Israel i Sverige[B]: Vem är emot en tvåstatslösning?

fredag 30 juli 2010

Vem är emot en tvåstatslösning?

Av Efraim Karsch

"Två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet." Detta, för att citera president Barack Obama, är lösningen på en sekellång konflikt mellan judar och palestinska araber i Mellanöstern. Washington är fullt och beslutsamt inriktat på detta. Så är européerna. FN och "världssamfundet" instämmer högljutt. Ett antal regeringar för staten Israel har visat sitt stöd för idén. Hittills finns det, precis som det alltid har varit, bara ett hinder.

Berättelsen börjar för länge sedan. I april 1920 utsåg det nybildade Nationernas Förbund Storbritannien som mandatmakten i Palestina. Britterna hade beslutat, via Balfourdeklarationen, att underlätta upprättandet av ett judisk nationalhem i Palestina. Men de konfronterades upprepade gånger av våldsam arabisk opposition, som de upprepade gånger försökte att blidka. Redan i mars 1921, högg de det stora och glest befolkade området öster om Jordanfloden ("Transjordanien") från det tilltänkta judiska nationella hemmet och gjorde Abdullah, emiren av Mecka, dess effektiva härskare. 1922 och 1930 begränsade två brittiska vitböcker judisk invandring till Palestina och införde hårda restriktioner för försäljning av mark till judar.

Men våldet steg och i juli 1937 skördade det sin största belöning när en brittisk undersökningskommission under ledning av Lord Peel, rekommenderade att tillbakavisa mandatet helt och hållet. I dess ställe föreslog kommissionen nu en tvåstatslösning: uppdelning av Palestina i en arabisk stat, förenad med Transjordanien, som skulle utgöra cirka 85 procent av mandat-territoriet väster om floden Jordan, och en judisk stat i resten . "En halv limpa är bättre än inget bröd", skrev kommissionen i sin rapport och hoppades att "med eftertanke hos båda parter kommer man att inse att nackdelarna med delningen uppvägs av dess fördelar."

Men partitionen ägde inte rum. Medan det sionistiska ledarskapet gav planen sin halvhjärtade stöd, ogillade de arabiska regeringarna och de palestinska arabiska ledarna (med undantag av Abdullah, som såg partitionen som ett steg till det stora arabiska imperiet han strävade efter att skapa) den helt.

Samma sak hände i november 1947 då, med tanke på det förestående avslutandet av det brittiska mandatet, FN:s generalförsamling röstade att dela Palestina. De arabiska nationerna avvisade planen helt och hållet och försökte få alltsammans genom att förstöra staten Israel vid födseln. Men den här gången slog det arabiska våldet slint. I det efterföljande kriget bekräftar inte endast Israel sin suveräna självständighet och hävdar kontroll över något större territorier än de tilldelats genom FN, men det palestinsk-arabiska samhället var djupt splittrat, där ungefär hälften av medlemmarna flyr till andra delar av Palestina och till angränsande arabstater.

Men resultatet vann knappast araberna över till att acceptera en tvåstatslösning. I stället fortsatte de arabiska staterna att manipulera den palestinska saken för sina egna syften. Varken Egypten eller Jordanien tillät palestinskt självbestämmande i de delar av Palestina som de hade ockuperat under kriget 1948. Jordanien annekterade Västbanken i april 1950, medan Egypten höll Gaza under förtryck med ett militärt styre. Inget nytt palestinskt ledarskap tilläts växa fram. Först efter erövringen av dessa territorier av Israel under sexdagarskriget juni 1967, och passagen fem månader senare av FN: s säkerhetsråds resolution 242, skulle deras politiska framtid blir en fråga av första ordningen.

Vid den tiden planerades dock ingen en återgång till en tvåstatslösning. Tvärtom: Tanken på en Palestinsk nation avslogs av hela det internationella samfundet, inklusive de västerländska demokratierna, Sovjetunionen (då den främsta anhängaren av radikal arabism), och den arabiska världen själv (så sent som 1974 sa Syriens president Hafez al-Assad öppet att han ansåg Palestina som "en grundläggande del av södra Syrien"). Istället för att utgå från §242's "land för fred" utgick man ifrån att alla områden som hade evakuerats av Israel skulle lämnas tillbaka till sina arabiska ockupanter före 1967: Gaza till Egypten och Västbanken till Jordanien. Resolutionen nämnde inte ens palestinierna med namn, utan bekräftar istället nödvändigheten "att uppnå en rättvis lösning av flyktingproblemet", en klausul som gäller inte bara araber utan för de hundratusentals judar som utvisats från arabländerna efter 1948 års krig.

