Adaktusson vågar vara neutral

- vilket inte massmedia i allmänhet vågar i Sverige, eftersom vi alltid ska tycka ungefär samma sak. Man SKA tycka en viss sak, när det gäller barnaga, homosexualitet, Israel eller om det gäller att publicera skolböcker som berättar att det faktiskt finns skillnad mellan pojke och flicka. Inga diskussioner FÅR förekomma. Om Israel visste jag inte mycket när jag började få brevvänner där i slutet av sextiotalet och reste dit första gången 1971, två veckor omkring jul och nyår. Bodde i ett litet hotell i Netanya, minns julnatten när jag följde med en turistbuss till Betlehem, och svårigheten att hitta bussen bland 200 andra när jag skulle tillbaka. Sjuttio- och åttiotalet var jag där mycket, fick mängder av vänner, tyckte att allt jag upplevde var där, inte i Sverige. Undrar hur mycket jag skulle komma ihåg om jag försökte skriva en bok om alla upplevelser...... Minns en gång när jag skulle ut och hälsa på en brevkompis, hon var i armén just då, jag åkte med hennes familj i en minibuss till armélägret eftersom hon hade hittat på något fuffens och inte fick permis den helgen - vi körde dit, pratade med henne vid ingången, sa hejdå - och körde runt till ett hål i taggtråden, plockade upp henne och körde hem för ett party..... På den tiden kunde soldatflickorna utan risk lifta till sina soldatförläggningar 5 på morgonen. En annan gång - jag skulle följa med en annan brevkompis, som jobbade på bank i Tel Aviv, hem till byn över helgen. Träffade hennes uråldriga mormoder, uppvuxen i en jordhåla i Irak tror jag, pratade arabiska och klassisk hebreiska - och hon blev kär i mej, hon hade väl knappt sett en blond blåögd student på nära håll..... Jag lärde känna landet och många människor, speciellt fascinerad av alla människor - ungefär halva Israel - som hade flytt från arabländerna dit. Sen började jag mer och mer att uppmärksamma diskrepansen mellan vad jag såg där, vad mina vänner berättade där - och vad svenska massmedia berättade. De var då 30 år efter Hitler fortfarande inte direkt antisemitiska som nu utan det var bara diverse gliringar - när Israel marscherade in i Libanon i början av 80-talet där PLO-gänget höll på att förstöra livet för vanliga människor, speciellt alla kristna araber, så var det många libaneser som välkomnade dem. Röda Korset berättade hur många Israel hade dödat och skadat - i princip fler än som överhuvudtaget levde i området. En bild av ett raserat hus valsade omkring i pressen med "detta har Israel förstört" - en bekant som var med den israeliska armén dit sände mej närbiilder av det huset, där man såg den 30-åriga mossan på den gamla ruinen. Den ekonomiska utvecklingen för palestinaaraberna var i topp - 6-7% - före båda de självgenererande intifadorna. Att det sedan gick åt skogen fick enbart Israel skulden för. Under utvecklingen blev Israel anklagad för att utnyttja billig arbetskraft, när de därefter har försökt skydda sig mot terrorismen blir de beskyllda för att hindra dem att arbeta i Israel - som om det var någon rättighet. Med tiden har det blivit allt värre, Libanonkriget senast - Reuters fick be om ursäkt för egenkonstruerade foton etc. Följer man nyheter i svenska och israeliska media ser man allt som de svenska hoppar över eftersom det inte passar in i bilden de vill presentera. Och Sverige har steg för steg blivit det mest antisemitiska landet i Europa. Där finns en akademisk skillnad mellan antisemitism (definiterat som anti-judaism) och antisionism, men det är tveksamt om antisionism hade funnits utan antisemitism. Många blandar ihop dagens vedervärdiga israeliska regering med Israel - men det talas mycket tyst om allt positivt Israel har gjort för palestinaaraberna. Man talar om "ockupationen" - utan att nämna hur mycket sämre de hade det under den jordanska/egyptiska ockupationen innan. Man talar väldigt lite om att "ockupationen" varar tills Israel lever i fred och inom säkra gränser - som FN:s §242 och 338 talar om. Man tycker synd om Gaza och talar väldigt tyst om - utom i en bisats i slutet - att det trivialt kunde bli mycket bättre efter ett totalt stopp för raketanfall mot Israel. Huvudpunkten är aldrig i rubriken. Man undrar ibland vad som hade hänt om Pressens Etiska Regler hade blivit bindande. Om man hade kunnat beivra alla uppenbara lögner som sägs om Israel, om alla rubriker som är helt missvisande, om alla fall där nyhetsförmedlingen inte har något med den neutralitet att göra som Reglerna talar om....... En gång i tiden var det positivt med grävande journalism, nu är det ett otyg om någon avviker från TT:s officiellt korrekta nyheter! Reglerna säger att varje tidning ansvarar för vad de publicerar, och de kan inte bara skylla på att "TT sa så". SvD