Islams inbördeskrig kommer till Egypten

De onda sidvindarna som flyter genom egyptisk politik kommer från det stora sunni-shia-inbördeskriget som nu omsluter den muslimska världen från Hindu Kush till Medelhavet.
Spengler
8 juli 2013
Det tog bara två dagar innan övergångsregeringen som installerades förra veckan av Egyptens militär meddelade att Saudiarabien och andra Gulfstater skulle ge akut finansiering för den konkursmässiga egyptiska staten. Egypten kanske inte ännu har en statsminister, men de behöver egentligen inte en statsminister. De har en finansminister dock, och det är vad de behöver, särskilt en med en Rolodex i Riyadh.
Som World Bulletins webbplats rapporterade 6 juli:

"Finansdepartementet har intensifierat sina kontakter [med gulfstaterna] som kommer att stå för omfattningen av det finansiella stödet" meddelade temporära finansminister Fayyad Abdel Moneim till Anadolu Agency i en telefonintervju i lördags. Abdel Moneim talade om kontakter med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten (UAE), och Kuwait för brådskande hjälp ... försvarsminister Abdel Fatah al-Sisi ringde Saudiska Kung Abdullah bin Abdel Aziz och UAE:s president Sheikh Khalifa bin Zayed Al-Nuhayyan igår om den senaste utvecklingen i Egypten. Kung Abdullah var den första arabiska och utländska ledare att gratulera den interimistiska president Adly Mansour efter hans insvärandeceremoni. [1]

Samtidigt var Egyptens centralbankschef, Hisham Ramez, på ett plan till Abu Dhabi 7 juli "för att trumma upp väsentligt ekonomiskt stöd", rapporterade Financial Times. [2] Saudiarabien och UAE hade lovat, men inte tillhandahållit, 8 miljarder dollar i lån till Egypten, eftersom den saudiska monarkin hatar och fruktar Muslimska Brödraskapet som sin blivande dödgrävare. Med Bröderna borta från makten blir det annorlunda. Saudian Gazette skrev 6 juli:

Egypten kanske kan räkna med mer stöd från två andra rika Gulfstater. Egypten "är i en mycket bättre position nu att få stöd från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten", säger Citigroups regionala ekonom Farouk Soussa. "Både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har utlovat betydande ekonomiskt stöd till Egypten. Det är mer troligt att Egypten kommer att få det nu. "[3]

Media ignorerade den stora bilden, och fokuserade istället på den irrelevanta personen Mohamed al-Baradei, Nobelpristagare, vars utnämning till premiärminister i övergångsregeringen tillkännagavs först och sedan drogs tillbaka på lördag. Det spelar ingen roll vem  som sitter i presidentpalatset om landet har slut på bröd. Lilla Qatar har redan förbrukat en tredjedel av sin valutareserv under det gångna året i lån till Egypten, vilket kan förklara varför den excentriska emiren ersattes i slutet av juni med sin son. Endast Saudiarabien med dess $ 630 miljarder i kassan har förutsättningar att överbrygga Egyptens 20 miljarder dollar/år underskott. Med landets energiförsörjning nästan slut
 och bara två månaders förbrukning av importerat vete i lager kommer segraren i Kairo att vara den saudiska partiet.

Jag förutspådde denna utveckling i en Juli 4 efter på PJ Media, notera,

Saudierna har en annan anledning att engagera sig i Egypten, och det är situationen i Syrien. Saudiarabiens inblandning i Syriens inbördeskrig styrs numera av prins Bandar, den nya chefen för den saudiska underrättelsetjänsten, som har ett dubbelt problem. KSA vill hindra Iran från att förvandla Syrien till en provins och eldbas, men befarar att de sunnimuslimska jihadister som de skickar luftvärnsrobotar till så småningom vänder sig mot monarkin. Samma slags bakslag drabbade riket efter 1980 års krig i Afghanistan, i personen Usama bin Ladin.

Saudiarabien och Qatar har kämpat för inflytande bland Syriens sunnitiska rebeller (som David Ottaway rapporterade tidigare i veckan på National Interest). Skära av det muslimska brödraskapet vid knäna i Egypten kommer att hjälpa KSA begränsa eventuella bakslag i Syrien." [4]

Det fanns inte tidigare, det finns inte nu, och det kommer inte att i framtiden vara något sådant som demokrati i Egypten. Den nu förnedrade Muslimska Brödraskapet är en nazist-inspirerad totalitär grupp som bär en halvmåne i stället för ett hakkors. Om Mohamed Morsi hade förblivit vid makten, skulle han ha förvandlat Egypten till ett Nordkorea på Nilen, en svältttillstånd där det regerande partiet belönar som håller sig lugna med några fler kalorier.

