Vem är lyckligast?

Har du sett den senaste listan över vem som är lyckligast i världen? Gå till http://www.forbes.com/2010/07/14/world-happiest-countries-lifestyle-realestate-gallup-table.html

Skandinavien brukar ligga överst med deras sätt att mäta, medan USA och England ligger en bit ner. Det intressanta är att Israel ligger som nummer 8 - inklusive israeliska araber förstås - ovanför USA och de flesta europeiska länderna!

Palestinaaraberna ligger en god bit före turkarna, vilket ändå ger dessa oändligt mycket mer i nödhjälp.

Saudiarabien på 58 tyder på att pengar inte är allt.

Läs hela listan och fundera!

.


Israel mediekritik Mellanösternkonflikten...

Vem är emot en tvåstatslösning?

Av Efraim Karsch

"Två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet." Detta, för att citera president Barack Obama, är lösningen på en sekellång konflikt mellan judar och palestinska araber i Mellanöstern. Washington är fullt och beslutsamt inriktat på detta. Så är européerna. FN och "världssamfundet" instämmer högljutt. Ett antal regeringar för staten Israel har visat sitt stöd för idén. Hittills finns det, precis som det alltid har varit, bara ett hinder.

Berättelsen börjar för länge sedan. I april 1920 utsåg det nybildade Nationernas Förbund Storbritannien som mandatmakten i Palestina. Britterna hade beslutat, via Balfourdeklarationen, att underlätta upprättandet av ett judisk nationalhem i Palestina. Men de konfronterades upprepade gånger av våldsam arabisk opposition, som de upprepade gånger försökte att blidka. Redan i mars 1921, högg de det stora och glest befolkade området öster om Jordanfloden ("Transjordanien") från det tilltänkta judiska nationella hemmet och gjorde Abdullah, emiren av Mecka, dess effektiva härskare. 1922 och 1930 begränsade två brittiska vitböcker judisk invandring till Palestina och införde hårda restriktioner för försäljning av mark till judar.

Men våldet steg och i juli 1937 skördade det sin största belöning när en brittisk under­sök­nings­kom­mis­sion under ledning av Lord Peel, rekom­menderade att tillbakavisa mandatet helt och hållet. I dess ställe föreslog kommissionen nu en tvåstatslösning: uppdelning av Palestina i en arabisk stat, förenad med Transjordanien, som skulle utgöra cirka 85 procent av mandat-territoriet väster om floden Jordan, och en judisk stat i resten . "En halv limpa är bättre än inget bröd", skrev kommissionen i sin rapport och hoppades att "med eftertanke hos båda parter kommer man att inse att nackdelarna med delningen uppvägs av dess fördelar."

Men partitionen ägde inte rum. Medan det sionistiska ledarskapet gav planen sin halvhjärtade stöd, ogillade de arabiska regeringarna och de palestinska arabiska ledarna (med undantag av Abdullah, som såg partitionen som ett steg till det stora arabiska imperiet han strävade efter att skapa) den helt.

Samma sak hände i november 1947 då, med tanke på det förestående avslutandet av det brittiska mandatet, FN:s generalförsamling röstade att dela Palestina. De arabiska nationerna avvisade planen helt och hållet och försökte få alltsammans genom att förstöra staten Israel vid födseln. Men den här gången slog det arabiska våldet slint. I det efterföljande kriget bekräftar  inte endast Israel sin suveräna självständighet och hävdar kontroll över något större territorier än de tilldelats genom FN, men det palestinsk-arabiska samhället var djupt splittrat, där ungefär hälften av medlemmarna flyr till andra delar av Palestina och till angränsande arabstater.

