Iran har lurat alla de största länderna.

Eftersom våra media vägrar nämna ett ljud om detta får bloggarna komma.
Länkar på originalet nedan.

7 mar 2015

Vilka är alternativen för Iran?

Av Mansur Rastani


Kärnutvecklingen i Iran har under tre decennier varit en internationell fråga av intresse för den regionala och globala säkerheten. Ett decennium av diplomatiska initiativ från EU3 och P5 + 1 för att lösa den iranska kärnkraftsfrågan har lett till ett pågående undertecknande av ett omfattande avtal, som kallas gemensam handlingsplan (JPOA) med två förlängningar, som kräver att Iran upphör med många aspekter av landets kärnenergiprogram i utbyte mot befrielse från vissa internationella sanktioner, men inget blivande rättsligt bindande instrument som skulle säkerställa att Irans kärnprogram blir uteslutande fredligt har varit uppnåeligt.

Den 19 februari 2015 släppte Internationella atomenergiorganet (IAEA) sin rapport om genomförandet av NPTs kontrollavtal i Iran och status för Irans efterlevnad av FNs säkerhetsråds resolutioner. Enligt denna rapport har inga framsteg gjorts på att lösa IAEA:s oro över eventuell förekomst av hemliga nukleära aktiviteter. IAEA hävdar att det inte kommer att vara i stånd att ge trovärdiga försäkringar om frånvaron av odeklarerat kärnämne och aktiviteter i Iran förrän Iran tillåter det nödvändiga samarbetet med byrån, inklusive genomförandet av dess undertecknade tilläggsprotokoll till NPTs garantier. I motsats till de relevanta resolutionerna från IAEA:s styrelse och de sju resolutionerna från Säkerhetsrådet, har Iran inte avbrutit alla sina anrikningsrelaterade aktiviteter i de deklarerade anläggningarna.



Trots att de tillbringat år i landet, kan IAEA fortfarande inte kontrollera riktigheten och fullständigheten av informationen Teheran har lämnat.

Iran, enligt JPOA, har fått chansen till urananrikning, plutonium utveckling och missilteknologi. Framför allt har det haft som resultat en ekonomi i konkurs som fått hjälp upp från knäna. En fråga P5 + 1 borde ställa sig är att om den iranska regimen är äkta i sina fredliga avsikter, varför har de antagit en benhård inställning mot att vidta åtgärder för att bygga upp förtroendet? Och därefter stuva om de underliggande begreppen till normala internationella lagar och etablerad diplomati? Svaret är mångfasetterat, och är förankrat i regimens ideologiska vision av sin politik som har förfalskat deras strategiska intressen.

Den islamiska republiken Iran (IRI) har uteslutande antagit sharia som grund för politiska institutioner och lagar. Artikel 2 i den iranska konstitutionen beskriver att den islamiska republiken är ett system som bygger på tron ​​på gudomlig uppenbarelse och dess fundamentala roll i att fastställa lagarna. Med andra ord,  lagstiftningar eller lagar i alla frågor måste granskas och jämföras med Guds ord innan de godkänns. Artikel 4 i konstitutionen hävdar att alla civila, straffrättsliga, finansiella, ekonomiska, administrativa, kulturella, militärpolitiska och andra lagar och förordningar måste baseras på islamiska kriterier. Den iranska regimen är en teokrati som blandar religion och stat, i den utsträckning att shiitisk islam och politik är oskiljaktiga.

År 1984 gav den permanenta representanten för Iran vid FN som svar på kritiken om den iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter följande uttalande, (islamisk fundamentalism - versus Mänskliga rättigheter): "Iran erkände ingen myndighet (...) förutom islamisk lag. (...) Konventioner, deklarationer och resolutioner, beslut av internationella organisationer som var i strid med islam, hade ingen giltighet i Islamiska republiken Iran. (...) ".

Den teokratiska IRI:s syn på folkrätten är ett begrepp som används för att avvisa och undergräva den allmänna tillämpligheten av folkrätten, eftersom den inte kan uppfylla den civila utvecklingen av lag, eanbart med en tolkning av Guds vilja enligt deras islamiska skrifter. Gudomliga regler är stela och oberoende av människans vilja och kan inte användas för att mäta de flexibla civila lagarna, en huvudaspekt av den kompromisslösa regimens politik.

