tisdag 12 augusti 2014

Islamistiska fundamentalister vinner taktiska fördelar över USA och Israel i Gaza och Irbil, 1,372 km ifrån varandra


DEBKAfile Exclusive Analysis 9 Aug 2014, 12:40 (IDT) 


Medan olika på många sätt, har de två mest aktiva Mellanösternkonflikterna, som förs av USA i norra Irak mot den islamiska staten, och av Israel mot Hamas i Gazaremsan, starka gemensamma drag: 

1 Båda stod overksamma först i år medan islamistiska fundamentalister, IS som är Al Qaida i Irak, och den palestinska Hamas i Gazaremsan, systematiskt byggde upp militär styrka för att föra fram sin aggressiva design. 

Obama-administrationen tog lättvindigt när al-Qaida började pressa framåt, först i Syrien och sedan i Irak. [Tidigare artiklar här: TGS TGS TGS]
Förutom för enstaka flyganfall mot "tom sand" i Gaza, försummade Binyamin Netanyahus regering att ingripa när Hamas byggde upp ett stort lager av raketer och ett underjordiskt terrorimperium, som tidigare AMAN regissören Amos Yadlin medgav offentligt förra veckan. 

Då, i mitten av 2013, utförde IS commander Abu Bakr al-Baghdadi ett stort taktiskt drag genom att flytta hela sin styrka från Syrien till Irak, var Washington oberörd - även när  islamisterna i januari 2014, tog över den motståndslösa västra irakiska provinsen Anbar och en rad viktiga städer, inklusive Falluja och Tikrit. 

Den irakiska arméns pansardivisioner, snarare än att motstå de hänsynslösa islamisterna som svepte över länet, vände svansen och lämnade den erövrande styrkan det rika bytet av tunga, up-to-date amerikanska vapen i enorma mängder. 

Och ändå såg president Barack Obama ingen anledning att trycka på för att kliva in - även om det då var uppenbart att detta byte var avsett inte bara för att underkuva Bagdad, utan injiceras i det syriska kriget och IS arsenal som förberedelse för hoppa på sin nästa byte, Jordanien, Saudiarabien och så småningom Israel också. 

Den amerikanska presidenten rycktes slutligen ur sin likgiltighet när Allahs soldater började marschera mot grindarna till Irbil, huvudstad i den delvis självständiga kurdiska republiken Irak (KRG).

Fredag den 8 aug. sände han alldeles för sent ett par amerikanska stridsflygplan och drönare som gick in med sena åtgärder för att stävja deras framfart. Enligt Pentagons uttalande, två FA-18 jetplan, sända från USS George HW Bush hangarfartyg i Persiska viken, släppte 500-punds laserstyrda bomber på en "mobil artilleripjäs" som besköt kurdiska styrkor som försvarade Irbil, "där amerikanska styrkor är baserade." [Och hur gick det? Länk - kommentarerna är viktiga!]

Lite mer än en timme senare slog fyra F / A-18 flygplan en stationär konvoj av sju bilar och en granatkastare nära Irbil, eiminerade dem med åtta bomber. 

Liter med vatten och massor av förpackade måltider släpptes också ner från luften till hundratals flyktingar som flytt städer i norra Irak som mejats ned av islamister, med bara kläderna de stod i. 

2. USA tycks falla in i samma felbedömning som gjorts av Israels krigsplanerare i den månadslånga Operation Defense Edge, dvs att flyganfall är kapabla att utplåna en islamistisk farlig terroristgrupp. Denna lärdom borde Washington ha lärt i Afghanistan, Pakistan, Jemen och senare Gaza. 

3 President Obama vägrar att sätta amerikanska stövlar tillbaka i Irak, specifikt, specialtrupper, eftersom detta skulle vända vad han anser sin förnämsta utländska prestation, ett tillbakadragande av den amerikanska armén från Irak. 

För väldigt olika anledningar, avstod israeliska ledare från att skicka specialstyrkor djupt inne i Gazaremsan för att eliminera Hamas kommando och huvudraketlager. 

På grund av dessa gemensamma faktorer kommer de två kampanjer att nå samma resultat: IS kommer att gå framåt i Irak, och Hamas fortsätter att avfyra raketer mot den israeliska befolkningen för att tvinga Jerusalem till underkastelse. Ingendera konflikten ser ut att sluta någon gång snart. 

4 En annan mindre uppenbar röd tråd är att finna i Irbil. Två mäktiga beskyddare, USA och Israel, var ansvariga för att forma, utbilda och finansiera Peshmerga som den nationella armén i den halvägs autonoma kurdiska republiken. 

Båda underhåller militära och underrättelseuppdrag i KRGs huvudstad och rådgivande av kurdiska generaler om strategin för att hindra de framryckande islamisterna. 

Ändå, denna hotfulla framfart fortsätter obevekligt, och den kurdiska armén visar de första tecknen på misslyckande på samma sätt som de irakiska divisionerna i tidigare omgångar av IS-angrepp. Känslan av undergång i Irbil är sådan att USA och Israel förbereder sig för att evakuera sin personal. 