Men resultatet vann knappast araberna över till att acceptera en tvåstatslösning. I stället fortsatte de arabiska staterna att manipulera den palestinska saken för sina egna syften. Varken Egypten eller Jordanien tillät palestinskt självbestämmande i de delar av Palestina som de hade ockuperat under kriget 1948. Jordanien annekterade Västbanken i april 1950, medan Egypten höll Gaza under förtryck med ett militärt styre. Inget nytt palestinskt ledarskap tilläts växa fram. Först efter erövringen av dessa territorier av Israel under sexdagarskriget juni 1967, och passagen fem månader senare av FN: s säkerhetsråds resolution 242, skulle deras politiska framtid blir en fråga av första ordningen.

Vid den tiden planerades dock ingen en återgång till en tvåstatslösning. Tvärtom: Tanken på en Palestinsk nation avslogs av hela det internationella samfundet, inklusive de västerländska demokratierna, Sovjetunionen (då den främsta anhängaren av radikal arabism), och den arabiska världen själv (så sent som 1974 sa Syriens president Hafez al-Assad öppet att han ansåg Palestina som "en grundläggande del av södra Syrien"). Istället för att utgå från §242's "land för fred"  utgick man ifrån att alla områden som hade evakuerats av Israel skulle lämnas tillbaka till sina arabiska ockupanter före 1967: Gaza till Egypten och Västbanken till Jordanien. Resolutionen nämnde inte ens palestinierna med namn, utan bekräftar istället nödvändigheten "att uppnå en rättvis lösning av flyktingproblemet", en klausul som gäller inte bara araber utan för de hundratusentals judar som utvisats från arabländerna efter 1948 års krig.

Hur är det då med den Palestinska befrielseorganisationen (PLO), som inrättades 1964 på initiativ av Egyptens president Gamal Abdel Nasser? Genom en långsiktig terrorkampanj i slutet av 1960 och början av 1970-talet, som massakern på elva israeliska idrottsmän i september 1972 i Münchens OS skulle PLO successivt etablera sig som en viktig internationell aktör. I oktober 1974 utsågs organisationen av Arabförbundet som den "enda legitima representanten" för det "palestinska folket", och i den följande månaden blev PLO ordförande Yasser Arafat den första icke-statliga ledare någonsin som talade inför FN: s generalförsamling. Strax efteråt gav FN observatörsstatus för PLO, trots organisationens öppna åtagande att förstöra Israel, en FN-medlemsstat. Inom några år blev det tillåtet att öppna kontor i de flesta västeuropeiska huvudstäder.

PLO: s uppstigande, tillsammans med att Jordanien avstår från sin rätt till Västbanken, ledde till en omtolkning av resolution 242 som i själva verket innebär en tvåstatslösning, nämligen Israel och en palestinsk stat under PLO på Västbanken och Gazaremsan. Bekvämt ignoreras det påfallande faktum: PLO avvisade en sådan lösning. I juni 1974 antog organisationen en "stegvis strategi", enligt vars villkor den skulle ta allt territorium Israel var berett eller tvunget att avstå och använda det som en språngbräda för att uppnå ytterligare territoriella vinster, som de uttrycker det, den "fullständiga befrielsen av Palestina. "

Det är sant att PLO i november 1988 låtsade, mer än två decennier efter passagen av 242 att acceptera resolutionen, men det var lite mer än ett knep för att inleda en dialog med Washington. Kort efter detta drag förklarade Salah Khalaf, Arafats näst högsta befäl (mer känd under sitt nom de guerre Abu Iyad): "Upprättandet av en palestinsk stat på någon del av Palestina är ett steg mot hela Palestina . " Två år senare, efter Iraks ockupation av Kuwait (som PLO godkände), upprepade han den punkten vid ett offentligt möte i Amman, och utlovade att "befria Palestina tum för tum från [Medelhavet] havet till [Jordan] floden."