I januari 2014 gjorde presidenten för den iranska regimen, Hassan Rouhani, sin debut på World Economic Forum i Davos, Schweiz, genom att övertyga investerare och lugna politiska ledare i hans beslutsamhet att slutföra en omfattande kärnkraftsavtal med stormakterna. Rouhanis charmoffensiv är bara en hycklande gest av regimen för att maskera sin antidemokratiska ideologi och att lägga fram en ny bild av moderation mot det internationella samfundet. Han har ingen befogenhet att förhandla fram ett avtal, kan inte signera några lagstiftning, fördrag, protokoll och avtal som ingåtts av den iranska regeringen med andra regeringar eller internationella organisationer, endast efter godkännande av första Islamiska rådgivande församlingen och sedan Väktarnas råd för noggrann granskning och godkännande enligt de islamiska värderingarna och konstitutionen. Rouhani s mer moderata skepnad är inget annat än en taktik att parera nya sanktioner för att locka utländska investerare till Iran, och köpa lite tid för regimen att fortsätta utveckla sitt kärnenergiprogram.

En annan aspekt av regimens hårdföra politik är gömd under ordet "demokrati". I regimens sinne kan framgång med kärnkraftsavtalet leda till upplåsning av den tre decennier stängda dörren till den moderna västerländska civilisationen, särskilt Förenta staterna. Regimen vet att i sinom tid, tas andra frågor, såsom mänskliga rättigheter och sponsring av terrorism, tas upp i samband med de pågående nukleära samtalen. Därför kan inte teokratiska Irans utrikespolitik tillåta sig att acceptera de normer som styr dagens internationella system. Men när regimen blir en kärnvapenmakt, som Nordkorea, kan de använda den som hävstång för att möta alla, som eventuellt hotar om en demokratisk förändring. Den iranska konstitutionens ingress anger att Iran måste sprida sin islamiska revolution.

Per den analys som gjorts av Brent Scowcroft Center för internationell säkerhet vid Atlantiska rådet, oavsett resultatet av de nukleära samtalen för närvarande, förutsatt inga yttre störningar, kunde Iran bryta ut (blir kapabel att producera vapenuran, WGU) efter två till tre månader och ha en nukleär stridsspets efter ytterligare en månad till ett år. Med andra ord är Iran redan en latent kärnkraft (dvs, kan producera kärnvapen på kort tid om de beslutar att göra detta).

Sedan 1984 har Iran varit den mest aktiva sponsorn av terrorism. Irans finansiella och logistiska stöd till terrorister och militanta grupper i hela Mellanöstern och Centralasien hade en direkt inverkan på de internationella insatserna för att främja fred och demokrati. Ett beslut om att tillåta berikning, även om Iran avstår från att bygga kärnvapen, skulle kunna leda till iranska överföringar av uran-anrikningsteknik eller material till statliga eller icke-statliga aktörer, vilket skulle innebära ett potentiellt hot mot internationell fred och säkerhet och resultatet skulle vara inget mindre än en katastrofal kärnvapenspridning. Det är där jag kallar det den döda vinkeln för omfattande avtal; kravet på ett avtal som ska anses juridiskt bindande är att parterna medvetet måste förstå vad de samtycker till. Hur kan man godta undertecknadet av en skurkstat med ideologisk syn som Iran, vilket har skapat sina strategiska intressen, ett avtal på grundval av befintlig internationell sedvanerätt rättfärdigas? Därefter kan en sådan signatur ge nödvändiga garantier till att regimen följer dess villkor?

Den andra oron sådant beslut att tillåta anrikning i Iran skulle höja larm om att sätta en ny standard för framtida regionala fredliga kärnenergiprogram, vilket kommer att ytterligare omöjliggöra utsikterna för kärnkontroll i regionen.

Regimen i Iran gör allt för att bli en kärnvapenbestyckat stat, från terrorhandling utomlands, att förakta mänskligt liv hemma, och blanda sig i grannländerna, att smida och fabricera fakta, men framför allt att använda sig av shiitisk lära om svek som kallas "taqiyya", vilket är de shiitiska religiösa motiven för döljande eller beslöjande i politiska frågor, en annan aspekt till den hårdföra regimens position." Befriend människor på ytan, och hålla dina agg och avsikter dolda" shiitiska undervisning råder. Det finns två olika värdesystem i arbetet här, den politik i väst och av IAEA som drivs av begreppet öppenhet utifrån internationella normer och standarder som en viktig doktrin om modernitet och moderna stater, och en från mullornas perspektiv "kärnkraft" taqiyya, som lätt kan underminera och misskreditera resultatet av utredningen av väst. Resultatet skulle inte vara något mindre än kärnvapenmullorna.

