Om, för att travestera Carl von Clausewitz, diplomati är krig med andra medel, då gäller det att regeringar måste utnyttja sina diplomatiska resurser för att stärka sina viktigaste nationella intressen precis som arméer uppmanas att samla sina resurser dit där de gör mest nytta för sin sak.
Palestinierna och iranierna har väldiga diplomatiska resurser till sitt förfogande. Både palestinier och Iran kan räkna med att få stöd av automatiska majoriteter i FN för allt de gör. Och idag förs den mesta internationella diplomatin under ledning av FN eller dess anslutna organ. Palestinierna och iranierna inser tydligt sin styrka att utnyttja FN och dess anslutna organ för att främja sina viktigaste mål. I palestiniernas fall används FN-baserad diplomati för att delegitimera Israel. I Irans fall används den FN-baserade diplomatin för att underlätta mullokratins förvärv av kärnvapen. Under den senaste veckan har både palestinier och iranier haft strategiska segrar i sina diplomatiska kampanjer.
Förra fredagen antog FN: s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer Israel på alla möjliga sätt, för att hävda sin suveränitet över sin huvudstad och möjlighet att försvara sina medborgare mot hänsynslös, massiv oprovocerad och olaglig terror från himlen, från Hamas-kontrollerade Gaza. Resolutionen innebar en enorm prestation för palestinierna. Det hänvisade Israel till Säkerhetsrådet med rekommendation att Israels ledare döms som krigsförbrytare inför internationella domstolar. Det vill säga, UNHRC: s resolution har effektivt delegitimerat Israels rätt att existera genom att förneka att det har rätt att försvara sitt territorium och dess folk från olagliga angrepp utförda av en olaglig terrororganisation.
Sen på onsdagen meddelade Mohamed ElBaradei, FN: s internationella atomenergiorgans giftigt anti-israeliska ordförande, att en överenskommelse har nåtts mellan Iran och USA, Ryssland och Frankrike om Irans nukleära program. Affären - som parterna initierade efter bara tre dagars samtal i Genève - legitimerar Irans kärnvapenprogram och omvandlar effektivt USA, EU och Ryssland till hantlangare snarare än motståndare till det programmet.
Enligt nyhetsrapporter om överenskommelsen enades USA att sända amerikansk personal till Iran för att uppgradera en forskningsreaktor i Teheran som lämnades till Shahen under 1960-talet. Ryssland lovade att öka anrikningsgraden på Irans uran från sin nuvarande nivå på 3,5 procent, till 19,75%. Frankrike gick med på att omvandla högre anrikat uran till metalliskt kärnbränsle.
Fram till onsdagen vägrade USA, Ryssland och EU i enlighet med tre bindande resolutioner från FN: s säkerhetsråd, att acceptera legitimiteten i Irans anrikning av uran. Deras vägran berodde på att man genom att anrika uran ställer Iran i strid med sina åtaganden enligt icke-spridningsavtalet. Onsdagens överenskommelse ignorerar detta obekväma faktum och således vitmålar Irans olagliga beteende, i princip accepterar Irans rätt att anrika uran.
Och det är inte allt. Enligt Washington Posts krönikör David Ignatius: genom att acceptera att anrika Irans uran från 3,5% till 19,75% har USA, Ryssland och Frankrike försett Iran med en lösning till dess tekniska problem. Citerande en rapport i facktidskriften Nucleonics Week, skrev Ignatius förra veckan att Iran tydligen inte har lyckats anrika uran till mer än 3,5% och dess nuvarande låganrikade uran . . . tycks ha vissa "föroreningar" som "kan orsaka centrifuger att misslyckas ", om iranierna försöker öka det till vapenklass.
Jack Wakeland, en ingenjör anställd inom kärnkraftsindustrin, utvidgar Ignatius avslöjande på webbplatsen The Intellectual Activist. Wakeland förklarade att metalliskt bränsle Iran kommer att få i denna affär "kan konverteras tillbaka till högrenat uranhexafluorid väldigt, väldigt lätt."
