Israel i Sverige[B]: Fredsförsöken 1993-2009 är nu över

tisdag 20 oktober 2009

Fredsförsöken 1993-2009 är nu över

FN: s råd för mänskliga rättigheter har godkänt Goldstonerapporten. Detta markerar slutet på fredsprocessen. [Originalartikeln, av Barry Rubin, följer efter översättningen] Det finns viktiga konsekvenser av detta beslut som gör det till en vändpunkt. Det innebar först ett allvarligt test av Obamas utrikespolitik. Det finns ingen enkel väg ut. Presidenten måste antingen blockera en katastrofal FN-resolution genom effektiv diplomati i FN: s korridorer, acceptera en dålig lösning för att undvika en konfrontation, eller lägga in sitt veto mot en sådan resolution och acceptera priset av minskad popularitet. Det markerar också slutet på fredsprocessen, en era som inleddes 1993, och visar båda sidor varför de inte vill ha några kompromisser. Naturligtvis säger det en hel del om nivån hos de internationella frågorna i dag. Vad säger det om FN, som fördömer Israel men inte säger ett ord och gör absolut ingenting mot Hamas, som är skyldigt till aggression, terrorism, maktövertagande med våld, uppmanar till folkmord, antisemitism, indoktrinering av barn för att bli självmordsbombare, förtryck av kvinnor, systematisk användning av civila som mänskliga sköldar, och en rad krigsförbrytelser? I försöken att presentera Goldstonerapporten i en lite bättre dager har västmedia överdrivit dess omnämnande av både Hamas och Israel och dragit fram ett par kommentarer om Hamas för att låtsas att båda sidor i konflikten fördömdes ungefär lika hårt. Ingenting om Hamas Stadgar som kräver Folkmord av judarna. Den korta 5-sidiga rapporten som det röstades om kastar bort allt låtsasverket och talar bara om Israel, och har alltså helt undanröjt alla faktorer som tvingade ett motvilligt Israel att inleda en operation på Gazaremsan. Detta är inte bara ett av många rituella fördömanden av Israel utan en demonisering. Israel anklagas nu för omfattande krigsförbrytelser på en anmärkningsvärt bräcklig grund. De är naturligtvis alla politiska, men detta är ett steg mot delegitimering. De arabisktalande, muslimska regeringarna liksom vänsterregeringarna som stödde resolutionen ser detta som ett steg inte mot en fredlig kompromiss utan eliminering av Israel helt och hållet. Jag säger inte att detta kommer att ske, eller att resolutionen kommer att få någon verkligt negativ inverkan på själva Israel. Men vad som är viktigast är att dessa makter, efter att ha smakat blod, inte kommer att vara intresserade av att få mindre. Varför skulle de, inklusive den palestinska myndigheten, betala för en stabil tvåstatslösning när de tror att de kan få mycket mer utan att ge upp något? Det är en olycka, men inte en slump att den palestinska myndigheten undertecknat ett avtal att gå ihop med Hamas samma vecka som resolutionen antogs. De två grupperna kommer inte att samarbeta i verkligheten men dokumentet de motvilligt ska underteckna på grund av rivaliteten mellan organisationerna symboliserar det faktum att deras strategier, men inte taktik, nu sammanfaller i stor utsträckning. Detta är alltså den första anledningen till att antagandet av denna resolution är en viktig utveckling. Det markerar inte bara slutet på fredsprocessen, utan slutet på eran av fredsprocesser. Arabisktalande, muslimska, och vissa stater som styrs av vänsterregeringar (Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua i Latinamerika och andra) eftersträvar en enstatslösning där Israel inte längre existerar. Det markerar en återgång till tankesättet om än ej de militära realiteterna, av perioden före 1993 då det inte fanns något att diskutera. Varken Ryssland eller Kina, de viktigaste länderna, tänker så. Europeiska stater ger inte heller stöd åt en sådan