Chefen för Egyptens väpnade styrkor, är fältmarskalk Abdel-Fatah al-Sisi, inte en demokrat, men en dedikerad islamist vars fru bär en kroppstäckande niqab, enligt Naval Postgraduate School professor Robert Springborg. "Islamisk ideologi genomtränger Sisi tänkande om politiska frågor och säkerhetsfrågor," observerarf Springborg. [5]

Frågan är inte om islamism, utan vems. Vissa saudiska kommentatorer kallar al-Sisi deras islamist, t.ex. Asharq al-Awsats krönikör Hussein Shobokshi, som den 7 juli skrev  "Gud har begåvat al-Sisi med egyptiernas kärlek. I själva verket har al-Sisi bringat en verklig legitimitet till Egypten, vilket kommer att öppna dörren för hopp efter en period av meningslöshet, omogenhet och ångest. Al-Sisi kommer att gå till historien och har vunnit kärleken till människorna" [6] Det Saudi-finansierade salafistiska (ultra-islamistiska) Nour partiet i Egypten stödde militärkuppen, förmodligen eftersom det är Saudi-finansierat, medan andra salafister gick ut på gatorna med det muslimska brödraskapet för att motsätta sig det. Återigen, ingen av dessa frågor spelar någon roll. Viljan hos ett folk som inte kan föda sig själv har lite tyngd. Egypten är en bananrepublik utan bananer.

Huruvida Egypten glider in i kaos eller återfår tillfällig stabilitet under militären beror på vad som händer i det kungliga palatset i Riyadh, inte på Tahrirtorget. Det verkar som om saudierna har anammat den militärt stödda regeringen, vem den nu visar sig att inkludera. Det är tänkbart att saudierna gav sitt veto mot uppöjande av al-Baradei, som dråpligt beskrivs som en "liberal" i de stora medierna. Al-Baradei är en hal och principlös operatör som har gjort stor skada mot västerländska intressen.

Som chef för Internationella atomenergiorganet fram till 2009, ingrep den egyptiska diplomaten upprepade gånger för att förvränga hans egna inspektörers rapporter om utvecklingen av Irans kärntekniska program. I själva verket agerade han som en iransk agent med inflytande. [Se även Claudia Rosett idag om al-Baradei].

Saudierna har mer att frukta från Iran än någon annan. Iran (som Michael Ledeen observerar) försöker undergräva den saudiska regimen genom den shiitiska minoriteten i östra provinsen. Om Riyadh inte protesterar hans nominering som statsminister, borde de.

Det kommer inte att bli något krig med Israel, som vissa kommentatorer har erbjuds. Israel är i värsta fall en åskådare och i bästa fall en allierad till saudierna. De saudiska Wahabists hatar Israel, det är säkert, och skulle vara glada om den judiska staten och alla dess invånare försvann imorgon. Men Israel utgör inte något hot alls till Riyadh, medan Iran utgör ett existentiellt hot.

Saudierna, vet vi från Wikileaks, bad USA att attackera Iran, eller att låta Israel göra det. Den egyptiska militären har inget intresse av att förlora ett krig med den judiska staten. De kanske inte har tillräckligt med diesel för att köra en enhet stridsvagnar till gränsen.

Den saudiska regimen, för att vara säker, sponsrar ett antal extremistiska missdådare genom sitt nätverk av Wahabistmoskéer och madrasas. Men den nuvarande saudiska interventionen i Egypten - om jag läser signalerna rätt - är betydligt mer kompatibelt med amerikanska strategiska intressen än de sentimentala vindlingarna hos Barack Obama-administrationen, eller fetischismen till parlamentarisk form som drabbat det republikanska etablissemanget.

Den saudiska regimen är en styggelse enligt amerikanska standarder, men monarkin är en rationell aktör. Som Michael Ledeen observerade för ett år sedan, "Den stora olje-regionen i Saudiarabien är i shiitisk område, och de saudiska shiiterna har lite kärlek för den kungliga familjen. Om de styrande såg oss glida mot Teheran och Damaskus, skulle det vara lättare för oss att övertyga dem att skära ned sitt stöd för jihad utanför riket." [7]

USA har mindre inflytande i regionen än någon gång sedan andra världskriget, på grund av grov oskicklighet hos Obama-administrationen, liksom det republikanska etablissemanget. Obama-administrationen, liksom senatorerna John McCain och Lindsey Graham har uppvaktat det muslimska brödraskapet som ett blivande fordon för muslimsk demokrati, och ignorerar det katastrofala misslyckandet med den egyptiska ekonomin, liksom den totalitära karaktären av brödraskapet.
Amerikaners instinktiva fråga vid varje problem utomlands, "Vilka är de goda?" Då de får veta att det inte finns några good guys, går de att se en annan film. Det finns inga bra killar i Egypten, utom kanske för några olyckliga demokratiaktivister som inte drar någon social valkrets eller utövar någon makt, eller den hotade koptiska kristna minoriteten. Det finns bara krafter som sammanfaller med amerikanska intressen på grund av sina egna önskningar. Det är en mätare av amerikansk utrikespolitisk inkompetens att den medeltida saudiska monarkin för närvarande är en bättre väktare av amerikanska intressen i Egypten än USA självt.

1. Egypt following up aid pledges with Gulf countries, World Bulletin, July 6, 2013.
2. Egypt seeks Gulf cash as coalition cracks and opponents rally, Financial Times, July 7, 2013.
3. Egypt economic optimism high as transition government reigns, Saudi Gazette, July 5, 2013.
4. Dismiss the Egyptian People and Elect a New One, PJ Media, July 4, 2013.
5. Abdel Fattah Al Sisi, Egypt Army Chief, Turns On Morsi, The President Who Promoted Him, Huffington Post, July 3, 2013.
6. Opinion: El-Sisi, a true military man, Asharq al-Awsat, July 7, 2013.
7. Debating Syria: The Wider War and the Way Forward, National Review Online, March 15, 2013.

†Spengler †Saudiarabien †Egypten †Barack Hussein......