Fasen för montering av anrikade material till en bomb och bygga själva stridsspets kan göras på ett mycket litet utrymme, i ett enda rum på några hemliga plats, och är nästan omöjlig att upptäcka. Den mest framstående frågor rörande Irans efterlevnad är, hur mycket förtroende kan vi ha att mullorna inte kommer att gå vidare med sina hemliga kärnanläggningar, som de har gjort i det förflutna med sina odeklarerade anriknings webbplatser? Och om de gör press framåt, hur mycket förtroende kan vi ha att våra underrättelsetjänster kommer att fånga dem i sinom tid?

För mer än 20 år, har den iranska regimen brutit IAEA: utvecklat hemliga kärnanläggningar, och försökte vilse väst om omfattningen och takten i dess verksamhet. Som det amerikanska folket väger värdet av ett avtal med en regim som har en enhetlig registrering av fusk på internationella överenskommelser - för att inte tala lögn, anstiftan till hat, terrorisera och mörda - de skulle göra klokt i att förstå att om avtalet är träds kan vi inte reda på förrän det är alldeles för sent att rätta till vår tillsyn, för på den punkten, Iran redan har nått sitt fruktansvärda mål.


Kärn utvecklingen i Iran har under tre decennier varit en internationell fråga av intresse för regionala och globala säkerheten. Om ett decennium av diplomatiska initiativ från EU3 och P5 + 1 för att lösa den iranska kärnkraftsfrågan har lett till in-progress underteckna ett omfattande avtal, som kallas gemensam handlingsplan (JPOA) med två förlängningar, som kräver att Iran upphör med många aspekter av landets kärnenergiprogram i utbyte mot befrielse från vissa internationella sanktioner, men ingen blivande rättsligt bindande instrument som skulle säkerställa Irans kärnprogram blir uteslutande fredliga har varit uppnåeligt.

Den 19 februari 2015 Internationella atomenergiorganet (IAEA) släppt sin rapport om genomförandet av NPT kontrollavtal i Iran och status Irans efterlevnad FN säkerhetsrådets resolutioner. Enligt denna rapport inga framsteg har gjorts på att lösa IAEA: s oro över eventuella förekomsten av hemlig nukleär tillhörande aktiviteter. IAEA Verket hävdar att det inte kommer att vara i stånd att ge trovärdiga försäkringar om frånvaron av odeklarerat kärnämne och aktiviteter i Iran förrän Iran ger det nödvändiga samarbetet med byrån, inklusive genomförandet av dess undertecknade tilläggsprotokoll till NPT garantier överenskommelse. I motsats till de relevanta resolutioner från IAEA: s styrelse och de sju resolutioner från säkerhetsrådet, har Iran inte avbrytas alla sina anrikningsrelaterad verksamhet i de deklarerade anläggningar.

Trots att bringat år i landet, är IAEA fortfarande inte kan kontrollera riktigheten och fullständigheten av informationen Teheran har lämnat. Iran, enligt JPOA, har fått marken på urananrikning, plutonium utveckling och missilteknologi. Framför allt har sin konkurs ekonomin fått hjälp upp från knäna. En fråga P5 + 1 borde ställa sig är att om den iranska regimen är äkta i sina fredliga avsikter, varför har det antagit en benhård inställning till att vidta åtgärder för att bygga upp förtroendet? Och därefter gripa rebuffing de underliggande begreppen normala internationella lagar och etablerade diplomati? Svaret är mångfasetterad, och är förankrade i regimens ideologiska vision av sin politik som har förfalskat sina strategiska intressen.

Den islamiska republiken Iran (IRI) har uteslutande antagit sharia som grund för politiska institutioner och lagar. Artikel 2 i den iranska konstitutionen beskriver att den islamiska republiken är ett system som bygger på tron ​​på gudomlig uppenbarelse och dess fundamentala roll i faststäl lagarna. Med andra ord, de lagstiftningar eller lagar i alla frågor måste granskas och jämföras med Guds ord innan de godkänns. Artikel 4 i konstitutionen hävdar att alla civila, straffrättsliga, finansiella, ekonomiska, administrativa, kulturella, militär, politiska och andra lagar och förordningar måste baseras på islamiska kriterier. Den iranska regimen är en teokrati som blandar religion och stat, i den utsträckning som shiitisk islam och politik är oskiljaktiga.