utveckling. Högljudda sektorer av det intellektuella livet och media gör det, även om dessa inte kan fatta politiska beslut. Poängen är att dessa länder inte heller kommer att agera för att stoppa denna utveckling. De många nedlagda rösterna är en symbol för det faktum att de flesta västerländska demokratier och länder som inte direkt stöder denna kampanj i bästa fall är åskådare, i värsta fall ödmjukar sig. Den andra anledningen till att denna utveckling är så viktig är vad det visar om USA: s politik. Kom ihåg att Obamas administration anslöt sig till rådet för mänskliga rättigheter med det tydliga argumentet att det skulle dämpa dominansen av radikala i gruppen. Denna strategi har misslyckats. Men så, i större skala, är tanken att president Barack Obamas "popularitetsoffensiv", i vilken han distanserat sig från Israel, slösat hängivenhet på den palestinska saken, lovprisat det underbara islam, och bett om ursäkt för USA: s tidigare politik - skulle ha något gynnsam effekt. Politiken har gjort mycket mer än helt misslyckats, vilket kunde ha förutsagts. Den har gjort situationen etter värre. Frågan är om detta kommer att redovisas, och få Obamas administration att tänka om. Men det finns mer. Förenta staterna står nu inför ytterligare utmaningar. Steg 1: Kan man stoppa utvecklingen från denna rapport och resolution till genomförandet av ett domstolsbeslut och sanktioner mot Israel eller inte? Visst kommer Förenta staterna att arbeta med att urvattna påföljande resolutioner. För att lyckas med detta kommer de att behöva använda både piska och hot. En strategi som "trevlig kille" kommer att misslyckas kapitalt här. Steg 2: Nästa möjliga misslyckande skulle vara om den amerikanska regeringen godkänner en resolution som var något urvattnad men fortfarande alltför extrem. Med andra ord skulle man mildra omedelbara problem mot direkt elände på längre sikt. Steg 3: Om upplösningen fortfarande är för långt bort kan administrationen tvingas inlägga veto mot det. (Europeiska stater vet att de kan tillåta sig att vara fega och lämna den till USA för att stoppa vansinnet.) Om Förenta Staterna uttalar sitt veto mot resolutionen, blir det tvingat att se fram emot fördömande och impopularitet. Har Obama modet för detta? [Det finns också ett annat alternativ som nämnts, att passera en anti-israelisk resolution i Generalförsamlingen om Förenta Staterna ger sitt veto i Säkerhetsrådet.] Slutligen är det en läxa för Israel. Låt oss klippa bort alla självklara uttalanden om att förlita sig på sig själv, misstro världen, och så vidare. Det finns en punkt av överskuggande betydelse: Israel vet att om man ger upp territorium och blir attackerad från detta område, oavsett hur stor provokationen är, kan det inte vara beroende av internationellt stöd utan vet att det kommer att möta internationellt fördömande. Vad säger detta om en tvåstatslösning? Den hade inneburit att Israel lämnar Västbanken, en palestinsk stat skapas (antingen enbart på Västbanken eller inklusive Gaza), och att den staten snart antingen angriper Israel eller låter (och uppmanar) terrorister att göra det över gränsen. Israels försvar då kommer att bli mycket resurskrävande. Alltså: Ingen israelisk regering kommer att fatta ett sådant beslut; det israeliska folket kommer inte att stödja detta. Den palestinska myndigheten och Hamas har nu bred internationell support för att helt utrota Israel. De har inga motiv - eftersom båda är likgiltiga inför sitt folks välfärd - att göra några kompromisser för fred. Adjö hopp om fred. Jag förklarar nu de möjligheter som föreföll att öppna sig i slutet av 1980, som tycktes ha klarat provet i Osloprocessen, och som fortsätter att inspirera falskt hopp hos många människor, att fullständigt och officiellt ha upphört.

