Israel i Sverige[B]: Rättigheternas Vakthund har tappat spåret i Mellanöstern *copy*

onsdag 21 oktober 2009

Rättigheternas Vakthund har tappat spåret i Mellanöstern copy

Grundaren av Human Rights Watch uttalar sig i New York Times.

Som grundare av Human Rights Watch och dess aktiva ordförande i 20 år, måste jag göra något som jag aldrig förväntade mig: Jag måste offentligt gå med i gruppen av kritiker. Human Rights Watch hade till sin ursprungliga uppgift att bända upp slutna samhällen, förespråka grundläggande friheter och ge oliktänkande stöd. Men nyligen har det mest givit ut rapporter om den israelisk-arabiska konflikten som hjälper dem som vill göra Israel till en paria. Vid Human Rights Watch, erkände vi alltid att öppna, demokratiska samhällen har fel och brister. Men vi såg att de har möjlighet att korrigera dem - genom kraftfull offentlig debatt, en press där motsatserna fritt kan diskuteras, och många andra mekanismer för att uppmuntra reformer. Det är därför vi försökt att dra en skarp linje mellan de demokratiska och icke-demokratiska världarna, i ett försök att skapa klarhet i mänskliga rättigheter. Vi ville förhindra att Sovjetunionen och dess anhängare försökte låtsas att de är moraliskt likvärdiga Väst, och främja liberalisering genom att rikta uppmärksamheten mot oliktänkande som Andrej Sacharov, Natan Sharansky och i det sovjetiska Gulag - och miljontals i Kinas laogai, eller arbetsläger. När jag steg åt sidan under 1998 var Human Rights Watch verksamt i 70 länder, de flesta slutna samhällen. Nu förkastar organisationen allt oftare den viktiga skillnaden mellan öppna och slutna samhällen. Ingenstans är detta tydligare än i dess arbete i Mellanöstern. Regionen befolkas av auktoritära regimer med skrämmande brott mot de mänskliga rättigheterna, men under de senaste åren har Human Rights Watch skrivit många mer fördömanden av Israel för brott mot internationell rätt än för något annat land i regionen. Israel, med en befolkning på 7,4 miljoner, är hemvist för minst 80 organisationer för mänskliga rättigheter, en vital fri press, en demokratiskt vald regering, ett rättsväsende som ofta dömer mot regeringens vilja, en politiskt aktiv akademisk värld, flera politiska partier och att döma av mängden av nyheter, förmodligen fler journalister per capita än något annat land i världen - av vilka många finns där uttryckligen för att täcka den israelisk-palestinska konflikten. Under tiden styr de arabiska och iranska regimerna över cirka 350 miljoner människor, och de flesta förblir brutala, slutna och enväldiga, medger få eller inga inre motsättningar. Den svåra situationen för de medborgare som skulle ha störst nytta av den typ av uppmärksamhet en stor och väl finansierad internationell människorättsorganisation kan ge, ignoreras medan Human Rights Watch: s avdelning för Mellanösternpolitik upprättar rapport efter rapport om Israel. Human Rights Watch har förlorat sitt kritiska perspektiv på en konflikt där Israel flera gånger har angripits av Hamas och Hizbollah, organisationer som går efter israeliska medborgare och använder sitt eget folk som mänskliga sköldar. Dessa grupper stöds av regeringen i Iran, som öppet har deklarerat sin avsikt att inte bara förstöra Israel utan också att mörda judar. Denna uppmaning till folkmord är ett brott mot konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Ledare från Human Rights Watch vet att Hamas och Hizbollah valde att föra krig från tättbefolkade områden och medvetet omvandla stadsdelar till slagfält. De vet att fler och bättre vapen flyter in i både Gaza och Libanon och organisationerna är redo att slå till igen. Och de vet att denna militära aktivitet fortsätter att beröva palestinierna någon som helst chans för det fredliga och produktiva liv de förtjänar. Ändå är det Israel, som hela tiden råkar ut för denna aggression, som om och om igen råkar ut för Human Rights Watch: s kritik. Organisationen bekymrar sig huvudsakligen om hur krig utkämpas och inte med dess motiv. Förvisso är även offer för aggression bundna av krigets lagar och måste göra sitt yttersta för att minimera civila offer. Det finns dock en skillnad mellan de oförrätter som begåtts i självförsvar och de som begås uppsåtligen. Men hur vet Human Rights Watch att dessa lagar har överträtts? I Gaza och på andra ställen har man inte tillträde till krigsplatsen och inte heller till de militära och politiska ledare som fattar strategiska beslut, och det är oerhört svårt att göra definitiva bedömningar av krigsförbrytelser. Rapporteringen bygger ofta på vittnen vars berättelser inte kan verifieras och som kan vittna för att få politiska fördelar eller för att de är rädda för repressalier från sina egna ledare. Betecknande nog har överste Richard Kemp, tidigare befälhavare för de brittiska styrkorna i Afghanistan och en expert på krigföring, sagt att Israel Defense Forces i Gaza "gjorde mer för att tillvarata rättigheterna för civilbefolkningen i stridszon än någon annan armé i krigföringens historia". Bara genom att återvända till sitt ursprungliga uppdrag och den anda av ödmjukhet som drev det kan Human Rights Watch återuppväcka sig själv som en moralisk kraft i Mellanöstern och hela världen. Om detta inte sker, kommer dess trovärdighet allvarligt att undergrävas och dess viktiga roll i världen minska. Robert L. Bernstein, fd VD och koncernchef i Random House, var ordförande för Human Rights Watch 1978 till 1998. . DN754 HD D B SMP AB BLT DN050 DN477 SvD595 SvD585 SvD180 vg332 vg283 vg248 db064 D250 D242 D228 D200 DN958 DN193 DN374 | .