Trots detta beslutade Israels Labor-regering som hade stött "land för fred"-formeln efter kriget 1967, att ingå egna fredsförhandlingar med PLO. År 1993 undertecknades "Osloavtalen" om palestinskt självstyre i hela Västbanken och Gazaremsan under en övergångsperiod som inte fick överstiga fem år, under vilken tid Israel och palestinierna skulle förhandla fram en permanent lösning. Trots att Osloavtalen inte uttryckligen grundar sig på en tvåstatslösning, signalerade de implicit att Israel var berett att finna sig i upprättandet av en palestinsk stat.

Men återigen hade PLO andra planer. Enligt dem erbjöd Oslo en "fredsprocess" en väg, inte till en två-stats- utan en enstatslösning. Arafat medgav fem dagar före undertecknandet av överenskommelsen i Washington när han talade till en israelisk journalist att "I framtiden kommer Israel och Palestina att vara en enad stat där israeler och palestinier lever tillsammans"-det vill säga Israel skulle upphöra att existera . Och även när han skakade premiärminister Yitzhak Rabins hand på Vita husets gräsmatta, övertygade Arafat palestinierna i ett förinspelat arabiskt meddelande om att avtalet var endast ett genomförande av PLO: s stegvisa strategi.

De kommande tio åren erbjöd en rekapitulation, om och om igen, av samma berättelse. Vid tal inför den israeliska eller västerländska publiken, skulle Arafat prisa den "fred" han hade undertecknat med "min partner Yitzhak Rabin." Till sin palestinska väljare, uppvisade han avtalet som en temporär nödvändig åtgärd som krävdes av hänsyn till behoven för tillfället, gjorde ständiga anspelningar till "stegvis strategi", och insisterade upprepade gånger på "rätten att återvända", en omskrivning för Israels förstörelse via demografisk förändring, vilket skulle ha gjort araberna till en majoritet i Israel.

Och det var den lilla delen. För att ytterligare misskreditera idén om "två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet" inledde Arafats palestinska myndighet (PA)  en ihållande kampanj av rashat och politisk hets. Israeler och judar i allmänhet, har framställts som källan till allt ont och ansvariga för alla problem, verkliga eller inbillade, på Västbanken och i Gaza. Palestinier har indoktrinerats om den illegitima i staten Israel och avsaknaden av någon judisk anknytning till landet, kompletterat med berättelser om israeliska planer att korrupera och förstöra dem.

Det stannade inte heller där. Våld var ett kännetecken för hans styre, och för det byggde Arafat upp en omfattande terrorist-infrastruktur i områden-en uppenbar kränkning av överenskommelserna och totalt i strid med den officiella orsaken till att hans närvaro där, nämligen att lägga grunden för palestinsk självständighet. Israeliska eftergifter hade ingen effekt, eller värre. Under 1997 gav Jerusalem PA full kontroll över praktiskt taget hela den arabiska befolkningen på Västbanken och i Gaza, samt ca 40% av marken, som ett förspel till slutliga statusförhandlingar. Men Israels civila offer endast steg. Vid det amerikanska  fredstoppmötet i Camp David (juli 2000), erbjöd Ehud Barak Arafat ett komplett slut på Israels närvaro, i nästan hela territoriet på Västbanken och i Gaza till den framväxande palestinska staten och gjorde hisnande medgivanden angående Jerusalem. Arafat svar var krig, på en nivå där det lokala våldet överträffade det som hade ägt rum inför skapandet av en judisk stat 1948.

Även om det hade blivit helt uppenbart då att PLO inte hade något som helst intresse av en självständig stat, reagerade det internationella samfundet genom att fördöma Israels försvarsåtgärder mot den palestinska intifadan och uppmanade den att påskynda "fredsprocessen". Det bibehöll  vidare det massiva inflödet av internationellt stöd till den palestinska myndigheten, vilket gör palestinierna till den största biståndsmottagaren per capita i världen, men de flesta av medlen sögs snabbt iväg till personliga bankkonton för Arafat och hans kumpaner och eller kanaliserades till terrorverksamhet. Även efter Arafats död i slutet av 2004 och jordskredsseger för den militanta islamistiska gruppen Hamas i det palestinska parlamentsvalet tolv månader senare, underhåller västvärldens regeringar enträget fasaden av en "fredsprocess" som nu omfattar Mahmoud Abbas och hans besegrade Fatah som symbolen för återhållsamhet.

