Varför framgång i "Fredsförhandlingarna" gör det värre för hela området.

Varför "Progress" mot en fred mellan Israel-Palestina  mest sannolikt ger en regional instabilitet

AV Barry Rubin 10 APRIL, 2013

Statssekreterare John Kerry har stoppat huvudet i varje bortslängd kliché om Mellanöstern som har fastnat i hans huvud. Naturligtvis är han inte ensam. Jag informerade nyss en europeisk diplomat som kom upp med den exakta formuleringen jag ska ta itu med i ett ögonblick. Vad som är förbryllande - men sedan länge bekant, är att västerländska politiker vidmakthåller så många idéer som är helt utan kontakt med verkligheten.

De tillåter inte något ifrågasättande av dessa antaganden. Tvärtom är det förvånande att finna hur ofta personer i eliten som har positioner men aldrig hört alla motargument till dessa inbillelser. Det är lätt att bevisa att många av dessa idéer helt enkelt inte är vettiga, men det är nästan omöjligt att få eliten av intellektuella, tjänstemän och politiker att öppna sina sinnen för dessa förklaringar.

Men vi kan inte bara tro vad vi vill tro, vad vi skulle vilja se hända, vad vi hoppas på. Verkligheten måste förstås annars blir saker allt värre. Icke penetrerade utopiska idéer dominerar detta ämne och tjänar inte någons intressen.
Låt mig ge ett enda exempel. Här är Kerrys iakttagelser efter att ha turnerat Mellanöstern:

"Jag har intensivt fokuserat på denna fråga och regionen eftersom det är verkligen viktigt att amerikanska intressen och regionala intressen försöker föra fredsprocessen framåt, och eftersom denna långvariga avsaknaden av fred används av grupper överallt att rekrytera och uppmuntra extremism." [Verkar som om han i huvudsak tar vid där Obama började så bli inte förvånad över de kommande 4 årens totala misslyckanden.]

Förmodligen är då anledningen till att den israelisk-palestinska konflikten är så viktig och brådskande att lösa att den annars är en mäktig kraft för att uppmuntra extremism.

Låt oss fastställa att det skulle vara en mycket bra sak om denna konflikt skulle lösas på ett stabilt sätt via kompromisser. Låt oss vidare säga att detta inte kommer att hända.

Men det finns en annan punkt som låter intuitivt kontraproduktivt och ändå verkar vettigt:

Att lösa konflikten på något som helst sätt kommer att uppmuntra ännu mer extremism och regional instabilitet. Hur kan jag säga det? Mycket enkelt.

Islamistiska grupper och regeringar, tillsammans med radikala arabiska nationalister, Iran och andra, är fast beslutna att förhindra en lösning på frågan. Något annat än Israels utplåning anser de innebära  förräderi. Om - och detta kommer inte att hända, Israel och den palestinska myndigheten åstadkommer ett omfattande fredsavtal skulle dessa krafter dubbla och tredubbla sina ansträngningar att undergräva det.

Regeringen i Palestina skulle möta bestämd inhemsk opposition, inklusive mordförsök på "förrädarna" som åstadkom freden. Palestinska fraktioner skulle göra anspråk på att vara mer militant än sina konkurrenter och skulle försöka använda den nya staten som en grund för att angripa Israel för att bevisa sina meriter och främja sina politiska öden.

Vad skulle regeringen i Palestina göra en gång gränsöverskridande attacker oundvikligen börjar mot Israel? Det är mycket troligt att det skulle avsäga sig allt ansvar och säga att de inte kan hitta de skyldiga eller förkunna att dessa människor är hjältar.

Naturligtvis skulle Hamas regim i Gaza inte acceptera avtalet, vilket garanterar att det inte kunde genomföras. Den sista faktorn, som är en stor och ogenomtränglig barriär, ignoreras helt enkelt av  "fredsmäklare." Israel skulle vara tvungna att göra stora territoriella eftergifter och ta ökade risker i förväg, vilket skulle vara till noll nytta mot en Hamasregering som skulle öka sina attacker mot Israel . Hamas styrkor på Västbanken, kanske i samarbete med Fatah-radikaler, skulle försöka störta Palestinas regering.