Det vill säga, med detta avtal kan Iran övervinna de vetenskapliga hinder som det sägs stå inför, och vägen är rak för att mullorna ska kunna producera uran av vapenkvalitet.
För sin del har iranierna inte slösat ett ögonblick med att utvidga sina diplomatiska ramar. Efter det att amerikanerna, fransmännen och ryssarna erbjöd dem mer än de någonsin kunde ha trott möjligt - inklusive möjligheten att ha amerikansk personal som tjänstgör som mänskliga sköldar mot ett eventuellt israeliskt flygangrepp mot Irans kärntekniska anläggningar - har Teheran skruvat upp sina krav ytterligare.
På tisdagen berättade Abdolfazl Zohrehvand, som arbetar som rådgivare åt Saeed Jalili, Irans chefsförhandlare i Genève, till Irans IRNA nyhetsbyrå: "Omständigheterna kan bli så att Iran kommer att kräva uran anrikat till 63%."
Sedan på torsdagen sa Iran att det inte är villigt att acceptera en uppgörelse som skulle ta allt anrikat uran ur landet. Detta är inte ett större problem eftersom överenskommelsen med USA, Frankrike och Ryssland under onsdagen endast planerar att ta bort 80% av Irans kända produktion av anrikat uran till Ryssland. Men ändå signalerar det att iranierna bara har börjat att kräva eftergifter från amerikanarna och deras partner.
Amerikanerna kommer utan tvekan vara villiga att medge ännu mer. President Barack Obama kan skryta om att han har ett historiskt avtal med Iran i Nobelprisklass. Han kan inte förväntas ge upp bara för att iranierna utnyttjar det som en ny väg för att bygga atombomber.
Fram till onsdagen avstod Israel från att offentligt angripa USA: s beslut att försöka nå en uppgörelse med Iran. Detta var vettigt. Israel hade inget intresse av att uppfattas som att föregå resultatet av en process där Obamas administration satte sin prestige. Men nu när förvaltningen har gått med på en överenskommelse som effektivt omvandlar Amerika till en informationsförmedlare för Irans kärnvapenprogram, är det dags för Israel att börja uttrycka sina invändningar.
Till skillnad från palestinierna och iranierna har Israel inga stora diplomatiska tillgångar. Man kan utgå från att det alltid kommer att fördömas av FN.
EU, med dess medlemsstaters egna anti-judiska bakgrunder, en spirande och radikal muslimsk minoritet, och ett beroende av arabisk olja kan inte förväntas stå på Israels sida.
NGOs i Väst finansieras i huvudsak av anti-israeliska regeringar och vänstervridna grupper och filantroper och använder sina resurser för att påskynda och underlätta det för Israels fiender.
Under Obamas administration markeras en kurs som placerar det direkt i det anti-israeliska lägret. Medan USA röstade mot UNHRC: s resolution mot Israel i förra veckan, gjordes inga ansträngningar för att övertyga andra länder att följa efter och USA hade inga problem med Storbritanniens och Frankrikes beslut att inte rösta trots att Goldstonerapporten och Människorättsrådets resolution utgör ett farligt prejudikat när det gäller amerikanska styrkor som bekämpar terrorister i Irak, Afghanistan och i hela världen. Vad värre är, USA vägrar att säga om man kommer att använda Säkerhetsrådets veto för att blockera ett överlämnande av Israels militära och politiska ledare till den Internationella Brottmålsdomstolen.
I det nuvarande klimatet är Israels diplomatiska resurser begränsade till folkopinionen i USA, och gemensamma intressen i specifika frågor med ett antal regeringar över hela världen. Mot bakgrund av Israels diplomatiska medel, borde utrikesminister Avigdor Lieberman, som under de senaste månaderna har rest världen runt för att odla bilaterala förbindelser med länderna i Sydamerika, Afrika, Centralasien och Centraleuropa, få beröm för sina insatser.
