Den europeiska besattheten med Judéen och Samarien. Varför gör ett lyckat Israel EU skräckslaget?

http://www.israelnationalnews.com/Articles/Article.aspx/13570#.Uel0pkFSWvc

Tom Wilson
Publicerad: fredag, 19 juli, 2013 12:29

En analys av orsakerna till deras ständiga upptagenhet med den enda demokratin i Mellanöstern.

Tom Wilson är en brittisk född författare och politisk kommentator. Han skriver ofta om frågor av politik och religion samt gör regelbundna framträdanden i medierna diskuterar aktuella frågor i USA och Mellanöstern. ? Mer från denna författare

De flesta internationella observatörer finner inget remarkabelt i den senaste omgången av EU-BDS,  EU-bojkott mot bosättningarna, det vill säga varje judiskt samhälle som råkar befinna sig öster om 1949 års vapenstilleståndslinjer. Detta drag sitter prydligt i ett pågående mönster av europeisk fientlighet mot judar som bor i ett brett spektrum av platser, allt från stora delar av Israels huvudstad Jerusalem till judendomens näst mest heliga och utan tvekan mest antika stad, Hevron.

Stundom är denna pågående fixering nästan farsartad. På samma dag i maj förra året som den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas återigen förklarade sin vägran att återvända till förhandlingsbordet, var EU till synes alltför upptagen med att tillkännage publiceringen av ännu en rapport om Bosättningarr för att ens märka det. Medan palestinsk oförsonlighet förblir orubblig räknar europeiska utrikespolitiska analytiker tvångsmässigt och räknar antalet judar som bor i Israels omstridda territorier och under tiden rusar resten av regionen från den ena krisen till den nästa.

I den här omgången kan det senaste direktivet också gälla Golan, det är något ganska anmärkningsvärt om den relativa bristen på uppmärksamhet som brukar ges till detta, Israels andra förmenta "ockupation". Européerna tycks sällan någonsin referera antingen till de judiska byarna eller blott den stora arabiska befolkningen i Israel-kontrollerade Golan, dit nu EU vill ha Syriens inbördeskrig, så att det också kan attackera hela norra Israel från den ideala avlossningspunkten. Inte heller har det någonsin funnits någon upprördhet vid Israels inledande närvaro bortom den ursprungliga 1947 FN delningsplan [som absolut inte var något bindande och som ändå alla araber vägrade acceptera]. Vem har hört talas om ockupationen av Ramle eller Akko? Så vad är det om Jerusalem och "Västbanken" som har så upphetsat européerna?

Sant, sionismens nationella återupplivande i allmänhet och hållet mot den post-nationalistiska universalismen hos det europeiska projektet och den progressiva marschen mot spännande drömmar om världsregering som så många eurokrater redan talar ömt om. Den aggressiva och vilt intoleranta palestinsk-arabiska nationalismen, kläs naturligtvis ut som en anti-kolonial medborgarrättsrörelse, till vilken européerna entusiastiskt ger sitt stöd, kanske i hopp om att lösa de svarta molnen i sin egen historia.

Européer verkade ha varit mindre besvärade av Israel i dess tidiga inkarnation, sekulär, socialistisk och för det mesta geografiskt begränsad till Medelhavets kust-slätt. De vägrade dock att erkänna något israeliskt anspråk på en huvudstad ens i de mest avlägsna västra förorterna i Jerusalem som växt fram de sehaste 150 åren utan en enda arab. Denna stad var tydligen ett problem för många européer. Kan religiöst laddade Jerusalem ge bibliska associationer till den nya judiska staten har de kanske undrat.
Sedan 1967 förändrades allt. För att avvärja dess angripare har inte bara Israel visat sin militära överlägsenhet i regionen utan nu har hela Jerusalem, inklusive Tempelberget, och de bibliska områdena i Judéen och Samarien fallit till judisk suveränitet. Detta var för mycket. Ingen palestinsk arabisk stat har förkvävts, de jordanska ockupanterna har helt enkelt ersatts av israeliska styrkor. Ändå är det internationella samfundet, till synes tidigare obesvärat av det jordanska beslaget av dessa områden (även om ingen mer än England godkände det), nu tydligt upprört över den judiska närvaron där och från FN började genast höras om Israels tillbakadragande.

Den religiösa och historiska betydelsen av Jerusalem och de angränsande områdena i Judéen och Samarien har inte förlorats på de många israeler som har slagit sig ner där, men denna betydelse har inte heller förlorats på andra bedömare heller. Vid varje anti-Israeliskt rally eller möte i Europa kan man höra gälla skrik som beklagar "Judaisering av Jerusalem". En fras som yttras i genuin ångest snarare än med någon känsla av ironi. Européerna har kastat av det gamla inflytandet av sina egna kyrkor och de saknar den typ av Evangelisk Kristen Höger som kan hittas i Amerika. Uppfattningen då att någon skulle kunna ta Bibeln på allvar genom att låta det påverka hur de lever sina liv eller, låta "den fruktade nybyggaren" bestämma var han ska bo, är en allvarlig skymf mot det moderna europeiska sinnet.