Men finns där faktiskt någon grundläggande skillnad mellan Hamas och Fatah när det kommer till en tvåstatslösning? Ingendera fraktion godtar formellt Israels rätt att existera, båda har formellt åtagit sig att ombesörja dess slutliga förstörelse. Där finns visserligen stora skillnader mellan Arafat och hans efterträdare Abbas både i personlighet och politiska stil, men de två är varp och inslag av samma dogmatiska PLO tyg.

I ett TV-sänt tal den 15 maj, 2005, beskrev Abbas upprättandet av Israel som en aldrig tidigare skådad historisk orättvisa och svor hans orubbliga beslutsamhet att aldrig acceptera det. Två och ett halvt år senare, vid en USA-stödd fredskonferens i Annapolis, förkastade han premiärminister Ehud Olmerts förslag om en palestinsk arabisk stat på 97 procent av Västbanken och hela Gazaremsan och avvisade kategoriskt en begäran att erkänna Israel som en judisk stat vid sidan av den blivande palestinska staten, och trycker i stället på ett fullständigt genomförande av "rätten att återvända."

I juni 2009 bröt premiärminister Benjamin Netanyahu med den mångåriga Likudregeln att acceptera en tvåstatslösning och komma överens om upprättandet av en palestinsk arabisk stat, förutsatt att det palestinska ledarskapet svarade i natura och erkände Israels judiska karaktär. Den arabiska världen exploderade i vrede. Egyptens president Hosni Mubarak, vars land har varit i fred med den judiska staten i 30 år, beklagade Netanyahus uttalande som "hindrar möjligheterna till fred." Palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat varnade för att Netanyahu "måste vänta 1.000 år innan han hittar en palestinier som kommer att acceptera detta."

På Fatahs sjätte allmänna kongress sammankallad i Betlehem i augusti förra året bekräftade delegaterna sitt långvariga engagemang för "väpnad kamp" som "en strategi, inte en taktik.... Denna kamp kommer inte att sluta förrän den sionistiska enheten elimineras och Palestina är befriat."  På senare tid även som Abbas offentligt har muttrat Obamas formel för "två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet", säger han tillspetsat att förutsättningarna är omöjliga för Israel att acceptera.

Pee- Kommissionen hade principiellt rätt. Även om en tvåstatslösning inte "erbjuder någon av parterna allt man vill, erbjuder den var och en vad den vill ha mest, nämligen frihet och säkerhet." Det är en stor historisk ironi att denna "halva-limpan"-lösning vid upprepade tillfällen har  tagits fram som en reaktion av andra-européer, amerikaner, israeler till att landets mest oförsonliga motståndare, som sedan upprepade gånger tagit avstånd från det i ord och handling. På den palestinska sidan har inte en enda ledare någonsin vittnat att man verkligen tycker om idén eller agerat på ett sätt som innebar ett helhjärtat omfamnande. Detsamma gäller, delvis med undantag av Egypten och Jordanien, för de större arabvärlden.

Nästan två decennier och tusentals döda efter lanseringen av "fredsprocessen", kunde man hoppas att västerländska politiker äntligen skulle börja ta hänsyn till vad de palestinska ledarna säger till sitt eget folk och bredare arabisk publik.Lektionen i historia kvarstår: så länge saker på den arabiska sidan tillåts eller uppmuntras att förbli som de är, blir det inte någon tvåstatslösning, och därför ingen lösning alls.

Efraim Karsh, redaktör för Middle East Quarterly och författare senast av Palestina Betrayed (Yale), är professor i Mellanöstern och Medelhavsområdet studier vid King's College, University of London.

.