År 1984 den permanenta representant för Iran vid FN som svar på kritiken om den iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter ger följande uttalande, (islamisk fundamentalism - kontrovers Mänskliga rättigheter): "Iran erkände ingen myndighet (...) förutom islamisk lag. (...) Konventioner, deklarationer och resolutioner, beslut av internationella organisationer som var i strid med islam, hade ingen giltighet i Islamiska republiken Iran. (...) ".

Den teokratiska IRI: s syn på folkrätten är ett begrepp som används för att avvisa och undergräva den allmänna tillämpligheten av folkrätten, eftersom det inte kan uppfylla till civila utvecklingen av lag, men med en tolkning av Guds vilja enligt sin islamiska skrifter. Gudomliga regler är stela och oberoende av människans vilja och kan inte användas för att mäta de flexibla civila lagar, en huvud aspekt av den kompromisslösa regimens politik.

I januari 2014 gjorde president den iranska regimen, Hassan Rouhani, hans debut på World Economic Forum i Davos, Schweiz, genom att övertyga investerare och lugnande politiska ledare i hans beslutsamhet att slutföra en omfattande kärnkraftsavtal med stormakterna. Rouhani charmoffensiv är bara en hycklande gest av regimen för att maskera sin antidemokratiska ideologin och att lägga fram en ny bild av moderation mot det internationella samfundet. Han har ingen befogenhet att förhandla fram ett avtal, kan han signera några lagstiftning, fördrag, protokoll och avtal som ingåtts av den iranska regeringen med andra regeringar eller internationella organisationer endast efter godkännande av första Islamiska rådgivande församling och sedan Väktarnas råd för noggrann granskning och godkännande enligt de islamiska värderingar och konstitutionen. Rouhani s mer moderata skepnad är inget annat än en taktik att parera nya sanktioner för att locka utländska investerare till Iran, och köpa lite tid för regimen att fortsätta utveckla sitt kärnenergiprogram.

En annan aspekt av regimens hårdföra politik är gömd under ordet "demokrati". I regimens sinne framgång kärnkraftsavtal kan leda till upplåsning av sina tre decennier stängde dörren till den moderna västerländska civilisationen, särskilt Förenta staterna. Regimen vet att i sinom tid, andra frågor, såsom mänskliga rättigheter och sponsring av terrorism, kommer att tas upp i samband med de pågående nukleära samtal. Därför är teokratiska Irans utrikespolitik inte kan tillåta att acceptera de normer som styr dagens internationella system. Men när regimen blir en kärnvapenmakt, som med Nordkorea, den kan använda den som hävstång för att möta alla, till sin åsikt, eventuellt hot om en demokratisk förändring. Den iranska konstitutionen ingress anges att Iran måste sprida sin islamiska revolutionen.

Per den analys som gjorts av Brent Scowcroft Center på internationell säkerhet vid Atlantiska rådet, oavsett resultatet av de nukleära samtal, för närvarande, förutsatt att inga yttre störningar, kunde Iran bryta ut (blir kapabel att producera vapenuran, WGU) i två till tre månader och har en nukleär stridsspets i ytterligare en månad till ett år. Med andra ord, är Iran redan en latent kärnkraft (dvs, kan producera kärnvapen på kort tid bör det beslutar att göra detta).

Sedan 1984 har Iran varit den mest aktiva tillstånd sponsor av terrorism. Irans finansiella och logistiskt stöd till terrorist och militanta grupper i hela Mellanöstern och Centralasien hade en direkt inverkan på de internationella insatserna för att främja fred och demokrati. Ett beslut om att tillåta berikning, även om den latenta-kärnkraft Iran avstår från att bygga kärnvapen, skulle kunna leda till iranska överföringar av uran-anrikning teknik eller material till statliga eller icke-statliga aktörer, vilket skulle innebära ett potentiellt hot mot internationell fred och säkerhet skulle resultatet vara inget mindre än ett katastrofalt kärnvapenspridning. Det är där jag kallar det den döda vinkeln för omfattande avtal; kravet på ett avtal som ska anses juridiskt bindande är att parterna medvetet måste förstå vad de samtycker till. Hur kan underteckna en skurkstat med ideologisk syn som Iran, vilket har skapat sina strategiska intressen, ett avtal på grundval av befintliga internationell sedvanerätt rättfärdigas? Därefter kan en sådan signatur ge nödvändiga garantier till att regimen följa dess villkor?

