Varför EU är irrationellt om Israel.

http://pjmedia.com/spengler/2014/10/14/why-europe-is-irrational-about-israel/?singlepage=true
http://pjmedia.com/spengler/2014/10/14/why-europe-is-irrational-about-israel/?singlepage=true
Kommande strax efter Sveriges "erkännande" av en icke-existerande stat "Palestina" för att demonstrera sitt personliga hat mot judarna, börjar den artikeln med:

It would be farfetched to expect most political leaders to be thoroughly knowledgeable of the issues they deal with, especially when it comes to international affairs; or to expect them to be particularly rational and ethical. Still, the new Swedish cabinet’s decision to recognize “Palestine” as a state must be singled out for its nastiness and nuttiness. Prime Minister Stefan Löfven, who leads a minority “Red-Green” coalition of social democrats and greens, explained the move in the following terms:The conflict between Israel and Palestine can only be solved with a two-state solution, negotiated in accordance with international law [vilken international lag?]. A two-state solution requires mutual recognition [arabländerna har vägrat erkänna Israel sen Khartoum-konferensen på 70-talet] and a will to peaceful co-existence [Israel har ALLTID visat det, vilket inte betyder att de lyder allt araberna hittar på]. Sweden will therefore [according to what logic?] recognize the state of Palestine. Sweden is a member of the European Union, and members are supposed to coordinate their diplomatic moves, especially on such touchy matters as the Middle East and the Arab-Israeli conflict. So far, the EU has not made any common decision about recognizing Palestine as a state. Sweden’s Red-Greens do not seem to be aware of such niceties.

 Britterna kom sen upp med Parliament’s 274-to-12 resolution att erkänna  den “Palestinska” flaggan i en total förändring av den Europeiska inställningen emot Israel. Frankrike talar om att följa efter. The EC-byråkatin har talat om att följa efter med sanktioner mot Israel i gammal Nazistil, BDS-rörelsen har  övertygat dem. 

Man protesterar våldsamt men förgäves. Gazakriget borde ha lärt världen att Israel inte kan avstå territorium till Mahmoud Abbas som nu sitter 10:e året av en 4-årig valperiod. Hamas har stöd av 55% av Västbankens palestinier mot bara 38% för Abbas och Hamas skryter öppet att de kan förstöra Israel lättare från avfyrningspositioner på Västbanken. Endast den israeliska militären håller Abbas vid makten; utan israeler hade Hamas för länge trängt ut Abbas från Västbanken, lika  lätt som det gjorde i Gaza; och en Hamasregering på Västbanken skulle föra krig mot Israel, med fruktansvärda konsekvenser [trivialt - nästa Förintelse]. 

Att föreslå en omedelbar palestinsk stat under dessa omständigheter är psykotiskt, för att kalla saken vid dess rätta namn. Européerna, tillsammans med FN och Obama-administrationen vägrar, på de flesta arbetsdagar,  att ta verkligheten i beaktande. När någon säger att marsmänniskor sänder radiovågor in i hans hjärna, eller att Elvis Presley i verkligheten är  påven snarare än en argentinsk jesuit, gör att det inte lönar det sig att undersöka fördelarna med argumentet. Snarare inser man att orsaken är vansinne. 

Européerna hatar Israel som en passionerad störning. Varför? Tja, kan man hävda att européerna alltid har hatat judar; de var ledsna att de hatade judarna en stund efter Förintelsen, men de har kommit över det och hatar oss igen. Vissa analytiker brukade citera arabiskt kommersiellt inflytande i europeiska huvudstäder, men i dag är Egypten och implicit Saudiarabien  närmare Jerusalems synvinkel än Ramallah. Stora muslimska befolkningsgrupper i Europa utgör en påtryckningsgrupp för anti-israelisk politik, men det förklarar inte den fullkomliga oförmågan hos den europeiska eliten att absorbera de mest elementära fakta om situationen. 

Europas störning har djupare rötter. Post-nationalistiska européer, för att vara säker, misstror och föraktar alla former av nationalism. Men israelisk nationalism förolämpar inte Europa bara för att den är ytterligare ett slags nationalism. Från starten har Europa varit hemsökt av idén Israel. Dess första stater växte fram som ett försök att likna Israels val. Som jag skrev i min 2011 bok How Civilizations Die (och varför islam är döende, också): 

Den osaliga längtan för varje nation att väljas i sitt eget skinn började med den första omvandlingen av Europas hedningar; de var inbäddade i den europeiska kristenheten vid starten. Kristna berättare placerar de nyligen döpta europeiska monarkerna i rollen av bibliska kungar och deras nationer i rollen som det bibliska Israel. De första anspråk på nationellt val kom på krönet av de tidiga medeltiden, från det sjätte århundradets krönikör St Gregorius av Tours (538-594), och det sjunde århundradet Iberiska kyrkoman St Isidore av Sevilla. 

Som jag konstaterade på första världskrigets årsdag, Saints Isidore av Sevilla och Gregorius av Tours var i Bialystock och Bloom under den mörka medeltiden, producenter av det europeiska grundandet: de sålde varenda småaktig monark 100% av showen. Europas nationalism var inte bara en utbyggnad av stamimpulser, utan en nationalism som förfinats och formats av kristendomen i en hemsk karikatyr av Israels utvaldhet. I sin tur hävdde varje europeiskt land  sin ställning som Guds nya människor: Frankrike enligt Richelieu under 1700-talet, England under Tudors, Ryssland ("Tredje Rom") från tiden för Ivan den förskräcklige, och slutligen tyskarna, som substituerade begreppet "herrefolk" för det utvalda folket. 

Uppblomningen av det judiska nationella livet i Israel gör européerna galna. Det är inte bara avundsjuka: Det är en fruktansvärd påminnelse om fåfängan i europeiska nationella strävanden genom århundradena, från kontinentens ultimata misslyckande som civilisation. Precis som européer (speciellt skandinaver) skulle föredra att upplösas i den postnationella grytan av europeisk identitet, de kräver att Israel gör detsamma. Strunt samma att Israel saknar möjlighet att göra det, och skulle förstöras om de provade, av skäl som borde vara uppenbart för varje tillfällig konsument av nyhetsmedia. 

Européerna kan inte leva med sitt förflutna. De kan inte leva med sitt nuvarande, och planerar inte att ha någon framtid, för att de inte bär tillräckligt många barn för att förebygga sin demografiska ruin på hundra års sikt. Med sin höga fruktsamhet, nationella anda, religiositet och ogenerade nationella självhävdelse  påminner Israel européerna om allt som de inte är. Mycket värre: det påminner dem om vad de en gång önskat att bli. Idén om Israel, liksom det faktum att Israel finns är lika oacceptabla för dem. 

Det återstår att se vad Tyskland - det europeiska land som har gjort en kraftfull insats för att komma till rätta med sitt fruktansvärda förflutna  gör för att förhindra att anti-israeliska känslor förvandlas till diplomatisk isolering. Man får hoppas att Angela Merkel, Tysklands begåvade och välmenande kansler, kommer att stå i vägen för detta. Europa får inte vara en förlorad sak för Israel, men där är allvarlig risk för det.

†Spengler†Sverige†Löfven †Israel ............