Eländiga vilda bosättarungar - så ser de ut!

Dessa "sättlare" som får så mycket och intensivt hat från svenska media - så är ser en selektion av dem ut, ursäkta om det skrämmer dej. De må ha lite blåmärken, från de var små är de vana att kastas ut på åkern efter midnatt av den israeliska vänsterstyrda polisen trots att de endast följer Osloavtalet att Israel har full kontroll över area C, när de vuxit upp lite får de blåmärken när de kämpar med nästa generations poliser som hellre hjälper araber än judar. Nu är många spänt förväntansfulla för att se om försvarsminister Ya'alon ska försöka få lite ordning på det hela - han skällde ofta ut vänsterklanten Barak innan för hans råa hantering av de religiösa och nationalistiska judar han hatade. Än vet vi inte.

Jag lade ut denna för två år sen, men du har kanske glömt den så jag gör om det - själv funderar jag på artikeln ibland. Livsfarliga flickor......   Vilket inte hindrar araber från att mörda dom när de kommer åt. kommer flickorna åt dom blir de väldigt ledsna.

  Hur en grupp tonåringar med stark tro omformar den israelisk-palestinska kampen
Av Elizabeth Rubin | September 7, 2011 07:00
"Ulpana High School, där nybyggarflickor går för att bli "riktiga män" "

Ruth Vogel, som brutalt knivmördades av araber tillsammans med sin man och nästan alla
hennes barn. 1/3 av alla palestinier applåderade massakern.

Det var rubriken jag läste. Man tänker på nybyg­gar­tje­jer och tänker på "Lilla huset på prärien", eller den judiska mot­svarig­heten till tjej-madrasas jag har varit på i Pakistan: Lär din religion, lära sig att vara en god hustru, ha 10 barn. Men tjejerna i den här historien har allt detta och lite extra. Istället för after­school sport hade de after­school kämpa-för-staten. När de civila admi­nistra­törerna dök upp för att verkställa en frysning av byggandet av bosättningar, blockerade flickorna vägen, öste lera över dem, satt på deras jeepar. När 100 kravallpoliser dök upp, lade tjejerna sig ner på den våta vägen, klättrade i soptunnor och kastade skräp. Först efter en 5-timmars strid kunde administratörerna leverera sina officiella pappersbitar med en order om att de inte fick bygga några hus - trots att det ligger i area C som sköts av Israel enligt Osloavtalet fram till förhandlad fred. Meningslös ödmjukhet inför Obama.
Artikeln var från 2009, men jag ville veta mer. Jag ringde Rav Gadi Ben Zimra, grundaren av skolan, och nådde honom. Han skickade mej vidare till sin hustru, Nurit, en av grundarna. Hon passerade mig till en granne som arbetar med skolan som talade bättre engelska och som kunde ge mig den information jag ville ha. Hennes namn var Mina Browdy och hon berättade att hon var glad att vi ville komma och skriva en artikel om hennes skola, träffa Gadi och Nurit, umgås med tjejerna. Och naturligtvis kunde vi stanna där. Tio dagar? Underbart. Jag bokade en biljett, liksom min vän, fotografen Gillian Laub.
Sedan två dagar före flygningen mailade Mina mig:
Shalom Elizabeth,
Vi tackar för ditt intresse att komma och skriva en artikel om Ulpanat Levona men vi har omprövat idén och beslutade att inte gå med på det.
Tack! Vår älskade lärare Rut Fogel blev mördad med sin man och tre barn, ett tre månader gammalt barn som slaktades grymt av de vilda djur som en del av er tror kan förhandla fram en fred.
Allt det bästa
Mina Browdy
Vi bestämde oss för att åka ändå.

Tapuach, röd vallmo i blom, en kraftig vind. Nybygget ligger ovanpå en sluttning ovanför Highway 60 på Västbanken. Beslutad av Kahanister och Jemeniter är Tapuach nu hem för ett sortiment av nya israeler - kazaker, ryssar, peruaner. Det var fredagen före Purim och Moriya satt på en blå soffa på gården i familjens ranch mitt emot stadens lekplats, målade naglarna lila. För några år sedan hade Gillian träffat Moriya, som naturligtvis kände till Ma'ale Levona. Hennes yngre syster Roni var elev där. Moriya hade  för stor hemlängtan för att stanna kvar - Ma'ale Levona är en internatskola, men hon anser sig nästan som en hedersmedlem. Hennes vänner på Facebook är nästan alla Ma'ale Levona-flickor.

Moriya, som är 19, var klädd i blå ballongbyxor, en turkos-och-silver näsring och en Davidsstjärna av silver runt halsen försedd med Meir Kahanes berömda emblem-en tumme upp ur en hårt knuten näve. Roni är 14. Hennes nagellack var blått, och hon var klädd i en Snobben t-shirt och ett träsmycke etsat med de hebreiska orden: "Kahane hade rätt." De är kämpar, dessa flickor, var och en på sina olika sätt. "Vi uppkallade honom efter Benjamin Zeev Chai", säger Moriya om hennes 6-årige bror. Benjamin Kahane, son till Meir Kahane som dödades, var hennes fars bästa vän, sade hon. Många av hennes fars vänner dödades, sade hon, när hon räckte Benjy godis. En av dem sitter fortfarande i fängelse för att ha dödat en palestinier.
"Jag var deprimerad hela denna veckan. Jag kan inte le", sade hon. Det var bara sju dagar efter mordet på Fogel-familjen, som bodde på vägen. Modern, Ruthi var Ronis lärare. Som Tamar, Fogels 12-åriga dotter, berättade för reportrar, runt midnatt hon kom hem från ett ungdomsmöte med Bnei Akiva för att hitta sin mor Ruthi liggande i en blodpöl och hennes hem var platsen för en massaker, hennes mamma, far, två yngre bröder, och 3-månader gamla syster slaktades av araber med knivar. Två av hennes yngre bröder  var inte hemma och överlevde.
"Den här veckan var galen", berättade Moriya för mig genom att ta mig in till vardagsrummet för att se hennes Facebook-sida på familjens dator. "Titta vad mina vänner skriver:" Var inte ledsen. Ge inte ligisterna vad de vill."

