Det är alltså israeliskt land, ingalunda ockuperat. Liksom area C av Judéen/Samarien också kommer att annekteras av Israel efter att ha väntat på att palestinaaraberna ska uppfylla sina 20-åriga löften att stoppa all terror och hatpropaganda, vilket gav Arafat Nobelpris och kontroll över area A, B, dvs städer och orter där redan 96% av alla västbanksararaber bodde. Detta gällde fram till förhandlad fred, men eftersom de har vägrat att ärligt fredsförhandla i 20 år så.....
Många nog tidningar skriver korrekt, en snabb sökning gav t.ex.
Miami Herald: "gas exploration project in the Golan Heights, a strategic plateau it captured from Syria in the 1967 war.
AP skriver likaså: " Israel says it has given the go-ahead for a gas exploration project in the Golan Heights, a strategic plateau it captured from Syria in the 1967 war." Så de är väl källan till Miami Herald.
TT:s variant är vad du läser på länken till SvD nedan, och den franska AFP de åkallar har i huvudsak arabiska medarbetare när det talas om Mellanöstern med det vanliga resultatet.
Faktum är att Israel sedan länge ÄGER större delen av Golan och en bit in i Syrien! En massa politisk villervalla har hindrat att de tagit emot gåvan, en rörig historia jag skrev om för ett par år sen, och lyfter upp här - läs nedan
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gront-ljus-for-oljeborrning-i-golan_7934846.svd
http://www.skanskan.se/article/20130221/TTUTRIKES/302219914/-/groumlnt-ljus-foumlr-oljeborrning-i-golan
http://hd.se/utrikes/2013/02/21/gront-ljus-for-oljeborrning-i/
http://www.nsk.se/article/20130221/TTUTRIKES/302219914/-/groumlnt-ljus-foumlr-oljeborrning-i-golan
Golan - Kort historia
 |
| Vy över Genesaretssjön från Golan. |
Kung Ahab av Israel (regerade ca 874-852 f.Kr.) besegrade Ben-Hadad I i Damaskus nära det ställe Kibbutz Afik ligger i södra Golan (I Kon. 20:26-30), och profeten Elisa profeterade att kung Jehoash av Israel (regerade ca 801-785 f.Kr.) skulle besegra Ben-Hadad II i Damaskus, också nära Kibbutz Afik (11 Kon. 13:17).
I slutet av 6 och 5 århundradena f.Kr. befolkades regionen av återvändande judiska flyktingar från Babylonien (nuvarande Irak). I mitten av 2: a århundradet f.Kr. kom Juda Maccabee och hans bröder till stöd för de lokala judiska samhällena när det senare kom under attack från sina icke-judiska grannar (I Maccabeerboken 5). Juda Maccabees brors sonson, den Hasmoneiska kung Alexander Jannai (103-76 f.Kr.) utökade senare sitt rike med Höjderna.
Grekerna kallade området "Gaulanitis", en term som även antogs av romarna, som ledde till den nuvarande tillämpningen av ordet "Golan" för hela området. Gamla blev Golans huvudstad och var områdets sista judiska fäste som stod emot romarna under Stora Revolten, som misslyckades året 67 (se Josephus, Det judiska kriget, kap. 13, Penguins utgåva). Trots det misslyckade upproret fortsatte de judiska samhällena på höjderna, och till och med blomstrade, resterna av inte mindre än 25 synagogor från perioden mellan upproret och den islamiska erövringen på 636 har grävts fram. (Flera bysantinska kloster från denna tid har också grävts fram på höjderna.)
Den avgörande striden där araberna under kalifen Omar, krossade bysantinerna och etablerade islamisk kontroll över vad som nu är Israel, Jordanien, Libanon och Syrien, kämpade i Yarmouk Valley, på den södra kanten av Höjderna, i augusti 636. Organiserade judiska bosättningar på Golan upphörde vid denna tid.
Under det 15 och 16-tal århundradet började druser att bosätta sig i norra Golan och på sluttningarna av Mt. Hermon. Under det korta egyptiska styret (1831-1840) och under de följande decennierna kom sudaneser, algerier, turkmener och Samarianska araber till höjderna. Turkarna hämtade in tjerkesser på 1880-talet för att bekämpa beduinbanditerna. Den judiska närvaron på Golan förnyades 1886, då B'nei Yehud- gruppen i Safed köpte en tomt på fyra kilometer norr om dagens religiösa moshav, Keshet, men samhället, Ramatanya, misslyckades efter ett år. År 1887 köpte samma grupp landet mellan det moderna B'nei Yehuda och Kibbutz Ein GeV. Detta samhälle överlevde fram till 1920, då två av dess senaste medlemmar mördades i antijudiska upplopp som utbröt under våren det året.