På den diplomatiska fronten bör premiärminister Benjamin Netanyahu, hans ministrar och UD utnyttja varje tillfälle att misskreditera det senaste avtalet med Iran. De bör påpeka dess faror och kräva ett slut på denna diplomatiska katastrof innan mer skada görs emot kampen att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. En sådan kampanj skulle antagligen inte kunna vända de samtal som pågår men skulle åtminstone åstadkomma att inte alla möjligheter stoppas för Israel att attackera och slå ut Irans kärntekniska anläggningar.
Vad gäller palestiniernas diplomatiska triumf med den alltigenom skrattretande Goldstonerapporten med tillhörande UNHRC-resolution har Israels svar hittills varit missriktat och kontraproduktivt. Denna vecka började regeringen överväga att bilda en undersökningskommission i IDF: s hantering av Operation Cast Lead.
Domaren Richard Goldstone har hävdat att om Israel genomför en undersökning av hans påståenden om att våra soldater begått krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, kan Israel undvika åtal av IDF personal vid Internationella Brottmålsdomstolen. Advokater som riksåklagaren Menahem Mazuz har låst sig fast vid Goldstones uttalanden och media vibrerar av rykten om att Netanyahu kan acceptera att bilda en sådan kommission.
Det skulle vara ett felaktigt drag av flera skäl. Först och främst har Goldstone ingen möjlighet att förhandla. När han lämnade in sin ärekränkande rapport till rådet för mänskliga rättigheter var Goldstones myndighetsförordnande ett minne blott. Även om han nu vill få bort Israel från kroken han satte den på, han har ingen makt att göra det. Och de tjänstemän vid rådet för mänskliga rättigheter som gav Goldstone i uppdrag att berätta att IDF begått brott mot mänskligheten har inte något som helst intresse av att godkänna någon intern israelisk utredning eller sluta med organisationens permanenta jakt på den judiska staten.
Dessutom skulle varje utredning Israel startade om IDF: s agerande under Operation Cast Lead, uppfattas internationellt som ett erkännande av skuld. Om kommissionen skulle sluta med att IDF utförde sin verksamhet i full överensstämmelse med internationell rätt, skulle resultaten avfärdas som en skönmålning.
Som svar på UNHRC:s resolution och själva Goldstonerapporten, meddelade regeringen denna vecka att de kommer att begära ändringar i internationell lagstiftning för att stärka möjligheterna för demokratier att bekämpa terrorismen. Denna åtgärd är också djupt felaktig. Faktum är att Israel inte bröt mot internationell rätt i Operation Cast Lead. Det är helt enkelt offer för sina fienders cyniska utnyttjande av retoriken i internationell rätt som en del av sitt diplomatiska krig mot Israel. Det vill säga, problemet är inte lagen. Det är lagens snedvridning för politiska syften av Israels diplomatiskt mäktiga fiender. Genom att tillkännage att man planerar att arbeta för att ändra lagen, missade regeringen denna centrala punkt.
Dessutom, genom att ignorera det faktum att problemet inte är lagen i sig utan snarare dess snedvridning av internationell rätt genom fientliga aktörer för politisk vinning underlät regeringen att erkänna att även om man lyckas ändra lagen, skulle med all sannolikhet den nya lagen på motsvarande sätt snedvridas av sina fiender för att fortsätta sina politiska krig mot Israel.
Redan regeringens offentliggörande att man vill ändra folkrätten kommer dess fiender att kasta fram som bevis för att Israel bröt mot lagen.
Israels fiender använder skickligt sina stora diplomatiska möjligheter att driva sina viktigaste mål. Israel borde använda sina magra diplomatiska befogenheter att göra samma sak genom att gå på en offentlig diplomatisk offensiv mot kriminaliseringen av Israel och mot det internationella samfundets kapitulation inför Iran. Ett bra första steg i den riktningen skulle vara att sluta använda våra begränsade befogenheter på ett sätt som utvidgar våra fienders fördelar över oss.
Ursprungligen publicerad i The Jerusalem Post.
