notes:
1. US cables claim Turkish PM Erdogan has eight Swiss bank accounts, Hurriyet Daily News, November 29, 2010.
2. The World’s Muslims: Religion, Politics and Society, Pew Research Center on Religion and Public Life, April 30, 2013.
3. Ankara’s ‘Economic Miracle’ Collapses, The Middle East Quarterly, Volume XIX, Number 1, Winter, 2012.

Spengler is channeled by David P Goldman. His book How Civilizations Die (and why Islam is Dying, Too) was published by Regnery Press in September 2011. A volume of his essays on culture, religion and economics, It’s Not the End of the World – It’s Just the End of You, also appeared that fall, from Van Praag Press. He is an Associate Fellow of the Middle East Forum. Se also Wikin.

[videolänk]