Men det blir värre. Återkommandet av judar och judisk suveränitet till sådana religiöst känsliga områden som Jerusalem och Judéen och Samarien får alla med fasa att se att det verkar ha planerats i Bibeln. För post-Judeo-kristna Europa är det svårt att överdriva hur katastrofalt det skulle vara för något att verka ge någon form av validering till bibliska påståenden. Européerna har tillbringat ett sekel eller mer för att försöka frigöra sig från de frustrerande begränsningar som biblisk moral ställer på deras aptit.

[Vad vi får i stället syns tydligt här.]

Vare sig de förkunnar det öppet eller inte, liknar de nu alltmer den brutalt ärliga amerikanska filosofen Thomas Nagel som en gång förklarade: "Det är inte bara det att jag inte tror på Gud ... Det är att jag hoppas att det inte  finns någon Gud! Jag vill inte att det ska finnas en Gud, jag vill inte ha ett sådant universum". Och medan det kan vara för lite olika anledningar, kanske är det heller ingen slump att de "progressiva" och anti-ortodoxa delarna av judendomen har blivit sådana aggressiva motståndare mot den judiska närvaron i bibliskt känsliga områden, detta är värden som går emot allt deras satsande på hoppet om att Bibeln är en saga.

Islam, å andra sidan, berör inte de flesta européer, så Douglas Murray konstaterar i sin senaste bok Islamophili att, liberala västerlänningar är glada att svärma över islam. Detta beror främst på att de inte för ett ögonblick kan underhålla tanken att det kunde vara sant. De har inte historiskt samma kulturella hang-ups om koranska förbud så känner ingen känsla av skuld när de dricker alkohol till exempel. Kristendomen och dess tabun är fortfarande en väv i det europeiska psyket, dock, européerna avslöjar sig genom att ofta vara mycket mer fientliga till kyrkans ledare än många extremistiska islamiska präster, jämför Yusuf Qawadawi besök i London till det av påven Benedictus.

I hans slående insiktsfulla essä Myten om den Övermänskliga juden, skrev Irving Kristol utförligt om den långa europeiska kampen med vad judarna betydde för dess egen religion. Eftersom kyrkans lära lär ut att överlevnaden av judarna till den sista tiden är bevis på sanningen i Bibeln och dess påståenden så hävdar Kristol, är det en utmaning till varje Europe som vill göra sig av med skam och skuld i samband med judisk-kristen moral. Utplåna människorna i boken och motbevisa därmed boken och frigör dig från dina begränsningar.

Sex decennier efter det tysk-ledda försöket att utsläcka det judiska folket, som hittade kollaboratörer i varje europeiskt land, är det slående hur det i vissa tyska städer verkar som om det finns en sex-shop i varje gathörn. Europas stora katedraler, liksom de en gång blomstrande judiska kvarteren, är nästan helt öde. Ändå möter antisemiter alltid samma gåta, ju mer de förföljer judarna, desto mer bekräftar de den mycket judiska exceptionalism de försöker förneka. Framgång blir ett misslyckande som måste sporra nya försök.

Att på lång sikt bryta Israel från Judeen, Samarien och de mest religiöst betydelsefulla delarna av Jerusalem inte bara tjänar till att förstöra Israels identitet och beröva nationen mycket biblisk betydelse, utan det skapar också oförsvarbara gränser för vad många av Israels fiender redan kallar ett "enbombsland". Som har föreslagits av Charles Krauthammer, är det tveksamt om denna gång det judiska folket skulle kunna överleva ett sådant slag som en annan förstörelse av deras hemland och deras mest envetna motståndare måste ju ha räknat på liknande sätt.

EU s senaste direktiv mot "bosättningar" har ingen brist på olyckliga historiska konnotationer. Inte bara försöker européerna än en gång berätta för judar var de kan och inte kan bo utan det smakar en meningslös kolonialism där européerna återigen hänsynslöst försöker dra andras gränser för dem. Likaså är bojkotter en mångårig taktik i kriget mot judarna, som tillämpades redan i det tidiga medeltida England precis som det också var den första antijudiska politiken som verkställdes i Nazityskland.

Det är högst påtagligt hur de flesta européer tycks vara obesvärade av de otaliga dagliga grymheter och orättvisor som sker runt om i världen liksom resten av världen som också rutinmässigt ser på med uppenbart ointresse. Även när folkmord återvände till Europa självt under 1990-talet, var det amerikaner som fick leda ett ingripande på Balkan för att sätta stopp för det. Men när det kommer till judar i bibliskt känsliga ställen, då kan vi alltid räkna med att européerna sträcker upp sina tupphalsar för att kalla på kraftfulla åtgärder.

†antisemitism †antisionism †judehat †EU †Eurabia †Eurabien †Israel †Jerusalem †Judeen †Samarien †Mellanösternkonflikten †muslimer †Judarnas tempelplats †Catherine Ashle......