Först Brasilien, sedan Argentina, och Uruguay som ställer sej i bananförsäljarkön. Bolivia och Equador sällar sig nog till svansen. Här blirt det att leva på bananer, Abbas!
Som var och en inser är det mer emot Israel än för araberna som det hela gäller.
Argentinarna sa så tjusigt att de ville se ett Palestina som ett "fritt och oberoende" land, vilket enbart kan betyda att han anser att USA och Västvärlden omedelbart måste sluta ge baksheesh till dom, annars är de självklart inte oberoende, Allmosor.
Israel fattar väl vinken. Det innebär ett direkt brott mot alla avtal som skett mellan PA, den Palestinska Auktoriteten, och Israel sedan Osloavtalet, då Arafat fick kontroll över area A och civil kontroll över area B, vilket alltså måste återgå till Israel. Senast någon ägde det lagligt var England - som mandatmakt. Innan dess var det Turkiet.
Det innebär att PA inte längre kan få hjälp av Israel med något, inte att leverera gods till och från Europa. Alla projekt som Israel har hjälpt PA med, läs länken och speciellt pdf-filen som är kopplad därtill.
Abbas säger i palestinsk pressatt Obama har ett nytt briljant förslag på lur som han ska lägga som en våt filt över förhandlingarna. Har han inte gjort bort sej nog efter allt läckage???
Förra veckan, och inte för första gången, sade den palestinska myndighetens f.d. president Mahmoud Abbas att han funderade på att förklara en palestinsk stat och be FN att erkänna den. Förr i tiden var det självklart att USA, som har en permanent plats i FN: s Säkerhetsråd, skulle inlägga veto mot varje sådant förslag som inte kommit till stånd till följd av ett framförhandlat avtal mellan palestinier och israeler. Men det finns nu spekulationer om att president Barack Obama kan bryta med det prejudikatet.
Han kan göra detta eftersom han tror på en "tvåstatslösning" och vill uppnå det medan han är i Vita huset och snarare förr än senare. Detta är inte olikt Obamas inställning till sjukvårdsreformen. Han var villig att använda alla medel som var nödvändiga för att få en lag som antogs. Resultatet blev inte som han väntat - halvtidsvalet visar på detta. Om Obama stödjer en palestinsk stat som föds genom en "ensidig deklaration", skulle det också medföra oönskade konsekvenser.
Till skillnad från många amerikaner och européer, vet Abbas att nästan varje överenskommelse han kan sluta med israelerna skulle vara oacceptabel för de flesta medlemmarna i Arabförbundet och Islamiska Konferensen - inte precis folk som är nöjda med en halv limpa. För dem kan fred vara att föredra framför att bli besegrat, men det är inget substitut för seger. Många definierar segern som Israels förstörelse.
Ur det perspektivet är det lämpligt för Abbas att skära Israel ut ur fredsprocessen. Nej till Israel, inga eftergifter. Inga medgivanden, ingen motreaktion från Abbas vänner och grannar. Men en politiker så kunnig som Abbas måste se de risker detta medför. I det stora pokerspelet i Levanten vinner de palestinska ledarna genom att spela det "statslösa kortet." Har inte alla folk rätt till självbestämmande? Och är inte palestinierna ett folk? (Strunt samma att de styrande i de flesta arabiska och muslimska länder svara nej när det kommer till det judiska folket.)
När en palestinsk stat är etablerad, försvinner det statslösa palestinska kortet ur leken: Konflikten förvandlas från en kamp för palestinsk självständighet till en gränskonflikt. Abbas skulle då tvingas att besluta om de ska vidta territoriella anspråk genom våld eller be israelerna att starta nya samtal. Det förra skulle förstöra all säkerhet och välstånd som uppnåtts på Västbanken de senaste åren, det senare skulle lämna honom i en svagare förhandlingsposition än han håller just nu.
Men den viktigaste stötestenen kan vara detta: Sedan 2007 har Abbas och hans Fatah-rörelse varit engagerad i ett lågintensivt inbördeskrig mot den islamistiska Hamas. Hamas har fängslat, torterat och dödat ett stort antal Fatah-medlemmar i Gaza, som den kontrollerar. Fatah har behandlat Hamasmedlemmar nästan lika grovt på Västbanken, som de styr.
Är det någon som på allvar tror att inrättandet av en palestinsk stat i nuläget inte skulle trappa upp konflikten? Och är det någon som på allvar tror att Abbas och Fatah skulle komma ut som vinnare utan betydande hjälp från Israel? Vilket väcker frågan: Kommer israelerna fortsätta ställa upp med sådat säkerhetsstöd - som de gör nu, om än i tysthet - om Abbas, mot deras vilja,gårr FN: s vägen?