Palestinierna och iranierna har väldiga diplomatiska resurser till sitt förfogande. Både palestinier och Iran kan räkna med att få stöd av automatiska majoriteter i FN för allt de gör. Och idag förs den mesta internationella diplomatin under ledning av FN eller dess anslutna organ. Palestinierna och iranierna inser tydligt sin styrka att utnyttja FN och dess anslutna organ för att främja sina viktigaste mål. I palestiniernas fall används FN-baserad diplomati för att delegitimera Israel. I Irans fall används den FN-baserade diplomatin för att underlätta mullokratins förvärv av kärnvapen. Under den senaste veckan har både palestinier och iranier haft strategiska segrar i sina diplomatiska kampanjer.
Förra fredagen antog FN: s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer Israel på alla möjliga sätt, för att hävda sin suveränitet över sin huvudstad och möjlighet att försvara sina medborgare mot hänsynslös, massiv oprovocerad och olaglig terror från himlen, från Hamas-kontrollerade Gaza. Resolutionen innebar en enorm prestation för palestinierna. Det hänvisade Israel till Säkerhetsrådet med rekommendation att Israels ledare döms som krigsförbrytare inför internationella domstolar. Det vill säga, UNHRC: s resolution har effektivt delegitimerat Israels rätt att existera genom att förneka att det har rätt att försvara sitt territorium och dess folk från olagliga angrepp utförda av en olaglig terrororganisation.
Sen på onsdagen meddelade Mohamed ElBaradei, FN: s internationella atomenergiorgans giftigt anti-israeliska ordförande, att en överenskommelse har nåtts mellan Iran och USA, Ryssland och Frankrike om Irans nukleära program. Affären - som parterna initierade efter bara tre dagars samtal i Genève - legitimerar Irans kärnvapenprogram och omvandlar effektivt USA, EU och Ryssland till hantlangare snarare än motståndare till det programmet.
Enligt nyhetsrapporter om överenskommelsen enades USA att sända amerikansk personal till Iran för att uppgradera en forskningsreaktor i Teheran som lämnades till Shahen under 1960-talet. Ryssland lovade att öka anrikningsgraden på Irans uran från sin nuvarande nivå på 3,5 procent, till 19,75%. Frankrike gick med på att omvandla högre anrikat uran till metalliskt kärnbränsle.
Fram till onsdagen vägrade USA, Ryssland och EU i enlighet med tre bindande resolutioner från FN: s säkerhetsråd, att acceptera legitimiteten i Irans anrikning av uran. Deras vägran berodde på att man genom att anrika uran ställer Iran i strid med sina åtaganden enligt icke-spridningsavtalet. Onsdagens överenskommelse ignorerar detta obekväma faktum och således vitmålar Irans olagliga beteende, i princip accepterar Irans rätt att anrika uran.
Och det är inte allt. Enligt Washington Posts krönikör David Ignatius: genom att acceptera att anrika Irans uran från 3,5% till 19,75% har USA, Ryssland och Frankrike försett Iran med en lösning till dess tekniska problem. Citerande en rapport i facktidskriften Nucleonics Week, skrev Ignatius förra veckan att Iran tydligen inte har lyckats anrika uran till mer än 3,5% och dess nuvarande låganrikade uran . . . tycks ha vissa "föroreningar" som "kan orsaka centrifuger att misslyckas ", om iranierna försöker öka det till vapenklass.
Jack Wakeland, en ingenjör anställd inom kärnkraftsindustrin, utvidgar Ignatius avslöjande på webbplatsen The Intellectual Activist. Wakeland förklarade att metalliskt bränsle Iran kommer att få i denna affär "kan konverteras tillbaka till högrenat uranhexafluorid väldigt, väldigt lätt."
Det vill säga, med detta avtal kan Iran övervinna de vetenskapliga hinder som det sägs stå inför, och vägen är rak för att mullorna ska kunna producera uran av vapenkvalitet.
