Instabilitet i Nordafrika och den europeiska energisäkerheten.

http://www.phantis.com/blogs/ioannis-michaletos/instability-north-africa-and-european-energy-security

April 14, 2013 av Ioannis Michaletos

Instabiliteten i Nordafrika får konsekvenser för tillgången på energiresurser i Europa. Efterdyningarna av den "arabiska våren" har resulterat i en mängd islamistiskt relaterade rörelser som hotar stabiliteten i regionen.

Den nordafrikanska regionen har under de senaste åren spelat en avgörande roll i att forma den globala politiska dagordningen. Det är födelseplatsen för den "arabiska våren" (Tunisien) och regionen som numera mest påverkas av islamistiskt drivna terroristgrupper i det större MENA-området. Den senare utvecklingen har en stor inverkan på energisäkerhet i EU och kan bli en källa till stor instabilitet inom en snar framtid.

Terroristattackerna med mängder av dödsfall på platser med naturgas i Amenas i Algeriet, var ett tydligt tecken på framtida fara. Attacken varade i fyra dagar, inkluderade gisslan av hundratals arbetare och mer än 80 personer dödade. Landskapet i regionen, som kännetecknas av en öken sträcker tusentals kilometer, utgör en avsevärd belastning för säkerhetsmyndigheterna som bereder sig för fler attacker av detta slag av organisationer, såsom AQIM, en Al Qaida utlöpare i Maghreb. Den algeriska regeringen är en av de få som undgått destabilisering och inhemsk oro under de senaste åren, men är också en som är kritiskt beroende av dess förmåga att vara en pålitlig producent och exportör av olja och gas som bidrar med cirka 80% till dess årliga budget . Terroristattackerna mot energianläggningarna riktar sig direkt mot landets kapacitet att upprätthålla sig självt och det är av intresse att notera att precis innan attacken tillkännagavs  ett massivt 261 miljarder USD investeringsprogram på energiresurser av Alger, som bokstavligen förlitar sin integritet på stabiliteten i energisektorn.

Dessutom, farorna med islamistisk terrorism i Nordafrika sträcker sig längre än dess områdeoch når upp till de nordiska grannländerna i EU. Algeriet producerar cirka 1,9 miljoner fat olja per dag och 75 miljarder kubikmeter naturgas per år, den mesta av exporten riktas mot Italien, Frankrike, Spanien och Portugal. Totalt levererade algerisk gas under 2012 cirka 15% av EU: s förbrukning. Vid det laget bör det noteras att Algeriet tillsammans med Norge är de två viktigaste medtävlarna med rysk naturgas som importeras till EU. Vad som är av stort intresse är dock att enligt en rapport i februari 2013 från Platts energi-uppgiftslämnartjänst ser norska Statoil lägre produktion under 2013 ... delvis skylldes förlusten från In Amenas gasanläggning i Algeriet för den förväntade nedgången i produktion under 2013 ". Således harf terroristattacken redan en inverkan på gashandeln i Europa genom att något minska Norges roll och samtidigt ökar det av Gazprom, medan det återstår att se om den algeriska produktionen kommer att påverkas ytterligare.

Den algeriska energisektorn är en av de viktigaste faktorerna för Frankrike-ledda expeditionen i Mali för att kväva en utbyggnad av radikala islamister, som kan orsaka en framtida förlust av Södra Alteriets olje-och gasreserver, tillsammans med resten av Maghreb och Sahels mineralrika områden i Mali, Niger och Mauretanien, varifrån Frankrike förser sig med uran som behövs för att driva sin kärnkraftsverksamhet. När attacken i Amenas tillkännagavs, ägde en serie av "krismöten" rum både i Bryssel mellan EU regeringsrepresentanter och i Paris i högkvarteret för International Energy Agency. Attacken själv var specufujt planerad som vedergällning för inblandning i Mali av europeiska krafter och det ingår en multinationell terroristgrupp som hade i sina led även en kanadensisk konverterad muslim.

Parallellt med utvecklingen i Algeriet är en serie av strider mellan statliga soldater och medlemmar av Boko Haram-gruppen i Nigeria pågående under de senaste månaderna. Nigeria är den 7 e största råoljeleverantören inom EU och en växande LNG-producent. Terroristgrupper i landet står alltmer i kontakt med de övriga i Nordafrika vilket skapar en "zon av instabilitet" från Atlanten och upp till Somalia om man lägger till den prekära situationen i en annan oljeproducerande region, som i Sudan.

World Energy Outlook uppskattar att till år 2035 krävs mer än 90% framtida tillväxt i oljeproduktion från länder i Mellanöstern och Nordafrika för att täcka EU:s behov. "Om, mellan 2011 och 2015, investeringar i MENA-regionen är en tredjedel lägre än de 100 miljarder dollar per år som krävs, kan konsumenter stå inför en kortsiktig uppgång i oljepriset till $ 150/tunna." Därför har destabilisering av Nordafrika och det omgivande området omfattande konsekvenser för energisäkerheten i Europa och för dess förmåga att utvecklas industriellt i ljus av dess kvävande skuldkris.

Den största utmaningen är inneslutning av radikalism i Maghreb och mer specifikt den återuppståndna närvaron av al-Qaida-nätverk i regionen. Enligt Stratfor service "Insatser från EU-länder, i synnerhet Frankrike, för att stabilisera Sahel kommer sannolikt att fortsätta - särskilt som USA undviker framtida utländska interventioner". Å andra sidan måste Frankrike och även Storbritannien tillsammans med andra skuldtyngda EU-länder minska sina militära budgetar och är oftast oförmögna att upprätthålla expeditionskrafter under en lång period. Huvudantagandet som uppstår är att terroristgrupper kommer att försöka att på kort och medellång sikt "testa" beslutsamheten hos EU att innehålla dem, medan den största delen av ansvaret på säkerhets- och försvarssektorn vilar på algeriska krafter för att störa planerna på destabilisering.

Ett andra antagande som uppstår, är att effekterna av politisk risk i regionen och deras inverkan på energiförsörjningen och framtida investeringar, kommer att gynna andra leverantörer till Europa, och de är Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan. Mellanösternproducenter som leverera till EU:s marknader levererar också energi till asiatiska och amerikanska marknader, vilket de sannolikt kommer att fortsätta att göra, och på denna punkt måste man tänka på att Irans energiprodukter redan står under embargo i och utanför Europa.

Sammanfattat, med början från instabiliteten i Algeriet-Sahelområdets problem att få in tillförlitliga leveranser till Europa, skulle en förväntad utveckling så småningom kunna leda till ett annat perifert krig mot grupper av gerilla och terroristkrafter, samtidigt med en allmän instabilitet på energipriserna i Europa.

[För översikt av energiproduktion och konsumtion i världens länder, se http://www.eia.gov/]

†energi †EU . . . . . .