År 1891 köpte baron Rothschild ungefär 18.000 tunnland mark ca 15 km. öster om Ramat Hamagshimim, i vad som nu är Syrien. Invandrare från Första Aliyah (1881-1903) inrättades fem små samhällen på detta land, men tvingades lämna av turkarna 1898. Landet uppodlades fram till 1947 av "Palestina Colonisation Association" och "Israel Colonization Association", när de greps av den syriska armén.
Det mesta av Golanhöjderna ingick i Mandatet Palestina när mandatet formellt beviljades 1922, men Storbritannien överlät området till Frankrike i fransk-brittiska avtalet av den 7 mars 1923. Höjderna blev en del av Syrien efter upphörandet av det franska mandatet 1944. > | Efter 1948-1949 års frihetskrig, byggde syrierna omfattande befästningar på höjderna, där de systematiskt besköt civila mål i Israel och inledde terroristattacker (i grova kränkningar av artikel III i Israel-Syriska vapenstilleståndet av den 20 juli 1949) . 140 israeler dödades och många fler skadades i dessa attacker mellan 1949 och 1967, tunga skador på egendom tillfogades också.
Under 1967 års sexdagarskrig, erövrade den israeliska armén Golanhöjderna - till följd av syriska attacker - under drygt 24 timmars intensiva strider den 9-10 juni. Nästan alla Golans arabiska invånare flydde till följd av kriget, fyra drusiska byar är kvar, tre på sluttningarna av Mt. Hermon och en i norra Golan. En förlängning av den judiska närvaron på höjderna följde nästan genast efter kriget. Kibbutz Merom Golan grundades i juli 1967, på initiativ av kibbutzer i närheten i Övre Galileen och Huladalen. 1970 fanns 12 judiska samhällen på Golanhöjderna. Den 6 oktober 1973 angrep syriska styrkor hela vapenstilleståndslinjen från 1967 och gjorde sina största vinster i centrala Golan, och nästan nästan nådde fram till branten, innan de sköts tillbaka bortom 1967 års linje av den israeliska motattacken, som inleddes på morgonen den 8 oktober. Israel och Syrien undertecknade en Separation av styrkorna i avtalet den 31 maj 1974; detta avtal är i kraft.
Golans Hemligheter
Barry Chamish, 20 december 1999 [Det engelska originalet följer efteråt] I januari 1996 publicerade affärstidningen Globe [Tel Aviv] en serie i fyra delar som avslöjar ett djupt viktigt dokument som oförklarligt ignorerades: Israel har äganderätt av en stor bit av Golanhöjderna och västra Syrien. På 1890-talet köpte baron Rothschild 20.000 hektar av syrisk mark ägt av det ottomanska riket. År 1942 konfiskerade den syriska regeringen illegalt marken. Baronen överförde handlingar till The Jewish National Fund (JNF) 1957. År 1992 överfördes dessa dokumenttill Premiärministerns Kontor där de lagras i dag.Efter att jag läst serien, ringde jag en kontakt i JNF, Bunny Alexandroni på PR-avdelningen. Hon sa att hon skulle undersöka saken och ringde mig tillbaka. Hon berättade att hon inte kunde kommentera Globe-serien men bad mig att möta henne på hennes kontor. En tid bestämdes och hon berättade att hennes chef skulle prata med mig om jag lovade att inte offentliggöra hans namn. Som vi kom överens om, trädde jag in på hans kontor och han bjöd mig att sitta ner. Han förklarade: "Globes artiklar stämmer i huvudsak. De var inte helt exakta när det gällde platsen för Rothschilds mark. En del av det är i Golan men det mesta är i Horan, i själva Syrien. Jag informerade regeringen om att dessa dokument är utmärkta förhandlingsobjekt med syrierna, men regeringen vägrar att spela det spelet. Mina händer är bundna. Jag har fått instruktioner att inte följa upp ärendet. "
Och det är den största hemligheten med Golan: den israeliska regeringen har äganderätten till mark i Golan och utanför och gömmer undan den faktum från allmänheten. Naturligtvis är den första frågan, varför? Vad som följer är en kronologisk redogörelse för hur de nuvarande "fredssamtalen" mellan Israel och Syrien ägt rum. För de som inte vill dramatiskt ändra sina känslor för verkligheten - sluta läsa här och nöj sig med kunskapen om om lagfartsbevisen. De är mer än tillräckligt för att bevisa att Israel fortfarande är på toppen av Golanhöjderna. För de som är villiga att acceptera en drastisk switch i perspektiv, fortsätt läs.
