Arabiska fångar i Israel

Jag såg ett mycket intressant inlägg i Barometern, som jag kopierar hit så det inte försvinner:

Han blev räddad till livet

Jag är född i Israel. Som israel blir man inkallad i armén när man fyllt 18. Jag tjänstgjorde som fallskärmsjägare. Våren 2007 muckade jag. Här vill jag försöka beskriva en normal operation, en sådan operation som vi utförde nästan varje natt. Följande berättelse är baserad på sanna händelser. Sent på natten anlände vi till ett flyktingläger, kanske det i Jenin. Bara några timmar tidigare hade vi fått reda på, genom arméns underrättelsetjänst, att det fanns en grabb, 16 år, som hade kommit till sista steget i sina förberedelser för att spränga sig själv på en israelisk skolbuss. Tidigt morgonen därpå på väg till Tel Aviv skulle han hämta sitt bombbälte. Vi lämnade allt vi höll på med, lärde oss så mycket vi kunde om honom och om området där han fanns. Han befann sig i sina föräldrars hus tillsammans med sina fem småsyskon där den yngsta var knappt två år. Om allt gick enligt hans planer skulle de inte ha någon storebror dagen därpå. Vi anlände till huset tidigt på morgonen, efter en stund hade alla intagit sina positioner. Klockan var runt två på morgonen. Tolken började tala i sin megafon och bad alla i huset komma ut. Ingen kom ut, istället så blev vi, som varje natt, beskjutna från flera olika håll. Skotten kom från familjebostäder där det låg sovande barn. Vi har ju såklart inte tillstånd att skjuta tillbaka eftersom vi är i ett tätbefolkat område med risk för att träffa oskyldiga. Efter några minuter har hela området vaknat. Det kan ju inte vara särskilt kul att väckas klockan två på morgonen av skott, fast å andra sidan, så har ju inte vi sovit mer än några få timmar de senaste dagarna. Vi forstsatte att vänta, vi forstsatte att bli beskjutna och tolken fortsatte att be folket i huset komma ut… Efter mer än en timma hade människorna i huset bestämt sig för att komma ut. Vi gick genom deras ID-handlingar, hittade grabben vi sökte, arresterade honom och åkte därifrån. Jag kommer aldrig att glömma minen på grabbens mor och far när de kom ut ur byggnaden, de stora leendena som de försökte dölja, deras ögon fyllda av tacksamhet – tacksamhet till oss. Mamman och pappan visste naturligtvis vad deras son planerade – även om inte sonen hade berättat något – föräldrar är inte idioter. Tack vare vår insats den kvällen kommer deras son att arresteras, tillbringa tid i ett israeliskt fängelse och han kanske till och med kommer att besluta sig för att studera under sin tid i fängelset. Sedan kommer han ut. Ut till sin familj och till sitt hem. Detta vet familjen, de vet även att hade inte vi arresterat honom så hade han dött några timmar senare på en buss i Israel. Hade de försökt stoppa grabben hade de blivit betraktade som förrädare av sina grannar och då hade hela familjen slaktats. Familjen vet att vi var deras enda hopp för att få se sonen igen. Hur Israels arméunderrättelsetjänst fungerar har jag ingen aning om, men ju mer jag tänker på det ju mer undrar jag om inte det är föräldrarna själva som ringer armén som sista utväg i nöd och hopp om att armén ska rädda deras son. Runt sex på morgonen kommer vi tillbaka till vår bas, duschar och går och lägger oss med gott samvete för att vi har räddat en pojke och ytterliggare 20 skolbarn. Sömnen varar förstås inte länge, för några timmar senare är det upp och hoppa, ny natt samma visa – hoppas bara jag och mina vänner kommer hem levande och friska. Ett av mina tidigaste minnen från barndomen är sångerna jag lyssnade till, de handlade alltid om "shalom", fred. Från åldern noll tyckte mina föräldrar att detta var ett viktigt budskap att ge sina barn. Vi tog till oss budskapet. Men fred kommer aldrig att uppnås, inte förrän andra sidan slutar med sånger om "jihad", heligt krig, och också börjar med sånger om fred. Ingen seriös person kan tro att vår generation kan uppnå fred; vi har redan sett blod, men hoppet är ännu inte över för våra barn. Om vi börjar i dag, om araberna ändrar i dag den uppfostran de ger sina barn, finns det ingen anledning till att vi inte kan ge våra barn en bättre framtid än vi fick, en framtid full av hopp och av fred. En framtid där mina barn inte behöver tjänstgöra i armén. Bara tillsammans kan vi förvandla vår dröm till verklighet. Tamir Meyer

Vad säger den? Först kan man lätt observera att inte en enda vänster-hata-israel-blogg har länkat sig dit, de verkar helt förvirrade, eftersom den säger fel saker. FiM har nogsamt kommenterat inlägget. Som du vet finns det åtskilliga tusen arabiska fångar i israeliska fängelser, för olika brott, huvudsakligen säkerhetsbrott. Mycket irrelevant ylanden har hörts från de vanliga hållen, som inte har hörts om Shalits illegala tillfångatagande av Hamasterroristerna. Araberna får bra sjukvård, undervisning, besök av släkt och vänner, reporters och advokater, Röda Korset och resten av gänget. Shalit får inget. Det finns terrorister som blev frisläppta men ville vänta för att slutföra sina studier, vilket de inte kunde göra om de blev fria och återbördade under Abbas vård! Efter att ha rest mycket nog vet jag väl att de flesta normala människor, inkluderande araber, vill leva sitt vanliga enkla liv i fred, och definitivt inte hängas ut som rabiata terroristförespråkare, som en del individer som slits fram i rampljuset av svenska tidningar för att producera snyfthistorier omöjliga att verifiera. Ett tips: följ en nationalistisk webbtidning som http://www.israelnationalnews.com så får du en verklighetsbeskrivning som inte alls passar de svenska tidningarna men mera passar - verkligheten! Har du fortfarande frågor så kommentera här....... araber Barak Bitte Hammargren Gaza Hamas Iran islamism Israel judar Livni mediekritik Netanyahu Palestina palestinier terrorism ...