Å ena sidan vill israelerna inte ha "Hamastans" på två av sina gränser. Å andra sidan kan israelerna fatta det strategiska beslutet att luta sig tillbaka och låta Hamas vinna väl medvetet om att det "internationella samfundet", anti-israeliskt som det är, kommer att vara obekvämt att stödja en terroristorganisation som öppet och entydigt åtagit sig att förorsaka Israels förintelse , och är vägledd av jihadhärskarna i Iran.
Med Hamas vid rodret skulle Västbanken snart likna Gaza - en vårdavdelning för "givarsamfundet," dess folk är föremål för en alltmer fundamentalistisk tolkning av islamisk lag. Så småningom skulle Hamas känna sig tvingade att "motstå" Israels existens genom missiler eller terrorism. Israel skulle inte ha något annat val än att reagera kraftfullt.
Vad händer då? Kommer Syrien och Iran till Hamas stöd? Kommer Hizbollah att starta attack med de tusentals missiler de har samlat på sig medan FNs "fredsbevarare" tittade åt andra hållet? Vilken roll kommer Turkiet - ett NATO-medlem som nu ser sig som en ledare för den "muslimska världen" - välar att spela?
Och vad kommer att Obama göra om konflikten sprider sig och eskalerar? Om presidenten inte har ett bra svar på denna och relaterade frågor, bör han inte vänta mycket längre innan han gör det fullständigt klart att han inte vill Abbas ska kringgå förhandlingar och ila ner på en väg som leder till ett minfält.
Förra månaden vid en gala som hölls i Washington, DC, upprepade USA: s utrikesminister Hillary Clinton hennes önskningar om skapandet av en palestinsk stat. Medan hennes känslor i frågan inte är längre kontroversiella är den grupp som hon talade inför, den amerikanska arbetsgruppen för Palestina - en grupp med tidigare och nuvarande band till terroristgruppen PLO.
Informationen om galans sponsor ignorerades av regeringstjänstemän som hyllade den. Kommer vi att fortsätta att ignorera dessa tjänstemäns pro-terror-verksamhet?
Palestinska befrielseorganisationen (PLO) är en terroristorganisation. Det är enligt den amerikanska regeringen, där det i antiterroristlagen från 1987, undertecknades av dåvarande president Ronald Reagan, "Kongressen har konstaterat att PLO och dess dottergrupper är terroristorganisationer och ett hot mot USA och dess allierades intressen och den internationella rätten, och bör inte åtnjuta verksamhetstillstånd i USA. "
Detta lagförslag är fortfarande giltigt, trots att efterföljande presidenter har försökt kringgå det genom att teckna sex månaders undantag av noten, vilket möjliggör drift av ett PLO kontor i USA. Från president Bill Clinton till president George W. Bush till president Barack Obama har de haft privilegiet (eller bristen på) att underteckna detta undantag. ("Presidentens Avgörande") har förts över och utförts som ett urverk. Detta har dock nyligen ändrats.
7 april, 2010 var sista gången som en amerikansk president undertecknade dett avståndstagande. Den 7 oktober när detta undantag löpte ut, bar den nya signaturen inte presidentens sigill. Den uppgiften överlämnades av president Obama till State Department. Det undantaget undertecknades av Hillary Clintons biträdande utrikesminister James B. Steinberg.
Intressant, medan 7 aprils avstående har en stor närvaro på Internet - mest på regeringen sidor på webben - tog det tid tills denna författare hittade en regeringstjänsteman villig att hämta den, 7 oktoberhandlingen finns inte någonstans på nätet och är dold för allmänheten.
Enligt tjänstemannen var icke-offentliggörandet helt enkelt ett misstag från det amerikanska utrikesdepartementet. Men oavsett orsaken till "misstaget" ska bytet av underskrifter undersökas, särskilt med tanke på att det var Hillary själv som deltog i en PLO-associerad händelse mindre än två veckor senare.
Den 20 oktober 2010 i Washington DC där koncernen har sitt huvudkontor, höll den amerikanska arbetsgruppen för Palestina (ATFP) sin 5: e årliga gala "Att skapa Palestina - den oundgängliga staten för fred"
I ceremonin deltog även ett antal dignitärer, inklusive: förre Saudiarabiens ambassadör i USA Turki al-Faisal, fd Vita husets stabschef och tidigare guvernör i New Hampshire John Sununu, och nuvarande medlem av USA: s kongress Darrell Issa.