December 1990 - president George Bush uppmanar Syrien att gå med i hans koalition av krafter för att bekämpa Irak. Det enda erbjudande Syrien besvarar är är ett löfte att Amerika använder sin makt för att peta undan Israel från Golanhöjderna. Bushs förvaltning har redan i hemlighet överfört $5.5 miljarder till irakiska diktatorn Saddam Hussein och är i ständig kontakt med honom. Före första skottet i kriget i Persiska viken avlossas, går Hussein med på att bombardera Israel med Scudmissiler. I gengäld är han lovad att oavsett vad resultatet är av kriget, kommer han inte att fördrivas, och inte heller kommer Israel att svara på attackerna. Bush lovar Syrien ett bombardemang som kommer att visa det israeliska folket att territorium inte kommer att skydda dem i denna missilålder. Senare kommer Amerika att klämma åt Shamirs regering att avstå från Golanhöjderna. Syrien accepterar villkoren och ansluter sig till koalitionen.
Sommar 1991 - Bush anordnar en konferens i Madrid för att få internationellt tryck på Shamir-regeringen att lämna Golanhöjderna. Shamir vägrar att vika sig. Bush träffar Syriens president Assad i Genève. Där säger Assad att han har slut på tålamodet med Bush och hotar att ta saken i egna händer inför det kommande amerikanska valet. Bush lovar att han kommer att använda all sin kraft för att ta bort Shamir från sin position och ta in en mer kompatibel regering.
Juni 23, 1992 - Bushs strategi att hålla inne lånegarantier och demonisera Shamir lyckas och Yitzhak Rabin blir Israels premiärminister. Bush kräver ett omedelbart tillbakadragande från Golan och Rabin förklarar att det är politiskt otänkbart för honom.
September 10, 1992 - utrikesminister Shimon Peres träffar Frankrikes president Mitterand och utrikesminister Roland Dumas i Paris och enas om att pressa fram ett totalt återtåg från Golan. Han vill träffa syriska utrikesministern Farouk Shara omedelbart. Peres återvänder till Israel och Rabin möter honom vid Ben Gurionflygplatsen. Han beordrar Peres att hålla sig borta från fransmännen, och kallar dem högt. "Den största jävlarna." För sent för Rabin. Två dagar senare börjar Dumas en skytteltrafik mellan Damascus och Kairo för att samordna Peres fantasier om tillbakadragande från Golan.
September 17, 1992 - Rabin kallas till Kennebunkport i Maine där en upprörd Bush läser lusen av honom. Han måste neutralisera Peres privata franska spår och "Förbereda det israeliska folket för smärtsamma återtag," först från Golan och sedan från Västbanken och i Gaza. Han kräver att Golanfrånträdet samordnas med en lydig militär ledare, IDFs stabschef Ehud Barak. Rabin återvänder till Israel och meddelar hans Syrien Först fredsplan.
September 23, 1993 - Syrien sätts på sparlåga av den nya Clintonadministrationen, medan förhandlingarna med PLO äger rum. När Rabin väl skrivit ihop ett avtal med Arafat, börjar Vita huset sin kampanj för ett Golan-fördrag. Ett möte har upprättats mellan stabschef Ehud Barak och vicepresident Al Gore att få igång det spåret.
November 12, 1993 - En internationell tävling är igån för att se vem som kan få Israel snabbast bort från Golan. Samma dag som Rabin är i Washington, i tillsammans hemlighet med Ariel Sharon, är Peres är i Frankrike för att träffa sin Franska motsvarighet Alain Juppé. Washington-mötet går dåligt. Den största kvarstående frågan är Syriens krav på att som ett led i ett fredsavtal, måste Israel ge upp sitt kärnvapenprogram. Medan Rabin och Sharon vägrar att ansluta sig, visar Peres inga sådana samvetskval.