SvD893  SvT222  SvD589

.

antisemitism antisionism judehat araber Abbas Arafat Barak Fatah islamism Israel Mellanösternkonflikten muslimer Barack Obama palestinska myndigheten palestinier politiskt korrekt terrorism...

Varför inte flytta till Gaza?

Om inte detta liv stöter dej förstås:



Jodå, där finns tält att visa för journalister och hjälparbetare också att titta på. Men mycket nog av lyxliv. En ny artikel har kommit ut, se http://www.tomgrossmedia.com/mideastdispatches/archives/001127.html

Innan du tänker ge pengar till Gaza och provocerande Båtflockar nästa gång - mycket nog av din skatt går redan till lyxvaror där.

De är pigga och friska också, som vi just läst på denna bloggen.

Där finns också några andra talande artiklar:

Obesity [övervikt, fetma] a Major Problem in Gaza and West Bank

Där tycks vara gott om feta araber:

UAE says no to obesity, targets teens



Jordanien

Dessa får väl snart sätta upp filial där.

Varför försöker aldrig kristna hjälpa kristna i stället? Som t.ex. kristna i slummen i Kairo. En mycket målande video finns på denna länken, en liten bit ner på sidan. Men den enorma massiva statsunderstödda svenska propalestinska propagandan har berättat för oss att inga har det sämre än palestinaaraberna huh. Åtminstone behöver de sakerna på det libyiska fartyget just nu parkerat i Egypten, bättre än de feta Gazaborna. Även om jag misstänker att människor i slummen i Libyen inte har det så fett heller. Men allt för propagandan.

Israel

Tyvärr finns det många fattiga i Israel också. För 60 år sedan tog Israel hand om minst 600.000 judiska flyktingar från arabvärlden, fler än araberna som lämnade Israel, och absorberade dem snabbt - viljan fanns. Men de senaste fem åren, sedan bortåt 10.000 judar som hade haft ett gott liv i Gaza, blev tvingade till att bosätta sig i interna läger, har vänstern i Israel genererat interna flyktingar som lever mycket illa - och Obama och Barak vill producera 100.000-tals fler och placera dessa nationalistiska judar i liknande läger. Här en rapport som berättar om detta;

GUSH KATIF VIEWPOINT 165: FIVE YEARS AFTER THE EXPULSION MY SPEECH AT THE ORTHODOX UNION [OU], JERUSALEM, JULY 15

by Rachel Saperstein, Neve Dekalim/Nitzan

My name is Rachel Saperstein. I am almost seventy years old. My husband and I have three children and twelve grandchildren. We lived in Jerusalem for close to thirty years, in Gush Katif for nearly nine years, and now we live in a plasterboard caravilla in the refugee camp of Nitzan between Ashdod and Ashkelon. During the Cast Lead war we were bombed by missiles coming in from Gaza. The missiles and rockets followed us from Gush Katif to Nitzan. There is no escape from enemy assault.

In the evening I take power walks. I also observe life in our refugee camp slum. Most of the gardens are overgrown with weeds. People are slowly moving away. It doesn't make sense to keep a garden growing. After people leave for their permanent homes up the hill, flat-bed trucks arrive. First, the red tiles on the roofs are removed. The caravilla is then cut in half, loaded on the trucks and taken somewhere. We don't know where. Perhaps to a new site being prepared for the next victims of expulsion. We do not know what plans Obama and Netanyahu have for the people of Judea and Samaria. What is certain is that these plasterboard structures will be used again.

I visit the construction site of the new "permanent" homes, especially when we go to the attaching-the-Mezuzah ceremony. We wish the new occupants well. We "ooh" and "aah" at the up-to-date shower stalls, the new kitchen, the lovely floor tiles. The occupants invariably admit they have used all their funds on the house. Some have taken bank loans to finish the house. Many of our friends are in their late fifties and sixties. They worry about how they will ever pay off the loans, much less how they will live from week to week on their meager salaries, if they are lucky enough to be working. There is a tragedy waiting to happen.