För sin del har iranierna inte slösat ett ögonblick med att utvidga sina diplomatiska ramar. Efter det att amerikanerna, fransmännen och ryssarna erbjöd dem mer än de någonsin kunde ha trott möjligt - inklusive möjligheten att ha amerikansk personal som tjänstgör som mänskliga sköldar mot ett eventuellt israeliskt flygangrepp mot Irans kärntekniska anläggningar - har Teheran skruvat upp sina krav ytterligare.
På tisdagen berättade Abdolfazl Zohrehvand, som arbetar som rådgivare åt Saeed Jalili, Irans chefsförhandlare i Genève, till Irans IRNA nyhetsbyrå: "Omständigheterna kan bli så att Iran kommer att kräva uran anrikat till 63%."
Sedan på torsdagen sa Iran att det inte är villigt att acceptera en uppgörelse som skulle ta allt anrikat uran ur landet. Detta är inte ett större problem eftersom överenskommelsen med USA, Frankrike och Ryssland under onsdagen endast planerar att ta bort 80% av Irans kända produktion av anrikat uran till Ryssland. Men ändå signalerar det att iranierna bara har börjat att kräva eftergifter från amerikanarna och deras partner.
Amerikanerna kommer utan tvekan vara villiga att medge ännu mer. President Barack Obama kan skryta om att han har ett historiskt avtal med Iran i Nobelprisklass. Han kan inte förväntas ge upp bara för att iranierna utnyttjar det som en ny väg för att bygga atombomber.
Fram till onsdagen avstod Israel från att offentligt angripa USA: s beslut att försöka nå en uppgörelse med Iran. Detta var vettigt. Israel hade inget intresse av att uppfattas som att föregå resultatet av en process där Obamas administration satte sin prestige. Men nu när förvaltningen har gått med på en överenskommelse som effektivt omvandlar Amerika till en informationsförmedlare för Irans kärnvapenprogram, är det dags för Israel att börja uttrycka sina invändningar.
Till skillnad från palestinierna och iranierna har Israel inga stora diplomatiska tillgångar. Man kan utgå från att det alltid kommer att fördömas av FN.
EU, med dess medlemsstaters egna anti-judiska bakgrunder, en spirande och radikal muslimsk minoritet, och ett beroende av arabisk olja kan inte förväntas stå på Israels sida.
NGOs i Väst finansieras i huvudsak av anti-israeliska regeringar och vänstervridna grupper och filantroper och använder sina resurser för att påskynda och underlätta det för Israels fiender.
Under Obamas administration markeras en kurs som placerar det direkt i det anti-israeliska lägret. Medan USA röstade mot UNHRC: s resolution mot Israel i förra veckan, gjordes inga ansträngningar för att övertyga andra länder att följa efter och USA hade inga problem med Storbritanniens och Frankrikes beslut att inte rösta trots att Goldstonerapporten och Människorättsrådets resolution utgör ett farligt prejudikat när det gäller amerikanska styrkor som bekämpar terrorister i Irak, Afghanistan och i hela världen. Vad värre är, USA vägrar att säga om man kommer att använda Säkerhetsrådets veto för att blockera ett överlämnande av Israels militära och politiska ledare till den Internationella Brottmålsdomstolen.
I det nuvarande klimatet är Israels diplomatiska resurser begränsade till folkopinionen i USA, och gemensamma intressen i specifika frågor med ett antal regeringar över hela världen. Mot bakgrund av Israels diplomatiska medel, borde utrikesminister Avigdor Lieberman, som under de senaste månaderna har rest världen runt för att odla bilaterala förbindelser med länderna i Sydamerika, Afrika, Centralasien och Centraleuropa, få beröm för sina insatser.
På den diplomatiska fronten bör premiärminister Benjamin Netanyahu, hans ministrar och UD utnyttja varje tillfälle att misskreditera det senaste avtalet med Iran. De bör påpeka dess faror och kräva ett slut på denna diplomatiska katastrof innan mer skada görs emot kampen att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. En sådan kampanj skulle antagligen inte kunna vända de samtal som pågår men skulle åtminstone åstadkomma att inte alla möjligheter stoppas för Israel att attackera och slå ut Irans kärntekniska anläggningar.
