En artikel i Los Angeles Times ger en parallell syn på Ayalons tankar, som jag översatte på denna länken.
Israeliska bosättningar är mer än tillåtna
Kritiker kan angripa dem på andra grunder, men ingen kan förneka att de är lagliga. I själva verket uppmuntrar 1922 års Palestinska Mandat upprättandet av dem.
Eric Rozenman
December 11, 2009
President Obama hävdar, uppbackad av statssekreterare Hillary Rodham Clinton, att "USA inte accepterar legitimiteten av fortsatta israeliska bosättningar" på Västbanken. Båda har lovordat 10 månaders stopp för nya bostadshus - utom östra Jerusalem - som premiärminister Benjamin Netanyahu meddelade i slutet av förra månaden.
Netanyahu kräver nu att palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas återupptar förhandlingarna eller tar skulden för bristen på framsteg när frysningen, en engångsföreteelse, upphör. Abbas krav - som antogs efter Washingtons uttalanden - är att all israelisk konstruktion, inklusive i östra Jerusalem, måste upphöra permanent.
Det är synd att internationell diplomati inte har en reprisknapp. Om så var fallet kunde parterna se tillbaka på historien, som skulle visa att de israeliska bosättningarna inte bara är legitima enligt internationell rätt, utan positivt uppmuntras.
Den grundläggande bestämmelsen, Nationernas Förbunds Brittiska Mandatet för Palestina 1922, artikel 6, uppmuntrar "tät bosättning av judar på landet, inklusive statlig mark och obrukbar mark (träskmarker, öken etc.) som inte utnyttjades för allmänt bruk." De flesta israeliska bosättningarna på Västbanken har byggts på mark som var statlig mark under Ottomanerna, Britterna, Jordanien och, efter 1967 års sexdagarskrig, under israelerna, eller på egendom som har köpts privat.
USA stödde artikel 6 genom att underteckna 1924 års anglo-amerikanska konvention, ett fördrag som föreskriver godkännande av uppdraget. Nationernas Förbund har försvunnit för länge sedan, men artikel 6 är i kraft. FN:s stadga 1945, artikel 80 - som ibland kallas "Palestina-artikeln" - konstaterar bland annat att "ingenting i stadgan ska tolkas så att det på något sätt ändrar rättigheter för alla stater eller folk eller de villkor som är föreskrivna i befintliga internationella instrument."
Eugene Rostow, USA:s statssekreterare för president Lyndon Johnson - som är en auktoritet inom internationell rätt och medförfattare till FN:s Säkerhetsråds resolution 242, som beskriver kraven för arabisk-israelisk fred - har på nytt bekräftat denna princip. År 1990 sade han: "Den judiska rätten till en lösning på Västbanken ges enligt samma bestämmelser i det mandat för vilket judar bosatte sig i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem innan staten Israel skapades."
När det gäller resolution 242:s uppmaning till "säkra och erkända gränser", skrev Rostow 1991 i en annan artikel att en noggrann titt på diskussionen om resolution 1967 framgår det tydligt att den inte kräver israeliskt tillbakadragande från hela Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Sinaihalvön till stilleståndslinjerna efter 1948.
Många som hävdar att judiska samhällen på Västbanken strider mot internationell rätt citerar den 4:e Genèvekonventionen, artikel 49. Det sägs att en ockupationsmakt "inte får deportera eller överföra delar av sin egen civilbefolkning till det område den ockuperar." Men Julius Stone, liksom Rostow en ledande juridisk teoretiker, skrev i sin bok 1981, "Israel och Palestina: ett angrepp på folkrätten," att ansträngningarna att anse israeliska bosättningar som varande illegala var ett "subversivt försök att missbruka grundläggande internationella principer."
Stone, Stephen Schwebel, tidigare domare i Internationella Domstolen, och andra har skilt mellan territorium förvärvat i en "aggressiv erövring" (t.ex. Nazitysklands anfall under andra världskriget) och område som tas i självförsvar (t.ex. Israels erövringar 1967).
Distinktionen är särskilt skarp när territoriet som förvärvats hade erhållits olagligt, på det sätt som Jordanien hade hållit Västbanken, som beslagtogs vid arabländernas 1948-49 krig mot Israel.
Vidare var avsikten med artikel 49 i den 4:e Genèvekonventionen att förbjuda den nazistiska praxisen att med våld transportera populationer till eller från ockuperade områden till arbetsläger eller dödsläger. Israelerna överfördes inte med tvång till Västbanken, inte heller var de palestinska araberna tvingade bort från det. Två år efter det att president Carters utrikesdepartement fastställde att de israeliska bosättningarna brutit mot internationell rätt, sade president Reagan rent ut att de "inte är olagliga."