The Window of Opportunity is Now Closed and Locked Down: Passing Goldstone Resolution Marks End of Peace Process Era

By Barry Rubin*

October 16, 2009

http://www.gloria-center.org/Gloria/2009/10/end-of-peace-process-era.html

The UN Human Rights Council has now endorsed the Goldstone Report. There are important implications to this decision that make it a turning point. It means the first make or break test for Obama's foreign policy. There is no easy way out. The president must either block a disastrous UN resolution through effective diplomacy in the UN corridors, accept a bad resolution in order to avoid a confrontation, or veto such a resolution an accept the price in unpopularity. Oh, and it also marks the end of the peace process era that began in 1993, showing both sides why they don't want a compromise deal. Of course, it says a great deal about the nature of international affairs nowadays. What does it say about the UN that it condemns Israel but says not a word and does not a deed against Hamas, which is guilty of aggression, terrorism, seizure of power by force, calls for genocide, antisemitism, indoctrination of children to become suicide bombers, oppression of women, systematic use of civilians as human shields, and a range of war crimes. Trying to present the Goldstone report in a more favorable light, Western media overstated its “evenhandedness,” playing up a few mentions of Hamas to pretend that both sides in the conflict were condemned. The UNRC drops this pretense and only speaks of Israel, totally removing the factors that forced a reluctant Israel to launch an operation on the Gaza Strip. This is not merely another of the many ritual condemnations of Israel but a demonization. Israel is now accused of massive war crimes on a remarkably flimsy basis. Of course it is all political but this is a step toward delegitimization. The Arabic-speaking, Muslim-majority, and left-wing governments that supported the resolution see this as a step not toward a compromise peace but an elimination of Israel altogether. I am not saying that this is going to happen, or that the resolution will have any actual negative impact on Israel itself. Yet what is most important is that having tasted blood, these forces will not be interested in getting less. Why should they—including the Palestinian Authority—settle for a stable two-state solution when they believe they can get far more without giving up anything? It is an accident but not a coincidence that the Palestinian Authority signed a unity agreement with Hamas in the same week that the resolution was passed. The two groups won’t actually cooperate but the document they reluctantly signed for reasons of organizational rivalry symbolizes the fact that their strategies, though not tactics, now coincide to a large degree. This, then, is the first reason why the passage of this resolution is an important development. It marks not only the end of the peace process but the end of the peace process era. Arabic-speaking, Muslim-majority, and some states governed by left-wing governments (Cuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua in Latin America and others) seek a one-state solution in which Israel no longer exists. It marks a return—in thinking but not in military practice—to the pre-1993 period where there is nothing to talk about. The most important country that voted for passing the Goldstone resolution in the UNHRC, Russia, doesn’t think that way, nor does China. European states also do not support such a development. Loud sectors in intellectual life and media do, though these do not set policy. But the point is that these countries also won’t act to stop it. The many abstentions on the vote is symbolic of the fact that most Western democracies and countries that don’t support directly endorse this campaign are, at best, bystanders, at worst, appeasers. The second reason why this development is so important is what it tells about U.S. policy. Remember that the Obama Administration joined the UNHRC based on the explicit argument that it could moderate the radical-dominated group. This strategy has failed. But so, on a larger-scale, is the concept that President Barack Obama’s “popularity offensive” in which he distanced himself from Israel, lavished devotion on the Palestinian cause, extolled the glories of Islam, and apologized for past U.S. policies would have some beneficial effect. The policy has done worse than failing it has, predictably, backfired. The question is whether this will be recognized, much less reversed, by the Obama Administration. But there’s more. The United States now faces more tests. Step 1: Can it stop the progress of this resolution and report into implementation through judicial decisions and sanctions against Israel or not? Certainly, the United States will work to water down the ensuing resolutions. To do so it will need to use leverage and even threats in order to succeed. A “nice guy” strategy could fail miserably here. Step 2: The next possible failure would be if the U.S. government accepted a resolution which was somewhat watered down but still too extreme. In other words, it would buy off immediate trouble in exchange for longer-term woes. Step 3: If the resolution is still too far-out, the Administration may have to veto it. (European states know they can afford to be cowardly and leave it to America to stop the madness.) If the United States does veto the resolution, it will have to brave condemnation and unpopularity. Does Obama have the guts for this? [There is also another alternative being mentioned, to pass an anti-Israel General Assembly resolution if the United States vetoes one in the Security Council.] Finally, there is the lesson for Israel. Let’s cut away all the obvious points about relying on itself, mistrusting the world, and so on. There is one item of overriding importance: Israel knows that if it yields territory and is attacked from that territory, no matter how great the provocation, it cannot depend on international support but can rather know it will face international condemnation. What does this say about a two-state solution? Israel pulls out of the West Bank, a Palestinian state is created (either on the West Bank or that plus the Gaza Strip), that state either attacks Israel or allows (and encourages) terrorists to do so across the border. Israel has no response to defend itself that isn’t highly costly. Bottom line: No Israeli government will make such a deal; the Israeli people will not support such a deal. Along with myriad other reasons, the Palestinian Authority and Hamas can now argue persuasively that they enjoy broad international support for wiping out Israel altogether. They have no incentive--since both are indifferent to the welfare of their people--to make any compromise peace. Good-bye hope for peace. I now declare the window of opportunity that had seemed to open in the late 1980s, which met and failed the test of the Oslo process, and yet which continues to inspire false hope for many people to be fully and officially closed. If you find these articles useful and interesting, please read and subscribe to Barry Rubin's blog, Rubin Reports, at <http://www.rubinreports.blogspot.com>:
*Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal. His latest books are The Israel-Arab Reader (seventh edition), with Walter Laqueur (Viking-Penguin); the paperback edition of The Truth About Syria (Palgrave-Macmillan); A Chronological History of Terrorism, with Judy Colp Rubin, (Sharpe); and The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley). To read and subscribe to MERIA, GLORIA articles, or to order books, go to http://www.gloria-center.org
The Global Research in International Affairs (GLORIA) Center

Interdisciplinary Center (IDC) Herzliya, P.O. Box 167, Herzliya, 46150, Israel

info@gloria-center.org- Phone: +972-9-960-2736 - Fax: +972-9-960-2736

© 2009 All rights reserved | Terms and Uses