December 6, 1993 - statssekreterare Warren Christopher flyger till Damaskus för ett möte med Syriens vicepresident Hassan Habibi och de talade med jordanska Hamasledaren Ibrahim RuSHA. Syrien fastställer lagen. De franska har gjort en bättre erbjudande och om inte Amerika flyttar Rabin i samma riktning, kommer Syrien att främja att Hamas störtar PLO-regimen i Gaza och på Västbanken. Syrien erbjuder Hamas våldsamma talanger för en terrorkampanj för att ta Rabin från makten till förmån för Peres. Christopher vidarebefordrar hoten till Clinton och ett toppmöte mellan Assad och den amerikanske presidenten arrangerades för följande månad.
Januari, 1994 - Clinton och Assad möts i Genève. Arafat får kännedom om komplotten mot honom, rusade till Genève där de schweiziska myndigheterna vägrar att bevilja honom en inträdesvisum. Clinton lovade Assad en total Golanreträtt och Rabin reagerade med raseri. Han meddelade att alla diskussioner om Golan skulle offentliggöras och bli föremål för en offentlig folkomröstning och utsåg sin vice försvarsminister, Motta Gur, att införa ett lagförslag om folkomröstning i Knesset.
Maj, 1994 - Peres beordrar personalen på hans UD att förbereda en plan för utrymning av alla de judiska invånarna på Golan och presenterar dem för Mitterand med en begäran om ett omedelbart möte med syrierna. Syrierna vill nu har ut Rabin och in med Peres och planerar en strategi för att nå målet.
Juli, 1994 - Assad tar slutligen saken i egna händer och beställer bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires. Över ett hundra judar dör. Syriens ansvar spåras slutgiltigt av två argentinska journalister. Självmordsbombarnas fordon hyrades med valuta som spåras till Damaskus. Rabin får order från sina amerikanska chefer att sopa igen Syriens roll i illdådet och Israel flyttar skulden på Iran.
17 oktober 1994 - Konsekvenserna av Buenos Aires rubbar inte Rabin, så Syrien beställde en katastrof på närmare håll. En buss exploderar i Tel Aviv och avlivar 23. Samma dag gav den palestinska radiostationen i Damaskus detaljerna om smällen, två dagar innan Israels polis bekräftade riktigheten av rapporten.
November, 1994 - Medan Syrien lever upp till sitt hot att ta bort Rabin, inledde Clinton en Damaskus-Jerusalem skytteltrafik. I stället för att mjuka efter slakten av judarna blev Rabin rasande och hans position gentemot Syrien hårdnade. Clinton gav efter till slut och gick med på att ersätta Rabin med en mer medgörlig kandidat, Ehud Barak.
December, 1994 - Peres tog ett stort steg mot att förverkliga sin Golanplan och uppmanade Tyskland och Japan att placera trupper på höjderna efter att återkallelse trädde i kraft.
Januari, 1995 - Ehud Barak slutar sin tjänst som stabschef. En månad senare möter han med Warren Christopher i Jerusalem för att planera sin framtid.
MAR-Jun, 1995 - Barak flyger till Washington och genast påbörjas förhandlingar med den syriska fredssamtalsdelegationen. Han utlovar ett totalt tillbakadragande från Golan om han blir premiärminister. Han tillbringar resten av sitt färdplanering för att ta över makten och förstår sin roll som tänkts ut av Council on Foreign Relations, CFR. Han håller möten med CFRs befattningshavare Henry Kissinger, Lawrence Tisch och Edgar Bronfman. De lovar att finansiera hans kampanj. Barak meddelar att triumviratet är villigt att finansiera hans nya "affärs"-karriär till ett belopp av $ 30 miljoner.
Juli, 1995 - Barak återvänder till Israel och Rabin utnämner honom till Inrikesminister. Motta Gur är död, förmodligen av ett självmord som orsakats av depression över hans cancer. Hans läkare säger att det inte var sant, hans sjukdom var under fullständig kontroll och han hade allt att leva för.