Den andra oron sådant beslut att tillåta anrikning i Iran skulle höja larm om att sätta en ny standard för framtida regionala fredliga kärnenergiprogram, vilket kommer ytterligare obskyra utsikterna för kärn ledning i regionen.

Regimen i Iran gör allt för att bli en kärnvapenbestyckad stat, från terrorhandling utomlands, att förakta mänskligt liv hemma, och blanda sig i grannländerna, att smida och fabricera fakta, men framför allt att använda sig av shiitisk lära om svek som kallas "taqiyya", vilket är de shiitiska religiösa motiven för döljande eller förställning i politiska frågor, en annan aspekt till den hårdföra position hos regimen. "Var vänlig mnot människor på ytan, och håll dina agg och avsikter dolda" råder shiitisk . Det finns två olika värdesystem i arbetet här, politik i väst och av IAEA som drivs av begreppet öppenhet utifrån internationella normer och standarder som en viktig doktrin om modernitet och moderna stater, och en från mullornas perspektiv "kärnkraft" taqiyya, som lätt kan underminera och misskreditera resultatet av utredningen av väst. Resultatet skulle inte vara något mindre än kärnvapenmullorna.

Fasen för montering av anrikat material till en bomb och bygga själva stridsspetsen kan göras på ett mycket litet utrymme, i ett enda rum på någb hemliga plats, och är nästan omöjlig att upptäcka. Den mest framstående frågan rörande Irans efterlevnad är, hur mycket förtroende kan vi ha att mullorna inte kommer att gå vidare med sina hemliga kärnanläggningar, som de har gjort i det förflutna med sina odeklarerade anrikningsplatser? Och om de pressar framåt, hur mycket förtroende kan vi ha att våra underrättelsetjänster kommer att fånga dem i tid?

I mer än 20 år har den iranska regimen brutit IAEA: utvecklat hemliga kärnanläggningar, och försökt vilseföra väst om omfattningen och takten i dess verksamhet. Som det amerikanska folket väger värdet av ett avtal med en regim som har en enhetlig registrering av fusk angående internationella överenskommelser - för att inte tala lögn, anstiftan till hat, terrorian och mord - de skulle göra klokt i att förstå att om avtalet bryts kan vi inte ta red på det förrän det är alldeles för sent att rätta till vår tillsyn, för att på den punkten har Iran redan nått sitt fruktansvärda mål.

March 7, 2015
What are the Alternatives for Iran?
By Mansur Rastani


Nuclear development in Iran has for three decades been an issue of international concern in the interests of regional and global security. About a decade of diplomatic initiatives by the EU3 and P5+1 to resolve the Iranian nuclear issue have led to the in-progress signing a comprehensive agreement, known as Joint Plan Of Action (JPOA) with two extensions, requiring Iran to suspend many aspects of its nuclear program in exchange for relief from some international sanctions, yet no prospective legally binding instrument that would ensure Iran’s nuclear program will be exclusively peaceful has been attainable.

On February 19, 2015 the International Atomic Energy Agency (IAEA) released its report on the implementation of the NPT safeguards agreement in Iran and the status of Iran’s compliance with United Nation Security Council resolutions. According to this report no progress has been achieved on resolving the IAEA’s concerns about the possible existence of undisclosed nuclear associated activities. The IAEA Agency asserts that it will not be in a position to provide credible assurance about the absence of undeclared nuclear material and activities in Iran unless and until Iran provides the necessary cooperation with the Agency, including implementation of its signed Additional Protocol to the NPT safeguards agreement. Contrary to the relevant resolutions of the IAEA Board of Governors and the seven resolutions of the Security Council, Iran has not suspended all of its enrichment related activities in the declared facilities.



Despite having spent years in the country, the IAEA is still unable to verify the correctness and completeness of the information Tehran has provided. Iran, under JPOA, has been given ground on uranium enrichment, plutonium development and missile technology. Above all, its bankrupt economy has been helped up off its knees. A question P5+1 should ask themselves is that if the Iranian regime is genuine in its peaceful intentions, then why has it adopted a hardline stance toward taking measures to build confidence? And subsequently resort to rebuffing the underlying concepts of normal international laws and established diplomacy? The answer is multifaceted, and is entrenched in the regime's ideological vision of its policy that has forged its strategic interests.

