Under åtta år har råttor förpestat den lilla idylliska staden vid det varma havet. Inte nog med att de åt upp vad de kom åt för befolkningen, de smittade också omgivningen med livsfarliga sjukdomar. På något sätt muterade detta virus så det kunde spridas längre och längre bort.
I början hade råttorna nästan setts med blida ögon eftersom de åt upp alla kackerlackorna, som stan var full av, men det varade inte så länge. Råttorna behandlades tidvis som husdjur, man klappade dom, gav dom mat och talade vänligt till dem. Råttorna tittade med sina plirande svarta ögon.
Tills de började bita barnen! Och smitta dom!
Människor började bli oroliga, men råttorna kände oron hos dessa individer och bet dem än värre tills de tystnade.
Innan råttorna kände sig alltför säkra kunde människorna sälja sina jordbruksprodukter till omgivningen, men det gillade ju inte råttorna - de ville äta all säd och alla grönsaker själva förstås, och kom på att de var färskast innan de hade växt färdigt i växthusen. Inte så mycket blev över för människorna, de började klaga högt men vågade inte att öppet anklaga råttorna - och folk från hela världen började hjälpa och sända dem mat, utan att fråga särskilt mycket om anledningen.
Några grannar hade förundrat sett hur strömmarna av grönsaker upphörde, och undersökte saken. De kom på att råttpesten spred sig på många sätt, både i form av råttor och i form av pest. Fortfarande - den lilla staden med omgivningen hade nyligen fått tusentals växthus så det hela var särdeles egendomligt. Råttornas avföring började sprida sig till gränsbyar i grannlandet.
När inget förändrades men avföringen började bli riktigt obehaglig, försökte grannlandet göra något åt det. Någon enstaka gång lyckades det 
Det räckte dock inte, efter åratals med gränsproblem hände fortfarande ingenting. Invånarna i den vackra hamnstaden var förtvivlade, men samtidigt hade råttorna växt sig allt stackare, otäckare och självsäkrare. De marscherade runt på gatorna och gjorde precis vad de ville, inga kliade dem längre mellan öronen utom när de blev tvingade, vilket tyvärr hände alltför ofta. Till och med sjukhus och matförråd var helt nerlusade med råttor! De gnagde och grävde tunnlar, och det var rätt självklart att de höll på att förstöra livet både för sej och för befolkningen.
Råttvirusen muterade på ett farligt sätt, och spred sig allt snabbare och längre in till grannarna.
Världens överråttjägare märkte inte ett dyft, sa inte ett dyft, eftersom de inte såg någon råttskit i sina mycket dyra och exklusiva restauranger. De gick aldrig ut i köket och tittade under hyllor och skåp. De kunde ju besudla sina frackskörtar.
Till slut fick grannlandet nog, de hade under åtta år uppmanat den lilla staden att rensa upp sina kloaker men inte ett dyft hade gjorts, tvärtom. Grannlandets råttjägare gick på eget bevåg till den vackra hamnstaden med säckarna fulla av råttfällor. De sa till och med åt befolkningen “trampa inte på fällorna, ni kan klämma tårna riktigt illa!” Det hjälpte inte alltid.
Du vet hur råttor är. Man kan lätt avliva hundratals, där är fortfarande tusentals kvar, som förökar sig med en iver och frenesi. Försök görs nu att begränsa råttornas älsklingsföda, och ingen vet än hur det går. Befolkningen klagar att “ja men vi äter ju också råttmat!” De är inte särskilt beredda att avstå från någonting för att begränsa råttornas tillväxt, trots att det mest är dem själva som får lida av det. Hur ska man få dom att inse detta? Hur ska man förhindra att råttorna återigen kontrollerar deras produktion av jordbruksprodukter, som de tjänade mycket pengar på innan råttorna blev helt vilda? Hur ska man överhuvudtaget få igång produktionen igen?
Översteråttfångarna sitter i sina frackar och diskuterar saken i sina fina restauranger, och går aldrig ut i köket och talar med kocken som kanske hade ett eller annat gott råd om hur man bekämpar råttor.
DN990 DN989 SvD015 SvD789 SvD297 SvD617 DB977 DB326 VG480 VG464 SvD105 Da186 *
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)