20 Oktober 1995 - CFR har fått kännedom om en fransk plan att mörda Rabin och ersätta honom med Peres. De beslutar att ge Rabin en sista chans. Vid FN:s 50-årsjubileum, påminner Christopher och hans särskilda rådgivare Dennis Ross Rabin att han lovade ett tillbakadragande till Gennesaretssjön. De vill att han ska träffa Shara och leva upp till sitt åtagande. Rabin förlorar sitt coola uppträdande och skäller å det grundligaste ut dem båda. Han hojtar att han gjorde kommentaren om Gennesaretssjön sarkastiskt och de visste det. Han hotar att dra sig ur hela fredsprocessen. En efter en försökte CFR medlemmar som Bronfman, Kissinger och Clinton få Rabin att vika sej. Han ger svaret på FN pallen nästa dag, berättar för de församlade att han kommer från Jerusalem, Israels odelbara huvudstad och att det verkliga problemet i regionen inte var Israels envishet, det var arabisk terrorism. Nästa dag flög han till Washington och övervakade passagen av två lagförslag i kongress som effektivt neutraliserade Osloprocessen. En proposition förklarade att Jerusalem skulle aldrig delas, den andra avbröt det amerikanska stödet till PLO, om det utlyste en stat. Amerikanerna beslutade att hålla Rabin ovetande om den franska komplotten mot honom. Peres måste i alla fall bli nästa man innan Barak kunde ersätta honom.
7 november 1995 - Ledarna för de anglo-amerikanska och europeiska regimerna kommer till Rabins begravning. Med Rabin säker i sin grav började pressen för att neutralisera den franska segern. John Major och Prins Charles arrangerade en möte på Orient House för Peres att förhandla direkt med Assad per telefon. Han avvisade mötet. Men han lovar Clinton ett omedelbart tillbakadragande från södra Libanons säkerhetszon och utan ett uns av känsla för Rabins sorgeperiod sände presidenten Ross att pendla mellan Assad och Peres. Assad tackade nej till Peres begränsade erbjudande och Clinton krävde en stor eftergift: Peres lovade att utnämna hans bittra rival, Barak, som hans utrikesminister och kampanjchef för nästa nationella val.
Januari, 1996 - Rabin värdefullaste hemlighet om Golan, läcktes i detalj av Globes. Israel hade äganderätten till 20.000 tunnland syriskt territorium, en del av det på Golanhöjderna. Medierna fick i uppdrag att begrava historien.
Februari till Maj, 1995 - Barak och amerikanerna saboterade Peres valkampanj genom en kombination av medveten inkompetens, självmordsbombare och ett mini-krig i Libanon, som kostade Peres de arabiska rösterna. Peres förlorade och miljontals dollar kanaliseras till Baraks framgångsrika kampanj för att ta över ledarskapet för Arbetarpartiet. Priset var Netanyahus seger och omedelbart började en skandalkampanj tvinga honom från makten. Netanyahu överlevde skandalen och frös varje tillbakadragande från Golan tills amerikanerna investerat sina pengar och talanger för att säkerställa Baraks val i maj 1999.
November, 1999 - På den fjärde årsdagen av Rabins mord, krävde offentligheten att få veta hur han verkligen dog. Ovedersägliga bevis för att den dömda mördaren inte kunde inte ha skjutit dödliga kulor var i händerna på tiotusentals människor. Min bok med handlingar om fallet låg nummer tre på bästsäljarlistan. Rabins hustru och två barn krävde en ny utredning av mordet. 65% av offentligheten stödde deras krav. Det arbetades mycket hårt på att stoppa spridningen av kraven på en förnyad undersökning av Rabins död. Sanningen skulle få hela fredsprocessen att explodera och anklaga den nuvarande ledningen för avskyvärda brott. En ersättande mordskandal av utgivare Ofir Nimrodi arbetade för en vecka för att tysta talet om Rabin. Ett kommande tillbakadragande från Golanhöjderna gjorde susen och blev den nya nyheten.