The Islamic Republic of Iran (IRI) has exclusively adopted Sharia as its foundation for political institutions and laws. Article 2 of the Iranian constitution describes that the Islamic Republic is a system based on belief in divine revelation and its fundamental role in setting the laws. In other words, the legislations or laws on all matters have to be examined and compared to the word of God before their approval. Article 4 of the constitution asserts that all civil, penal, financial, economic, administrative, cultural, military, political, and other laws and regulations must be based on Islamic criteria. The Iranian regime is a theocracy that mixes religion and state, to the extent that Shiite Islam and politics are inseparable.

In 1984 the permanent representative of Iran at UN in response to criticism on the Iranian regime’s human rights violations gives the following statement, (Islamic fundamentalism -- Human rights controversy): “Iran recognized no authority (...) apart from Islamic law. (...) Conventions, declarations and resolutions or decisions of international organizations which were contradictory to Islam, had no validity in the Islamic Republic of Iran. (…)”.

The theocratic IRI’s view of international law is a notion that is used to reject and undermine the general applicability of international law because it cannot comply to civil development of law, but with an interpretation of will of God as set out in its Islamic scripture. Divine rules are rigid and independent of the will of man and cannot be used to measure the flexible civil laws, a main facet of the uncompromising regime’s policy.

In January 2014 the president of the Iranian regime, Hassan Rouhani, made his debut at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, by persuading investors and reassuring political leaders of his determination to complete a comprehensive nuclear deal with the major powers. Rouhani's charm offensive is just a hypocritical gesture of the regime to mask its anti-democratic ideology and to present a new image of moderation towards the international community. He has no authority to negotiate a deal, he can sign any legislation, treaties, protocols, and agreements concluded by the Iranian government with other governments or international organizations only after obtaining the approval of first the Islamic Consultative Assembly and then the Council of Guardians for thorough examination and approval according to the Islamic values and the constitution. Rouhani’s more moderate guise is nothing but a tactic to fend off new sanctions in order to attract foreign investors to Iran, and buy some time for the regime to continue develop its nuclear program.

Another facet of the regime’s hardline policy is hidden under the word “democracy”. In the regime’s mind the success of the nuclear agreement can lead to the unlocking of its three-decades closed door to modern Western civilization, in particular the United States. The regime knows that in due course, other issues, such as human rights and sponsorship of terrorism, will be addressed in the context of the ongoing nuclear talks. That is why theocratic Iran’s foreign policy cannot allow the acceptance of the norms governing today’s international systems. However, once the regime becomes a nuclear power, as with North Korea, it can use it as leverage to confront any, to its view, possible threat of democratic change. The Iranian constitution’s preamble states that Iran must spread its Islamic revolution.

Per the analysis made by the Brent Scowcroft Center on International Security at the Atlantic Council, regardless of the outcome of the nuclear talks, at present, assuming no external interferences, Iran could break out (become capable of producing weapons-grade uranium, WGU) in two to three months and possess a nuclear warhead in an additional one month to one year. In other words, Iran is already a latent nuclear power (i.e., capable of producing nuclear weapons on short order should it decide to do so).

Since 1984, Iran has remained the most active state sponsor of terrorism. Iran’s financial and logistic support for terrorist and militant groups throughout the Middle East and Central Asia had a direct impact on international efforts to promote peace and democracy. A decision to permit enrichment, even if the latent-nuclear power Iran refrains from building nuclear weapons, could lead to Iranian transfers of uranium-enrichment technology or material to state or non-state actors, which would pose potential threats to international peace and security, the outcome would be nothing less than a disastrous nuclear proliferation. This is where I call it the blind spot of the comprehensive agreement; the requirement for an agreement to be considered legally binding is that parties must knowingly understand what they are agreeing to. How can signing a rogue state with ideological vision such as Iran, which has forged its strategic interests, into a contract on the basis of existing customary international law be justified? Subsequently, can such a signature provide the necessary assurance to make the regime abide by its terms?

The other concern about such a decision to permit enrichment in Iran would be raising alarms about setting a new standard for future regional peaceful nuclear energy programs, which will further obscure the prospect of the nuclear management in the region.

The regime of Iran does whatever it takes to become a nuclear-armed State, from act of terrorism abroad, to disdain human life at home, and meddling in the neighboring countries, to forge and fabricate the facts, but above all make use of Shiite doctrine of deceit called “Taqiyya”, which is the Shiite religious rationale for concealment or dissimulation in political affairs, another facet to the hardline position of the regime. “Befriend people on the surface, and keep your grudges and intentions hidden,” Shiite teaching advises. There are two different value systems at work here, the policies of the West and of the IAEA that are driven by the concept of transparency based on international norms and standards as a key doctrine of modernity and modern states, and the one from the mullahs’ perspective, “nuclear” taqiyya, which can easily undermine and discredit the results of the investigation by the West. The outcome wouldn’t be anything less than nuclear-armed mullahs.