Some cannot build at all. They have been living on their compensation money as they have had no livelihood since the expulsion. Some of our people were renters in the private market in Neve Dekalim, and though they lived there for fifteen or twenty years are not entitled to any compensation at all. Some have lost their money to swindlers, some have lost their money in bad investments. Others see building here as the final nail in the coffin of hope - the hope that they will return to Gush Katif.

In one community families had built and moved into permanent homes. They breathed a sigh of relief. At long last each family had a proper home. But something strange happened. Their children, who as pre-teens had lived through the expulsion, went berserk. They began drinking, smoking, vandalizing public property. The professionals who were called in declared the children victims of Post Traumatic Stress Disorder. The children felt betrayed by their parents. By building elsewhere their parents had admitted they would never return to Gush Katif. This betrayal had brought on a violent reaction.

On one of my power walks I met my friend Dina. I told her I would be speaking here tonight. "What shall I tell them, Dina?"

Dina is a mother of five. Two of her sons are married. She now has grandchildren.

"I should be happy" Dina tells me, "but I'm not. Every night I see soldiers surrounding my home. I wake up shaking and sweating. Then I start to cry. I can't go back to work. I miss my home, the view of the sea, the Beit Knesset. Tell those good people that my heart is broken." I hug Dina as I've hugged so many others. I cry with them. I admit that I, too, suffer from flashbacks. We move forward but the past returns at odd moments. There is so much hurt.

The poverty of our people, out of work, lining up for food parcels, is growing. The charge accounts at the mini-market have grown to proportions unheard of in the past. Parents send their children to purchase the necessities because they are too ashamed to be seen in person.

As the director of Operation Dignity, a chessed Non-Profit Organization, I raise and give financial assistance to some wonderful families - always with a smile and certainly with dignity.

Health issues have increased. Heart attacks, strokes, diabetes, hypertension have taken their toll of our people. But not all is black. Children have been born, marriages have taken place. Over five hundred brides and grooms have been showered by the wonderful volunteer bridal group, bringing essential gifts to start our young couples off even as they move into crumbling caravans near their parents homes. Watching our young couples walking with their baby carriages brings us hope and joy.

These young couples fought for Gush Katif, and using the return of our people to Gush Etzion as their inspiration, know that when the call to re-establish Gush Katif is made they will be the first to answer that call. The Almighty always performs miracles.

And for us, my husband and myself, we are going to Lachish. South of Beit Shemesh, north of Kiryat Gat, Lachish is a wonderful place to establish the township of Bnai Dekalim.

Lachish is a grape-growing region often compared to the Napa Valley in California, or Province in France. Gentle hills, wild flowers and refreshing breezes make the Lachish area an ideal place to build our new home. This will be a truly Jewish town. Our field school will teach the halacha of grape growing and wine making. Our spa will teach healing of body and soul according to Rambam and other Jewish sources. Visiting rabbis will bring their families and enjoy the state-of-the-art Judaica library in the Yeshiva and Kollel.

Come and visit. Walk in the footsteps of Joshua and Bar Kochba. Whenever we visit, and now that we actually own our own plot, I feel like dancing. Yes, almost seventy and I feel like dancing! I feel a lightness in my heart and begin to sway with the rhythm of the winds.

Soon I will have a home. What a privilege to be almost seventy and to be a pioneer in Eretz Yisrael.

But if the Almighty wills it, with joyful heart and soul we will return to Gush Katif.

.

SvD581

.
antisemitism antisionism judehat araber bidrag Bildt Egypten EU Eurabia Eurabien Gaza Israel mediekritik Mellanösternkonflikten muslimer palestinier politiskt korrekt UNRWA...

FN förbereder en ny stor gryta med antisemitisk soppa

[Detta diagram är fullständigt okänt för FN och dess arbetare.]