Secrets of the Golan - Rothschild.htm
Mon, 20 Dec 1999 20:19:30 +0800
Bush promises Syria a bombardment that will prove to the Israeli people that territory will not protect them in the age of missiles. Later America will put the squeeze on the Shamir government to relinquish the Heights. Syria accepts the terms and joins the coalition. Summer 1991 - Bush organizes a conference in Madrid to put international pressure on the Shamir government to leave the Golan. Shamir refuses to budge. Bush meets Syrian President Assad in Geneva. There Assad says he's running out of patience with Bush and threatens to take matters into his own hands before the upcoming American elections. Bush promises that he will use all his power to remove Shamir from office and bring in a more compliant government. June 23, 1992 - Bush's strategy of withholding loan guarantees and demonizing Shamir succeeds and Yitzhak Rabin becomes Israeli Prime Minister. Bush demands an immediate Golan withdrawal and Rabin explains that it is politically out of the question for him. September 10, 1992 - Foreign Minister Shimon Peres meets French President Mitterand and Foreign Minister Roland Dumas in Paris and agreed to promote a total Golan withdrawal. He wants to meet with Syrian FM Farouk Shara immediately. Peres returns to Israel and Rabin meets him at Ben Gurion Airport. He orders Peres to stay away from the French, loudly calling them, "the biggest bastards." Too late for Rabin. Two days later Dumas began a shuttle between Damscus and Cairo to coordinate Peres's Golan withdrawal. September 17, 1992 - Rabin is called to Kennebunkport, Maine where an agitated Bush lays down the law. He must neutralize Peres's French track and "prepare the Israeli people for painful withdrawals," first from the Golan and then the West Bank and Gaza. He demands that the Golan withdrawal be coordinated with a compliant military leader, IDF Chief Of Staff Ehud Barak. Rabin returns to Israel and announces his Syria First peace program. September 23, 1993 - Syria is put on the back burner by the new Clinton administration, while negotiations with the PLO are taking place. Once Rabin inks a deal with Arafat, the White House begins its campaign for a Golan treaty. A meeting is set up between Chief Of Staff Ehud Barak and VP Al Gore to get the track going. November 12, 1993 - An international race is on to see who can get Israel off the Golan first. On the same day that Rabin is in Washington, accompanied secretly by Ariel Sharon, Peres is in France meeting with his French counterpart Alain Juppe. The Washington meetings go badly. The biggest sticking point is Syria's demand that as part of a peace deal, Israel give up its nuclear weapons program. While Rabin and Sharon refuse to accede, Peres shows no such compunctions. December 6, 1993 - Secretary of State Warren Christopher flies to Damascus for a meeting with Syrian VP Hassan Habibi and most telling, with Jordanian Hamas leader Ibrahim Rusha. Syria lays down the law. The French have made a better offer and unless America moves Rabin in the same direction, Syria will promote a Hamas overthrow of the PLO regime in Gaza and the West Bank. Syria offers Hamas's violent talents for a terror campaign to remove Rabin from power in favor of Peres. Christopher relayed the threats to Clinton and a summit between Assad and the American president was arranged for the following month. January, 1994 - Clinton and Assad meet in Geneva. Arafat, apprised of the plot against him, rushed to Geneva where the Swiss authorities refused to grant him an entrance visa. Clinton promised Assad a total Golan retreat and Rabin reacted with furor. He announced that any Golan deal would now be subject to a public referendum and appointed his Deputy Defence Minister, Motta Gur, to introduce a referendum bill in the Knesset. May, 1994 - Peres orders his Foreign Ministry staff to prepare a plan for the evacuation of Jewish residents of the Golan and presents it to Mitterand with a request for an immediate meeting with the Syrians. The Syrians now want Rabin out and Peres in and plan a strategy to achieve the goal. July, 1994 - Assad finally takes matters in his own hands and orders the bombing of the Israeli embassy in Buenos Aires. Over a hundred Jews die. Syria's responsibility is traced conclusively by two Argentinian journalists. The suicide bomb vehicle is rented with currency traced to Damascus. Rabin is ordered by his American bosses to cover up Syria's role in the atrocity and Israel shifts blame to Iran. October 17, 1994 - The repercussions of Buenos Aires did not budge Rabin, so Syria ordered a strike closer to home. A bus explodes in Tel Aviv killing 23. The same day, Palestinian radio station in Damascus gave full detail's of the blast's methodology, two days before Israel police confirmed the accuracy of the report. November, 1994 - With Syria living up to its threats to remove Rabin, Clinton initiated a Damascus-Jerusalem shuttle. Rathered than softened by the slaughter of Jews, Rabin was furious and his position on Syria hardened. Clinton finally relented