Det skulle finnas försök att genomföra illdåd mot israeliska civila att bryta överenskommelsen, precis som skedde av Hamas ensamt under 1993-2000 "Oslo fredsprocessens" period. Hizbollah från Libanon skulle också öka attacker mot Israel f ör att bevisa att den förrädiska freden inte kunde hålla.
Det styrande Muslimska Brödraskapet i Egypten och Syrien skulle göra allt för att hjälpa Hamas. Det skulle finnas upprördhet inom stora delar av den allmänna opinionen och särskilt bland den beväpnade islamistiska milisen som skulle försöka styra sina länder i krig, via gränsöverskridande attacker mot Israel och understöd till palestinska rebeller.

Naturligtvis är det faktum att de förstår alla punkter som anges ovan en av de främsta anledningarna till att den palestinska myndighetens ledning inte är intresserad av att göra ett fredsavtal med Israel, och inte ens förhandla på allvar mot detta syfte.

Ironiskt nog skulle rekrytering och uppmuntran av extremism gå mot betydligt högre nivåer än det är nu.

Men det är inte allt. Vem skulle identifieras som arkitekterna bakom detta fruktansvärda bakslag för islam och arabisk nationalism? USA och västvärlden, naturligtvis. Föreställ ökningen av antiamerikansk terrorism för att ha permanent "stulit" Palestina, förevigat "orättvisa" och så kraftfullt befästa "den sionistiska enheten".

Kerry menar, utan tvekan, att egyptier, syrier, libaneser och iranier skulle applådera den underbara amerikanska prestationen. Detta är renaste nonsens, särskilt i en tid då islamister känner att de rider på toppen av en flodvåg av seger.

Medan paralleller är inexakta, påminner vissa aspekter av en sådan situation, mig om vad som hände i slutet av första världskriget. Många människor i Tyskland var övertygade om att deras land inte besegrades utan endast drabbats av ett "hugg i ryggen" av sina utländska fiender och judarna hemma. Av denna jord uppstod den nazistiska rörelsen, att hämnas denna svek och nederlag. Tänk vad du vill om den parallellen.

Kom också ihåg att 1990-talets  "fredsprocess"-försök kom vid en tidpunkt då arabiska regimer var svaga, upprepade gånger hade besegrats av Israel, efter att ha förlorat sin sovjetiska allierade, med ett härjat  Iran-Irak- och Kuwaitkrig och med en konkurs för PLO . Nu är vi i en ny era när, till exempel, den viktigaste enskilda arabiska pelaren för fred i Hosni Mubarak regimen i Egypten-har drivits ut till jubel av samma västerlänningar som också hävdar att de erkänner värdet av en arabisk-israelisk fred.
Om jag har övertygat dig, antar jag att du måste förstå att ett allvarligt fall kan göras för argumentet ovan. Men ingen av dessa punkter kommer att visas i massmedia eller på hög debattnivå. Antagandet är, som Kerry sagt, att Israel-palestinsk fred kommer att göra saker och ting bättre och inget som helst kommer att beaktas som motsäger denna uppfattning.

Låt mig återigen betona att jag inte gör något "anti-freds"-argument här. Om det var möjligt att få en varaktig och stabil fred mellan Israel och palestinierna genom kompromiss skulle det vara en stor bedrift. Det kan vara möjligt någon dag, men farligt önsketänkande för närvarande, det är inte sant nu.

Men istället skulle det endast kunna abli - och, igen, det kommer inte att hända alls - ett rangligt, instabilt arrangemang som antingen den palestinska myndigheten skulle arbeta hårt på att stjälpa i steg två i sitt försök att förgöra Israel. Och om de som undertecknat fördraget inte skulle leda en sådan insats innebvär det bara att de medvetet medvetet, och de säger så offentligt, lämnar uppgiften till deras efterträdare. I olika utsträckning, skulle regeringarna i Egypten, Syrien, Libanon, Iran och andra trycka på för att åstadkomma den agendan.

Och som vi har sett i det förflutna, "diplomatiska framsteg" skulle ge en regional politisk storm. Sådant tänkande är ej intuitivt, men det är bara för att intuitionen är fel.


Också en kommentar från alltid visa Melanie Phillips.

†John Kerry †Israel †Abbas †Mellanösternkonflikten †palestinska myndigheten †palestinier . . . . . .