FN rör sig framåt för genomförande av Goldstonerapporten

Ny FN-kommitté med välkänt antisemitiska medlemmar.

AV ANNE BAYEFSKY

14 juli 2010 02:20

Bland de många attackerna mot Israel som FN har sponsrat under årtionden, utmärkte sig förra årets Goldstonerapport om 2009 års Gazakrig  för sin farliga snedvridning av fakta och juridik. Nu har FN: s råd för mänskliga rättigheter sponsrat en andra grupp utredare att gå vidare med rapportens genomförande. Precis som med runda ett, har FN garanterat resultatet av runda två genom att välja personer vars åsikter är välkänt antiisraeliska från början.

Detta andra överlämnande av Goldstonerapporten iho­pasnick­rades av  Rådet för mänskliga rättigheter mars 2010. Denna resolution förklarar först att Israel - och bara Israel - begått "olagliga handlingar" i Gaza kriget. Och då  inrättas en kommitté av "experter" för att övervaka och bedöma alla rättsliga och andra förfaranden som vidtas av Israel att svara på ge­neral­försam­lin­gens stöd för Goldstonerapporten och dess långa lista med påstådda israeliska brott.

Mandatet ber också den nya kommittén att utvärdera arbetet i den gåtfulla "palestinska sidan." I många resolutioner om Gaza kriget från generalförsamlingen och Rådet för mänskliga rättigheter nämns aldrig "Hamas", vilket överensstämmer med FN saga att kriget innebar godtyckliga israeliska aggressionen i ett vakuum. stället för åtta år av raketattacker mot Israels civilbefolkning och en vald regering som öppet förespråkar folkmord,  resolutionen om att bilda Goldstoneutredningen beskriver problemet med den palestinska sidan som "enkla hemmagjorda raketer ... som har dödat fyra personer och orsakat några skador. " [Se diagrammet i början, som inte hör till denna artikel - klicka på den så kommer du till dess ursprung.]

Det faktum att mandatet för Goldstoneundersökningen var smittat från början, och att dess efterträdare klipps av samma tyg, har inte avskräckt tre ytterligare advokater att ta detta senaste FN-jobbet för grova löner.Tysken Christian Tomuschat (ordförande), malaysiska Param Cumaraswamy, och amerikanska Mary Davis. Som det visar sig har dessa människor mer gemensamt än som först möter ögat.

Ledamöterna i den nya kommittén utsågs den 14 juni av FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Sydafrikas Navi Pillay. En av Pillays två juridiska rådgivare och chef för hennes kansli: s "rättssäkerhet", är palestinsk Mona Rishmawi, tidigare verkställande direktören för den palestinska NGO al-Haq och fram till 2000 en framstående ledare för en enhet av Internationella juristkommissionen (ICJ).

Alla tre av den nya kommitténs medlemmar är anslutna till ICJ. Kommittéledamöterna Christian Tomuschat och Param Cumaraswamy var medlemmar av ICJ: s verkställande utskott under Rishmawis mandattid på ICJ. Cumaraswamy var ICJ: s vice ordförande fram till 2006. För närvarande r båda hedersmedlemmar. Mary Davis är för närvarande i styrelsen för American Association för ICJ.

ICJ hade nära samband med rådet för mänskliga rättigheters kampanj att förtala Israel under Gazakriget, särskilt Goldstone rapporten och dess uppföljning. I januari 2009 höll rådet ett extra möte för att fördöma Israels agerande och anta resolutionen som gav upphov till Goldstones "undersökning". Av de tusentals FN-ackrediterade icke-statliga organisationer, var ICJ en av två dussin som talade. Det hävdade Israel hade brutit mot folkrätten under konflikten och kallade för en undersökninge. Då, den 16 oktober 2009, när rådet höll ett särskilt möte att godkänna Goldstone- rapporten var ICJ igen en av de få icke-statliga organisationerna som talade. Den här gången uttalade de att de israeliska undersökningarna av konflikten i Gaza var "ineffektiva eftersom de inte har garantier för oberoende och opartiskhet ..." Den 24 juni 2010, strax efter utnämningen av tre ledande ICJ medlemmar till Goldstoneuppföljningens kommitté, gjorde ICJ ett offentligt uttalande som kom till försvar av Goldstone, hans förflutna från apartheidtiden, och hans betänkande.