Det blir allt mer uppenbart att amerikanska stridsflygplan och drönare är fel vapen för att stoppa Al Qaidas jihadister, precis som israeliska flyganfall aldrig var särskilt bra mot Hamas, och kommer inte att stoppa det utnötningskrig de palestinska fundamentalisterna satsade på från fredag 8 augusti. 

5. islamistiska fundamentalister slåss på separata slagfält 1327 km ifrån varandra, och har fått taktisk fördel både över de amerikanska och israeliska arméerna. President Obama och premiärminister Benjamin Netanyahu borde ta en ordentlig titt på sin taktik innan det är för sent.

Original.

While different in many ways, the two most active Middle East conflicts, waged by the US in northern Iraq against the Islamic State, and by Israel against Hamas in the Gaza Strip, have strong common features:
1. Both stood idly by for years as Islamist fundamentalists, Al Qaeda’s IS in Iraq, and the Palestinian Hamas in the Gaza Strip, systematically built up military force for bringing forward their aggressive designs.
The Obama administration shrugged when al Qaeda started forging ahead, first in Syria and then in Iraq.
But for occasional air strikes against “empty sands” in Gaza, Binyamin Netanyahu’s government neglected to step in when Hamas built up a vast stockpile of rockets and an underground terror empire, as former AMAN director Amos Yadlin admitted publicly last week.
When, in mid-2013, IS commander Abu Bakr Al-Baghdadi executed a major tactical move by relocating his entire force from Syria to Iraq, Washington was unmoved - even when in Jan. 2014, the Islamists took over  the unresisting western Iraqi province of Anbar and a row of important towns, including Falluja and Tikrit.
The Iraqi army’s armored divisions, rather than resist the ruthless Islamists sweeping across the county, turned tail, bequeathing the conquering force the rich spoils of heavy, up-to-date American weaponry in mountainous quantities.
And still President Barack Obama saw no pressing cause to step in - even though, by then, it was obvious that this booty was destined not only for subjugating Baghdad, but being injected into the Syrian war and the IS arsenal in preparation for leaping on its next prey, Jordan, Saudi Arabia and at some point, Israel too.
The US president was finally jerked out of his unconcern when the soldiers of Allah started marching toward the gates of Irbil, capital of the semiautonomous Kurdish Republic of Iraq (KRG).
Friday, on Aug.8, a couple of US warplanes and drones went into belated action to curb their advance. According to the Pentagon statement, two FA-18 jets, launched from the USS George HW Bush aircraft carrier in the Gulf, dropped 500lb laser-guided bombs on a “mobile artillery piece” that was shelling Kurdish forces defending Irbil, “where US forces are based.”
A little more than one hour later, four F/A-18 aircraft hit a stationary convoy of seven vehicles and a mortar position near Irbil, wiping them out with eight bombs.
Gallons of water and tons of packaged meals were also air-dropped for the hundreds of refugees who had fled towns in northern Iraq that were mowed down by the Islamists, with nothing but the clothes they stood up in.
2. The US appears to be falling into the same error of judgment made by Israel’s war planners in the month-long Operation Defense Edge, i.e., that air strikes are capable of wiping out an Islamist terrorist peril. That lesson was there for Washington to learn in Afghanistan, Pakistan, Yemen and latterly Gaza.
3.  President Obama refuses to put American boots back in Iraq, specifically, special operations forces, because this would reverse what he considers his crowning foreign achievement, the withdrawal of the US army from Iraq.
For very different reasons, Israeli leaders abstained from sending special forces deep inside the Gaza Strip to eliminate the Hamas high command and main rocket stocks.
Because of these common factors, the two campaigns are destined to share a common outcome: IS will forge ahead in Iraq, and Hamas will continue firing rockets at the Israeli population, to force Jerusalem into submission. Neither conflict looks like ending any time soon.
4. Another less obvious common thread is to be found in Irbil. Two powerful patrons, the US and Israel, were responsible for shaping, training and funding the Peshmerga as the national army of the semiautonomous Kurdish Republic.
Both maintain military and intelligence missions in the KRG capital and may be presumed to be advising Kurdish generals on strategy for rebuffing the advancing Islamists.
Yet this menacing advance continues relentlessly, and the Kurdish army is showing the first signs of fallilng apart in the same way as the Iraqi divisions in earlier rounds of the IS onslaught. The sense of doom in Irbil is such that the US and Israel are preparing to evacuate their personnel.
It is becoming increasingly obvious that US warplanes and drones are the wrong weapons for stopping Al Qaeda’s jihadis, just as Israeli air strikes were never much good against Hamas, and will not stop the war of attrition the Palestinian fundamentalists launched Friday, Aug. 8.
5. Islamist fundamentalists, fighting on separate battlefields 1,327 km apart, have gained the tactical advantage in both over the US and Israeli armies. President Obama and Prime Minister Binyamin Netanyahu had better take a hard look at their tactics before it is too late.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)