Vad gäller palestiniernas diplomatiska triumf med den alltigenom skrattretande Goldstonerapporten med tillhörande UNHRC-resolution har Israels svar hittills varit missriktat och kontraproduktivt. Denna vecka började regeringen överväga att bilda en undersökningskommission i IDF: s hantering av Operation Cast Lead.
Domaren Richard Goldstone har hävdat att om Israel genomför en undersökning av hans påståenden om att våra soldater begått krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, kan Israel undvika åtal av IDF personal vid Internationella Brottmålsdomstolen. Advokater som riksåklagaren Menahem Mazuz har låst sig fast vid Goldstones uttalanden och media vibrerar av rykten om att Netanyahu kan acceptera att bilda en sådan kommission.
Det skulle vara ett felaktigt drag av flera skäl. Först och främst har Goldstone ingen möjlighet att förhandla. När han lämnade in sin ärekränkande rapport till rådet för mänskliga rättigheter var Goldstones myndighetsförordnande ett minne blott. Även om han nu vill få bort Israel från kroken han satte den på, han har ingen makt att göra det. Och de tjänstemän vid rådet för mänskliga rättigheter som gav Goldstone i uppdrag att berätta att IDF begått brott mot mänskligheten har inte något som helst intresse av att godkänna någon intern israelisk utredning eller sluta med organisationens permanenta jakt på den judiska staten.
Dessutom skulle varje utredning Israel startade om IDF: s agerande under Operation Cast Lead, uppfattas internationellt som ett erkännande av skuld. Om kommissionen skulle sluta med att IDF utförde sin verksamhet i full överensstämmelse med internationell rätt, skulle resultaten avfärdas som en skönmålning.
Som svar på UNHRC:s resolution och själva Goldstonerapporten, meddelade regeringen denna vecka att de kommer att begära ändringar i internationell lagstiftning för att stärka möjligheterna för demokratier att bekämpa terrorismen. Denna åtgärd är också djupt felaktig. Faktum är att Israel inte bröt mot internationell rätt i Operation Cast Lead. Det är helt enkelt offer för sina fienders cyniska utnyttjande av retoriken i internationell rätt som en del av sitt diplomatiska krig mot Israel. Det vill säga, problemet är inte lagen. Det är lagens snedvridning för politiska syften av Israels diplomatiskt mäktiga fiender. Genom att tillkännage att man planerar att arbeta för att ändra lagen, missade regeringen denna centrala punkt.
Dessutom, genom att ignorera det faktum att problemet inte är lagen i sig utan snarare dess snedvridning av internationell rätt genom fientliga aktörer för politisk vinning underlät regeringen att erkänna att även om man lyckas ändra lagen, skulle med all sannolikhet den nya lagen på motsvarande sätt snedvridas av sina fiender för att fortsätta sina politiska krig mot Israel.
Redan regeringens offentliggörande att man vill ändra folkrätten kommer dess fiender att kasta fram som bevis för att Israel bröt mot lagen.
Israels fiender använder skickligt sina stora diplomatiska möjligheter att driva sina viktigaste mål. Israel borde använda sina magra diplomatiska befogenheter att göra samma sak genom att gå på en offentlig diplomatisk offensiv mot kriminaliseringen av Israel och mot det internationella samfundets kapitulation inför Iran. Ett bra första steg i den riktningen skulle vara att sluta använda våra begränsade befogenheter på ett sätt som utvidgar våra fienders fördelar över oss.
Ursprungligen publicerad i The Jerusalem Post.
Ahmadinejad 
antisemitism 
antisionism 
Caroline Glick 
folkrätt 
FN 
Goldstone 
Gaza 
Hamas 
Iran 
islamism 
Israel 
judar 
Kärnvapen 
Lieberman 
Mellanösternkonflikten 
Netanyahu 
Obama 
terrorism 
UNHRC 
USA...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)