Hur är det då med den Palestinska befrielseorganisationen (PLO), som inrättades 1964 på initiativ av Egyptens president Gamal Abdel Nasser? Genom en långsiktig terrorkampanj i slutet av 1960 och början av 1970-talet, som massakern på elva israeliska idrottsmän i september 1972 i Münchens OS skulle PLO successivt etablera sig som en viktig internationell aktör. I oktober 1974 utsågs organisationen av Arabförbundet som den "enda legitima representanten" för det "palestinska folket", och i den följande månaden blev PLO ordförande Yasser Arafat den första icke-statliga ledare någonsin som talade inför FN: s generalförsamling. Strax efteråt gav FN observatörsstatus för PLO, trots organisationens öppna åtagande att förstöra Israel, en FN-medlemsstat. Inom några år blev det tillåtet att öppna kontor i de flesta västeuropeiska huvudstäder.

PLO: s uppstigande, tillsammans med att Jordanien avstår från sin rätt till Västbanken, ledde till en omtolkning av resolution 242 som i själva verket innebär en tvåstatslösning, nämligen Israel och en palestinsk stat under PLO på Västbanken och Gazaremsan. Bekvämt ignoreras det påfallande faktum: PLO avvisade en sådan lösning. I juni 1974 antog organisationen en "stegvis strategi", enligt vars villkor den skulle ta allt territorium Israel var berett eller tvunget att avstå och använda det som en språngbräda för att uppnå ytterligare territoriella vinster, som de uttrycker det, den "fullständiga befrielsen av Palestina. "

Det är sant att PLO i november 1988 låtsade, mer än två decennier efter passagen av 242 att acceptera resolutionen, men det var lite mer än ett knep för att inleda en dialog med Washington. Kort efter detta drag förklarade Salah Khalaf, Arafats näst högsta befäl (mer känd under sitt nom de guerre Abu Iyad): "Upprättandet av en palestinsk stat på någon del av Palestina är ett steg mot hela Palestina . " Två år senare, efter Iraks ockupation av Kuwait (som PLO godkände), upprepade han den punkten vid ett offentligt möte i Amman, och utlovade att "befria Palestina tum för tum från [Medelhavet] havet till [Jordan] floden."

Trots detta beslutade Israels Labor-regering som hade stött "land för fred"-formeln efter kriget 1967, att ingå egna fredsförhandlingar med PLO. År 1993 undertecknades "Osloavtalen" om palestinskt självstyre i hela Västbanken och Gazaremsan under en övergångsperiod som inte fick överstiga fem år, under vilken tid Israel och palestinierna skulle förhandla fram en permanent lösning. Trots att Osloavtalen inte uttryckligen grundar sig på en tvåstatslösning, signalerade de implicit att Israel var berett att finna sig i upprättandet av en palestinsk stat.

Men återigen hade PLO andra planer. Enligt dem erbjöd Oslo en "fredsprocess" en väg, inte till en två-stats- utan en enstatslösning. Arafat medgav fem dagar före undertecknandet av överenskommelsen i Washington när han talade till en israelisk journalist att "I framtiden kommer Israel och Palestina att vara en enad stat där israeler och palestinier lever tillsammans"-det vill säga Israel skulle upphöra att existera . Och även när han skakade premiärminister Yitzhak Rabins hand på Vita husets gräsmatta, övertygade Arafat palestinierna i ett förinspelat arabiskt meddelande om att avtalet var endast ett genomförande av PLO: s stegvisa strategi.

De kommande tio åren erbjöd en rekapitulation, om och om igen, av samma berättelse. Vid tal inför den israeliska eller västerländska publiken, skulle Arafat prisa den "fred" han hade undertecknat med "min partner Yitzhak Rabin." Till sin palestinska väljare, uppvisade han avtalet som en temporär nödvändig åtgärd som krävdes av hänsyn till behoven för tillfället, gjorde ständiga anspelningar till "stegvis strategi", och insisterade upprepade gånger på "rätten att återvända", en omskrivning för Israels förstörelse via demografisk förändring, vilket skulle ha gjort araberna till en majoritet i Israel.

Och det var den lilla delen. För att ytterligare misskreditera idén om "två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet" inledde Arafats palestinska myndighet (PA) en ihållande kampanj av rashat och politisk hets. Israeler och judar i allmänhet, har framställts som källan till allt ont och ansvariga för alla problem, verkliga eller inbillade, på Västbanken och i Gaza. Palestinier har indoktrinerats om den illegitima i staten Israel och avsaknaden av någon judisk anknytning till landet, kompletterat med berättelser om israeliska planer att korrupera och förstöra dem.

Det stannade inte heller där. Våld var ett kännetecken för hans styre, och för det byggde Arafat upp en omfattande terrorist-infrastruktur i områden-en uppenbar kränkning av överenskommelserna och totalt i strid med den officiella orsaken till att hans närvaro där, nämligen att lägga grunden för palestinsk självständighet. Israeliska eftergifter hade ingen effekt, eller värre. Under 1997 gav Jerusalem PA full kontroll över praktiskt taget hela den arabiska befolkningen på Västbanken och i Gaza, samt ca 40% av marken, som ett förspel till slutliga statusförhandlingar. Men Israels civila offer endast steg. Vid det amerikanska fredstoppmötet i Camp David (juli 2000), erbjöd Ehud Barak Arafat ett komplett slut på Israels närvaro, i nästan hela territoriet på Västbanken och i Gaza till den framväxande palestinska staten och gjorde hisnande medgivanden angående Jerusalem. Arafat svar var krig, på en nivå där det lokala våldet överträffade det som hade ägt rum inför skapandet av en judisk stat 1948.