Man kan argumentera, som Reagan gjorde och Obama gör, att Israels upprättande av städer i de omstridda territorierna efter 1967 försvårar diplomati, eller som vissa israeliska kritiker säger, att bygga judiska samhällen i närheten av palestinsk-arabiska befolkningscentra sprider landets judiska majoritet för mycket. Men man kan inte förklara bosättningarna som olagliga.
Eric Rozenman är Washingtons direktör för CAMERA, den Boston-baserade Kommittén för Accuracy in Middle East Reporting in America.
Critics may assail them on other grounds, but no one can deny that they are legal. In fact, the 1922 Mandate for Palestine encourages them.
By Eric Rozenman
December 11, 2009
President Obama asserts, seconded by Secretary of State Hillary Rodham Clinton, that "America does not accept the legitimacy of continued Israeli settlements" in the West Bank. Both have praised the 10-month freeze on new residential building -- excluding eastern Jerusalem -- that Prime Minister Benjamin Netanyahu announced late last month.
Netanyahu now calls for Palestinian Authority President Mahmoud Abbas to resume negotiations or take the blame for lack of progress when the "one-time-only" freeze expires. Abbas' precondition -- adopted after Washington's pronouncements -- is that all Israeli construction, including in eastern Jerusalem, must cease permanently.
Too bad international diplomacy doesn't have a replay button. If it did, the parties could look back at history, which would show that Israeli settlements not only are legitimate under international law but positively encouraged.
The basic relevant provision, the League of Nations' 1922 British Mandate for Palestine, Article 6, encourages "close settlement by Jews on the land, including state lands and waste lands not required for public use." Most Israeli settlements in the West Bank have been built on land that was state land under the Ottomans, British, Jordanians and, after the 1967 Six-Day War, under the Israelis, or on property that has been privately purchased.
The United States endorsed Article 6 by signing the 1924 Anglo-American Convention, a treaty stipulating acceptance of the mandate. The League of Nations is long gone, but Article 6 remains in force. The United Nations' 1945 Charter, Article 80 -- sometimes known as "the Palestine article" -- notes among other things that "nothing in the charter shall be construed to alter in any manner the rights whatsoever of any states or peoples or the terms of existing international instruments."
Eugene Rostow, U.S. undersecretary of State for President Lyndon Johnson -- who is an authority on international law and the coauthor of U.N. Security Council Resolution 242, which outlines requirements for Arab-Israeli peace -- reaffirmed this principle. In 1990, he said: "The Jewish right of settlement in the West Bank is conferred by the same provisions of the mandate under which Jews settled in Haifa, Tel Aviv and Jerusalem before the state of Israel was created."
As for Resolution 242's call for "secure and recognized boundaries," according to Rostow in 1991 in another piece, a careful look at the wrangling over the resolution in 1967 makes it clear that it did not mandate Israeli withdrawal from all of the West Bank, Gaza Strip, Golan Heights and Sinai peninsula to the post-1948 armistice lines.
Many who allege that Jewish communities in the West Bank violate international law cite the 4th Geneva Convention, Article 49. It states that an occupying power "shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies." But Julius Stone, like Rostow a leading legal theorist, wrote in his 1981 book, "Israel and Palestine: An Assault on the Law of Nations," that the effort to designate Israeli settlements as illegal was a "subversion . . . of basic international law principles."
Stone, Stephen Schwebel, a former judge on the International Court of Justice, and others have distinguished between territory acquired in an "aggressive conquest" (such as Nazi Germany's seizures during World War II) and territory taken in self-defense (such as Israeli conquests in 1967).
The distinction is especially sharp when the territory acquired had been held illegally, as Jordan had held the West Bank, which it seized during the Arab states' 1948-49 war against Israel.
Further, Article 49 of the 4th Geneva Convention was intended to outlaw the Nazi practice of forcibly transporting populations into or out of occupied territories to labor or death camps. Israelis were not forcibly transferred to the West Bank, nor were Palestinian Arabs forced out of it. Two years after President Carter's State Department determined that Israeli settlements violated international law, President Reagan said flatly that they were "not illegal."
One can argue, as Reagan did and Obama does, that Israel's establishing towns in the disputed territories after 1967 obstructs diplomacy, or, as some Israeli critics do, that building Jewish communities near Palestinian Arab population centers disperses the country's Jewish majority too widely. But one cannot accurately declare the settlements illegal.
Eric Rozenman is Washington director of CAMERA, the Boston-based Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America.
Abbas 
antisemitism 
antisionism 
Israel 
mediekritik 
Mellanösternkonflikten 
Barack Obama 
palestinier 
palestinska myndigheten...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)