Roni sa att dagen efter mordet gick alla i Tapuach ner till korsningen och kastade sten på araber. "Vi ville alla hämnas. Vi kommer inte att bara sitta och gråta och tycka synd om oss själva. Vi kommer att göra något åt det. Vet du? Om någon kommer att döda dig, ska du döda dem först, säger Bibeln." Tapuach var ökänt för "prislapps"-hämnd - vilket inte är något nytt i avlägset belägna nybyggen där judiska medborgargarden har varit kända för att ta lagen i egna händer. Det som var nytt för mig var det starka och organiserade deltagandet av unga flickor.
Roni noterade detaljer om mordet, bland annat det faktum att hennes lärare Ruthi hade försökt att kämpa mot mördarna, medan hennes man verkade mer mild, och dog medan han höll barnet i famnen. Morden hade träffat alla tjejerna hårt. Skolan är en tät plats, lärare och studenter är som en storfamilj. "Min Ulpana är speciell", säger Roni. En annan flicka i huset skrattade: "Alla tjejer tycker att deras Ulpana är speciell", sade hon. "Inte som Ma'ale Levona", säger Roni fräckt. Hennes jämnåriga vid Ofra, en mer nykter, akademiskt rigorös Ulpana-var "nördar, nördar", sade hon, och sedan skrattade hon på det sättet bara tonårsflickor kan skratta åt varandra.
Moriya drog stolt upp ett fotografi av Roni och gänget i en korsning där de håller upp skyltar mot den israeliska armén som försöker att avveckla en illegal utpost. Då märkte hon att en av flickorna hade postat Kanal 2-nyheter, segmentet om Tamar Fogel. "Åh min gud jag ville se det. Titta: Tamar ber Bibi att frigöra Jonathan Pollard. "Reportern visade ett klipp av premiärminister Benjamin Netanyahu som besöker Tamar på hennes mormors hem, och utropade i sin mest klingande röst,"Vi vet vem fienden är."
I klippet ses Tamar omväxlande snyftande i sin mormors armar och rasande tillbaka på Bibi - arg inte bara på henne förlust, utan emot det officiella hyckleriet. "Vad händer om du gör något?" frågade hon statsministern. "Ditt Amerika kommer att bli argt? Amerika kommer att göra något för dig? "När statsministern säger till henne: "De mördar. Vi bygger", säger hon utmanade honom. Tamar Fogel visste av erfarenhet att byggandet kan ångras. Hon och hennes familj evakuerades från Gush Katif i Gaza 2005, hon berättade för statsministern att han skapar krig mellan bröder. "De är Obamas pudel", hånade Moriya regeringen.
I slutet av klippet frystes Moriya och Roni. De var stolta över Tamar. Med hennes beslutsamhet, balans, och tragedi, skulle Tamar utan tvekan bli en symbol för sin generation hjältemod, och ett annat kapitel om nybyggarnas fortsättande av den bibliska berättelsen.
Om jag hade haft en filmkamera hade jag kunnat titta och lyssna på dessa flickor i timmar. Du skulle bli fascinerad, bedrövad, chockad, uttråkad, men du skulle hålla på att titta. Jag vill att du ska se precis vad jag såg, inte de fakta vi är vana vid, de om judarna från Queens eller Brooklyn, eller Minneapolis, som lyssnade, lyfte och flög till kallelsen från Sion. Vi har hört från dem tillräckligt, och vi tror att vi vet precis vad de ska säga. Men när de beslutade att uppleva den banbrytande romantiken, att leva på gränsen och längtan efter kollektiv mening var det vad som förde dem hit, de skapade fakta på marken. Inte bara hus och släpvagnar, de kan förstöras med bulldozrar. De producerade starka pojkar och flickor, 10 till varje familj i genomsnitt.
"Är de inte vackra?" En psykiater och dramatiker från Jerusalem frågade mig, om sådana flickor. "Ren tro blandad med ungdomar. Det är det mest erotiska man kan tänka sej. "De är en generation av flickor födda på landet som kallas "illegala bosättningar" som inte anländer med ideologi och hopp som sina föräldrar. De grodde bara där.
De säger att det tar en generation att grunda ett nytt språk. Dessa flickor är ett nytt språk i tron att de hör till den mark på vilken de var födda, och sponsrad av regeringen som de föraktar, som betalar för deras vägar och el. Jag undrade hur denna nya generation kommer att påverka berättelsen om kampen inte bara mellan israeler och palestinier, utan också mellan israelerna själva.
Elizabeth Rubin är en bidragande skribent till The New York Times Magazine och Vogue.. . . . . .