Även om det hade blivit helt uppenbart då att PLO inte hade något som helst intresse av en självständig stat, reagerade det internationella samfundet genom att fördöma Israels försvarsåtgärder mot den palestinska intifadan och uppmanade den att påskynda "fredsprocessen". Det bibehöll vidare det massiva inflödet av internationellt stöd till den palestinska myndigheten, vilket gör palestinierna till den största biståndsmottagaren per capita i världen, men de flesta av medlen sögs snabbt iväg till personliga bankkonton för Arafat och hans kumpaner och eller kanaliserades till terrorverksamhet. Även efter Arafats död i slutet av 2004 och jordskredsseger för den militanta islamistiska gruppen Hamas i det palestinska parlamentsvalet tolv månader senare, underhåller västvärldens regeringar enträget fasaden av en "fredsprocess" som nu omfattar Mahmoud Abbas och hans besegrade Fatah som symbolen för återhållsamhet.

Men finns där faktiskt någon grundläggande skillnad mellan Hamas och Fatah när det kommer till en tvåstatslösning? Ingendera fraktion godtar formellt Israels rätt att existera, båda har formellt åtagit sig att ombesörja dess slutliga förstörelse. Där finns visserligen stora skillnader mellan Arafat och hans efterträdare Abbas både i personlighet och politiska stil, men de två är varp och inslag av samma dogmatiska PLO tyg.

I ett TV-sänt tal den 15 maj, 2005, beskrev Abbas upprättandet av Israel som en aldrig tidigare skådad historisk orättvisa och svor hans orubbliga beslutsamhet att aldrig acceptera det. Två och ett halvt år senare, vid en USA-stödd fredskonferens i Annapolis, förkastade han premiärminister Ehud Olmerts förslag om en palestinsk arabisk stat på 97 procent av Västbanken och hela Gazaremsan och avvisade kategoriskt en begäran att erkänna Israel som en judisk stat vid sidan av den blivande palestinska staten, och trycker i stället på ett fullständigt genomförande av "rätten att återvända."

I juni 2009 bröt premiärminister Benjamin Netanyahu med den mångåriga Likudregeln att acceptera en tvåstatslösning och komma överens om upprättandet av en palestinsk arabisk stat, förutsatt att det palestinska ledarskapet svarade i natura och erkände Israels judiska karaktär. Den arabiska världen exploderade i vrede. Egyptens president Hosni Mubarak, vars land har varit i fred med den judiska staten i 30 år, beklagade Netanyahus uttalande som "hindrar möjligheterna till fred." Palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat varnade för att Netanyahu "måste vänta 1.000 år innan han hittar en palestinier som kommer att acceptera detta."

På Fatahs sjätte allmänna kongress sammankallad i Betlehem i augusti förra året bekräftade delegaterna sitt långvariga engagemang för "väpnad kamp" som "en strategi, inte en taktik.... Denna kamp kommer inte att sluta förrän den sionistiska enheten elimineras och Palestina är befriat." På senare tid även som Abbas offentligt har muttrat Obamas formel för "två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet", säger han tillspetsat att förutsättningarna är omöjliga för Israel att acceptera.

Pee- Kommissionen hade principiellt rätt. Även om en tvåstatslösning inte "erbjuder någon av parterna allt man vill, erbjuder den var och en vad den vill ha mest, nämligen frihet och säkerhet." Det är en stor historisk ironi att denna "halva-limpan"-lösning vid upprepade tillfällen har tagits fram som en reaktion av andra-européer, amerikaner, israeler till att landets mest oförsonliga motståndare, som sedan upprepade gånger tagit avstånd från det i ord och handling. På den palestinska sidan har inte en enda ledare någonsin vittnat att man verkligen tycker om idén eller agerat på ett sätt som innebar ett helhjärtat omfamnande. Detsamma gäller, delvis med undantag av Egypten och Jordanien, för de större arabvärlden.

Nästan två decennier och tusentals döda efter lanseringen av "fredsprocessen", kunde man hoppas att västerländska politiker äntligen skulle börja ta hänsyn till vad de palestinska ledarna säger till sitt eget folk och bredare arabisk publik.Lektionen i historia kvarstår: så länge saker på den arabiska sidan tillåts eller uppmuntras att förbli som de är, blir det inte någon tvåstatslösning, och därför ingen lösning alls.

Efraim Karsh, redaktör för Middle East Quarterly och författare senast av Palestina Betrayed (Yale), är professor i Mellanöstern och Medelhavsområdet studier vid King's College, University of London.

.

SvD893 SvT222 SvD589

.