The phase of assembling the enriched materials into a bomb and building the actual warhead can be done in a very small space, inside a single room at some clandestine location, and is almost impossible to detect. The preeminent question concerning Iranian compliance is, how much confidence can we have that the mullahs will not press ahead with their clandestine nuclear facilities, as they have done in the past with their undeclared enrichment sites? And if they do press ahead, how much confidence can we have that our intelligence agencies will catch them in due course?

For more than 20 years, the Iranian regime has violated IAEA safeguard agreements, developed covert nuclear facilities, and sought to mislead the West about the scope and pace of its activities. As the American people weigh the value of an agreement with a regime that has a consistent record of cheating on international accords -- not to mention lying, inciting hatred, terrorizing, and murdering -- they would do well to understand that if the agreement is violated, we may not find out until it is far too late to rectify our oversight, for at that point, Iran will already have achieved its terrible goal.


Nuclear development in Iran has for three decades been an issue of international concern in the interests of regional and global security. About a decade of diplomatic initiatives by the EU3 and P5+1 to resolve the Iranian nuclear issue have led to the in-progress signing a comprehensive agreement, known as Joint Plan Of Action (JPOA) with two extensions, requiring Iran to suspend many aspects of its nuclear program in exchange for relief from some international sanctions, yet no prospective legally binding instrument that would ensure Iran’s nuclear program will be exclusively peaceful has been attainable.

On February 19, 2015 the International Atomic Energy Agency (IAEA) released its report on the implementation of the NPT safeguards agreement in Iran and the status of Iran’s compliance with United Nation Security Council resolutions. According to this report no progress has been achieved on resolving the IAEA’s concerns about the possible existence of undisclosed nuclear associated activities. The IAEA Agency asserts that it will not be in a position to provide credible assurance about the absence of undeclared nuclear material and activities in Iran unless and until Iran provides the necessary cooperation with the Agency, including implementation of its signed Additional Protocol to the NPT safeguards agreement. Contrary to the relevant resolutions of the IAEA Board of Governors and the seven resolutions of the Security Council, Iran has not suspended all of its enrichment related activities in the declared facilities.

Despite having spent years in the country, the IAEA is still unable to verify the correctness and completeness of the information Tehran has provided. Iran, under JPOA, has been given ground on uranium enrichment, plutonium development and missile technology. Above all, its bankrupt economy has been helped up off its knees. A question P5+1 should ask themselves is that if the Iranian regime is genuine in its peaceful intentions, then why has it adopted a hardline stance toward taking measures to build confidence? And subsequently resort to rebuffing the underlying concepts of normal international laws and established diplomacy? The answer is multifaceted, and is entrenched in the regime's ideological vision of its policy that has forged its strategic interests.

The Islamic Republic of Iran (IRI) has exclusively adopted Sharia as its foundation for political institutions and laws. Article 2 of the Iranian constitution describes that the Islamic Republic is a system based on belief in divine revelation and its fundamental role in setting the laws. In other words, the legislations or laws on all matters have to be examined and compared to the word of God before their approval. Article 4 of the constitution asserts that all civil, penal, financial, economic, administrative, cultural, military, political, and other laws and regulations must be based on Islamic criteria. The Iranian regime is a theocracy that mixes religion and state, to the extent that Shiite Islam and politics are inseparable.

In 1984 the permanent representative of Iran at UN in response to criticism on the Iranian regime’s human rights violations gives the following statement, (Islamic fundamentalism -- Human rights controversy): “Iran recognized no authority (...) apart from Islamic law. (...) Conventions, declarations and resolutions or decisions of international organizations which were contradictory to Islam, had no validity in the Islamic Republic of Iran. (…)”.

The theocratic IRI’s view of international law is a notion that is used to reject and undermine the general applicability of international law because it cannot comply to civil development of law, but with an interpretation of will of God as set out in its Islamic scripture. Divine rules are rigid and independent of the will of man and cannot be used to measure the flexible civil laws, a main facet of the uncompromising regime’s policy.