Mandatet om inrättande av kommittén befolkas nu av ICJ medlemmar, men kräver en bedömning av "oberoende" och "effektivitet" av de israeliska processerna och deras överensstämmelse med internationella normer. Inte bara har ICJ redan uttryckt sin åsikt i frågan och yrkat åtal och bestraffning av Israels "civila ledare och militära befälhavare" enligt Goldstones lista över brott.

I själva verket kommer därför den nya kommittén att ägna sig åt ett angrepp mot enskilda personer och rötterna av judiskt självbestämmande.

Kommitténs arbete kommer att samordnas och underlättas av en tjänsteman hos  FN-sekretariatet som valts ut av högkommissarie Pillay, en sydafrikansk advokat Ahmed Motala. Utan tvekan var Motala glad över att få uppdraget. Den 5 januari 2009 i mitten av Gaza kriget, skrev han på den sydafrikanska webbplatsen http://www.thoughtleader.co.za följande: "Kriget i Gaza och ödande av oskyldiga palestinier handlar inte om Hamas, utan enbart om det kommande valet i Israel ... där finns inte något bättre sätt att vinna stöd från den israeliska väljarkåren än att ... döda oskyldiga civila ... Kostnaderna för seger i ett val i Israel håller på att betalas av blodet från oskyldiga palestinier. "

Advokaterna Motala, Tomuschat, Cumaraswamy, och Davis kommer nu att arbeta tillsammans för att genomföra det som även skulle kunna beskrivas som ritualmord  i centrum av Goldstonerapporten. Med rapportens ord: Israel "har avsiktligt ... terroriserat en civilbefolkning" och israelista "våld mot civila W [som] en del av en medveten politik." Snarare än att vara motiverade av självförsvar, påstås Israels politiska och militära ledarskap gå ut för att mörda människor som är mest skyddsvärda, och denna nya FN-kabal kommer att använda sin fantasi att berätta hur Israels rättsväsende reagerar enligt planerna.

Organisationen för den islamiska konferensen, Arabförbundet, och FNs apparater låtsas ursinnigt att det handlar om rätt - de kallar det "ansvar" och ett "slut på straffriheten." Inte överraskande att de mest högljudda samtal kommer från stater som inte har någotdera när det gäller deras egna medborgare, eller kräver ansvar för de många avskyvärda handlingar palestinier begår på varandra.

I verkligheten har naturligtvis från början målet för Goldstonerapporten och dess uppföljning alltid varit Israel. Även om slagfältet har målats om för att likna en rättssal är kampen politisk. Idag råkar det ta formen av en "opartisk kommitté" med uppgift att utreda oberoendet hos Israels egna undersökningar, med stöd av pro-palestinska advokater som extraknäckar som tjänstemän för FN: s organisation för mänskliga rättigheter.

Det enda sättet att reagera är att utmana den rättsliga hederligheten hos rapporten och dess avkomma och exponera  den politiska dagordningen som ligger bakom. Fallet måste börja genom att vägra att ett ögonblick tro på denna senaste mutation av FN viruset.

Anne Bayefsky är en Senior Fellow vid Hudson Institute och chef för Touro institutet för mänskliga rättigheter och Förintelsen.

Jerusalem Post har också en artikel om detta, FN:s eviga hackande på Israel som inte kan kallas något annat än kristallklar antisemitism.

.

 SvD861

.

antisemitism antisionism judehat FN Goldstone Gaza Hamas Israel Mellanösternkonflikten muslimer NGO palestinier terrorism UNHRC...