and agreed to replace Rabin with a more compliant candidate, Ehud Barak. December, 1994 - Peres took a major step towards realizing his Golan plan and invited Germany and Japan to place troops on the Heights after withdrawal went into effect. January, 1995 - Ehud Barak quits his post as Chief Of Staff. A month later he meets with Warren Christopher in Jerusalem to plan his future. March - June, 1995 - Barak flies to Washington and immediately begins negotiations with the Syrian peace-talks delegation. He promises a total Golan withdrawal if he becomes Prime Minister. He spends the rest of his trip planning his accession to power and understanding his role as envisioned by the Council On Foreign Relations. He holds meetings with CFR executives Henry Kissinger, Lawrence Tisch and Edgar Bronfman. They vow to finance his campaign. Barak announces that the triumvirate agreed to finance his new "business" career to the tune of $30 million. July, 1995 - Barak returns to Israel and Rabin appoints him Interior Minister. Motta Gur is dead, supposedly of a suicide caused by depression over his cancer. His physician says that can't be, his disease was in total regression and he had everything to live for. October 20, 1995 - The CFR has gotten wind of a French plot to murder Rabin and replace him with Peres. They decide to give Rabin a last chance. At the UN's 50th anniversary ceremony, Christopher and special advisor Dennis Ross remind Rabin that he promised a withdrawal to the shores of Lake Kinneret. They want him to meet with Shara and live up to his commitment. Rabin loses his cool and lets loose a loud and ugly rant against both of them. He shouts that he made the Kinneret comment sarcastically and they knew it. He threatens to pull out of the whole peace process. One by one, CFR members like Bronfman, Kissinger and Clinton try to sway Rabin. He gives his answer on the UN podium the next day, telling the assembled that he comes from Jerusalem, the undivided capital of Israel and that the real problem in his region wasn't Israel's stubbornness, it was Arab terrorism. The next day he flew to Washington and oversaw the passage of two Congressional bills which effectively neutralized the Oslo process. One bill declared that Jerusalem would never be divided, the other cut off American aid to the PLO if it declared a state. The Americans decided to keep Rabin ignorant of the French plot against him. Peres had to be next in line anyway before Barak could replace him. Nov. 7, 1995 - The leaders of the Anglo-American and European regimes descended on Rabin's funeral. With Rabin safely entombed, the squeeze began to neutralize the French victory. John Major and Prince Charles arranged a meeting at Orient House for Peres to negotiate directly with Assad by phone. He turned the meeting down. However, he did promise Clinton an immediate withdrawal from the South Lebanon security zone and without an ounce of sentiment for Rabin's mourning period, the president sent Ross shuttling between Assad and Peres. Assad turned down Peres's limited offer and Clinton demanded a major concession: Peres agreed to appoint his bitter rival, Barak, as his Foreign Minister and campaign manager for the next national elections. January, 1996 - Rabin's most precious Golan secret, was leaked in detail to the business newspaper Globes. Israel had legal title to 20,000 acres of Syrian territory, some of it on the Golan Heights. The media was instructed to bury the story. February - May, 1995 - Barak and the Americans sabotaged Peres's election campaign through a combination of deliberate incompetence, suicide bombers and a mini-war in Lebanon which cost Peres the Arab vote. Peres lost and millions of dollars were funnelled to Barak's successful campaign to take over the leadership of the Labor Party. The price was Netanyahu's victory and immediately a campaign of scandal mongering began to force him from power. Netanyahu survived the scandals, and froze the Golan withdrawal until the Americans invested their money and talents to assuring Barak's election in May, 1999. November, 1999 - On the fourth anniversary of Rabin's murder, the public demanded to know how he really died. Indisputable proof that the convicted assassin could not have shot the fatal bullets was in the hands of tens of thousands of people. My book with the documents within was number three of the bestseller list. Rabin's wife and two children demanded a new investigation of his assassination. 65% of the public supported their demand. A huge issue was needed to quell the fast-spreading public campaign to reinvestigate Rabin's demise. The truth would explode the whole peace process and incriminate the current leadership in atrocious crimes. A replacement murder scandal involving publisher Ofir Nimrodi worked for a week but something far more lasting and devastating was required. An impending withdrawal from the Golan Heights did the trick. the end and it could be!
Rabin 
Arafat 
Barak 
Clinton 
Hamas 
Israel 
Mellanösternkonflikten 
Peres 
USA
Syrien...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)