In January 2014 the president of the Iranian regime, Hassan Rouhani, made his debut at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, by persuading investors and reassuring political leaders of his determination to complete a comprehensive nuclear deal with the major powers. Rouhani's charm offensive is just a hypocritical gesture of the regime to mask its anti-democratic ideology and to present a new image of moderation towards the international community. He has no authority to negotiate a deal, he can sign any legislation, treaties, protocols, and agreements concluded by the Iranian government with other governments or international organizations only after obtaining the approval of first the Islamic Consultative Assembly and then the Council of Guardians for thorough examination and approval according to the Islamic values and the constitution. Rouhani’s more moderate guise is nothing but a tactic to fend off new sanctions in order to attract foreign investors to Iran, and buy some time for the regime to continue develop its nuclear program.

Another facet of the regime’s hardline policy is hidden under the word “democracy”. In the regime’s mind the success of the nuclear agreement can lead to the unlocking of its three-decades closed door to modern Western civilization, in particular the United States. The regime knows that in due course, other issues, such as human rights and sponsorship of terrorism, will be addressed in the context of the ongoing nuclear talks. That is why theocratic Iran’s foreign policy cannot allow the acceptance of the norms governing today’s international systems. However, once the regime becomes a nuclear power, as with North Korea, it can use it as leverage to confront any, to its view, possible threat of democratic change. The Iranian constitution’s preamble states that Iran must spread its Islamic revolution.

Per the analysis made by the Brent Scowcroft Center on International Security at the Atlantic Council, regardless of the outcome of the nuclear talks, at present, assuming no external interferences, Iran could break out (become capable of producing weapons-grade uranium, WGU) in two to three months and possess a nuclear warhead in an additional one month to one year. In other words, Iran is already a latent nuclear power (i.e., capable of producing nuclear weapons on short order should it decide to do so).

Since 1984, Iran has remained the most active state sponsor of terrorism. Iran’s financial and logistic support for terrorist and militant groups throughout the Middle East and Central Asia had a direct impact on international efforts to promote peace and democracy. A decision to permit enrichment, even if the latent-nuclear power Iran refrains from building nuclear weapons, could lead to Iranian transfers of uranium-enrichment technology or material to state or non-state actors, which would pose potential threats to international peace and security, the outcome would be nothing less than a disastrous nuclear proliferation. This is where I call it the blind spot of the comprehensive agreement; the requirement for an agreement to be considered legally binding is that parties must knowingly understand what they are agreeing to. How can signing a rogue state with ideological vision such as Iran, which has forged its strategic interests, into a contract on the basis of existing customary international law be justified? Subsequently, can such a signature provide the necessary assurance to make the regime abide by its terms?

The other concern about such a decision to permit enrichment in Iran would be raising alarms about setting a new standard for future regional peaceful nuclear energy programs, which will further obscure the prospect of the nuclear management in the region.

The regime of Iran does whatever it takes to become a nuclear-armed State, from act of terrorism abroad, to disdain human life at home, and meddling in the neighboring countries, to forge and fabricate the facts, but above all make use of Shiite doctrine of deceit called “Taqiyya”, which is the Shiite religious rationale for concealment or dissimulation in political affairs, another facet to the hardline position of the regime. “Befriend people on the surface, and keep your grudges and intentions hidden,” Shiite teaching advises. There are two different value systems at work here, the policies of the West and of the IAEA that are driven by the concept of transparency based on international norms and standards as a key doctrine of modernity and modern states, and the one from the mullahs’ perspective, “nuclear” taqiyya, which can easily undermine and discredit the results of the investigation by the West. The outcome wouldn’t be anything less than nuclear-armed mullahs.

The phase of assembling the enriched materials into a bomb and building the actual warhead can be done in a very small space, inside a single room at some clandestine location, and is almost impossible to detect. The preeminent question concerning Iranian compliance is, how much confidence can we have that the mullahs will not press ahead with their clandestine nuclear facilities, as they have done in the past with their undeclared enrichment sites? And if they do press ahead, how much confidence can we have that our intelligence agencies will catch them in due course?

For more than 20 years, the Iranian regime has violated IAEA safeguard agreements, developed covert nuclear facilities, and sought to mislead the West about the scope and pace of its activities. As the American people weigh the value of an agreement with a regime that has a consistent record of cheating on international accords -- not to mention lying, inciting hatred, terrorizing, and murdering -- they would do well to understand that if the agreement is violated, we may not find out until it is far too late to rectify our oversight, for at that point, Iran will already have achieved its terrible goal.