De två senare var upptagna med flera andra nuvarande och tidigare regeringstjänstemän som en del av galans honorära värdkommitté, som inkluderar namn som USA: s tidigare utrikesminister och före detta USAs ambassadör till FN Madeleine Albright, USA: s senatorer John Kerry och Carl Levin, och USA: s representanthus Keith Ellison, Howard Berman, Gary Ackerman, Nita Lowey, Bill Delahunt och Dennis Kucinich.
Under sitt anförande diskuterade fru Clinton hennes tidigare krav på en palestinsk stat. Hon sa, "Soms första dam kan jag ha varit den första personen någonsin i samband med en amerikansk administration som krävde en palestinsk stat och tvåstatslösningen. Detta mål är nu den officiella politiken i USA. "
Faktum är att i maj 1998 talade hon vid ett forum för arabiska och israeliska ungdomar, dåvarande första damen Clinton sade: "Ja, jag tror att det kommer att vara i det långsiktiga intresset i Mellanöstern för Palestina att vara en stat, att vara en stat som är ansvarig för sina medborgares välbefinnande, en stat som har ansvaret för att tillhandahålla utbildning och hälsovård och ekonomiska möjligheter för dess medborgare. "
Och även om det på den tiden ansågs vara kontroversiellt, är det också sant att i dag är detta den officiella politiken hos den amerikanska regeringen.
Den israeliska regeringen kommer att uppmanas att följa premiärminister Netanyahu i riktning mot eftergifter till USA på bekostnad av Israels legitimitet, värdighet och säkerhet. Det kommer inte att vara "bara den här gången." Denna kapitulation kommer att följas, eftersom det alltid har skett, med efterfrågan på mer och mer kapitulation, allt djupare och farligare för Israels säkerhet.
Inte heller är det som om Obama är en avvikelse så att Israel bara har att vänta ut tills hans administration kommer att ersättas med en mer pålitlig i takt med Israels säkerhet. Obamas politik skiljer sig inte från sina föregångare. Det är bara att han är merohyfsad och mer öppet hatisk mot Israel. Condoleezza Rice arbetade för George Bush, minns du, precis som Colin Powell. Clinton kunde inte göra tillräckligt för Arafat och den palestinska saken men han log mot oss och sa snälla saker hela tiden. Vem kan glömma den öppna fientligheten hos Bush-Baker-teamet? Israels stora vän, Reagan, var den som öppnade dörren till PLO. Behöver vi tala om Carter? Henry "Låt-dem-blöda" Kissinger förnekade Israel sin seger i Yom Kippur-kriget. Han arbetade för Nixon, minns. I själva verket har det amerikanska Utrikesdepartementet och hela det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget varit anti-Israel sedan Balfourdeklarationen, som utförligt har beskrivits av den framlidne Shmuel Katz, bland annat. (Det är bekvämt sammanställt och ymnigt dokumenterat på http://www.hirhome.com/israel/hirally.htm.) Varje eftergift till Israels fiender försvagar Israel och gör det svårare att stå upp till nästa krav. Det är dock tydligt att den dagen skall komma då Israel måste säga "nej" till USA. Ju förr, desto bättre, även om Israel är extremt isolerat just nu.
En del av förklaringen till Israels tvekan att eliminera det iranska nukleära hotet verkar vara rädslan för att Israel inte kommer att kunna överleva det resulterande diplomatiska nedfallet. Världen kommer omedelbart att fördöma Israel för dess "aggression" och även starter som fruktar ett kärnvapenbestyckat Iran kommer att delta. Sanktioner kommer att införas, både diplomatiska och ekonomiska, och Israel kommer att vara fullkomligt isolerat. En universell bojkott kan åläggas. Även kollektiva militära åtgärder som vändes mot Serbien kan inte uteslutas. Så fungerar rädslan.
Alternativet är dock att en långsam döduppstår stegvis med hjälp av vad som kallas Orwellsk svek, "fredsprocessen", som är den samtida motsvarigheten till "Arbeit Macht Frei." Tanken att lita på de "upplysta nationerna i världen" för att befria Israe, och världen från att sjunka ner i barbari och brutalitet är ett fåfängt hopp. EU har beslutat att ge upp och verkar vara ganska bekväm med tanken att världen är bättre utan Israel och judarna. Amerika leds för närvarande resolut i samma riktning, som ändå alltid var inriktningen på Utrikesdepartementet. Israel är inte heller det enda land som känner sig utsatt och övergivet av indragningen av USAs makt. (Se t.ex. Peter Lee, Sydkorea raglar allteftersom USA drar sig tillbaka, Atimes).
Israel behöver dock inte böja sig. Israel är inte utan alternativ eller utan andra vägar. Israel kan göra det ensam, mot USA:s vilja, den sk kvartetten, FN och Arabförbundet. Det finns flera kraftfulla verktyg i Israels händer.
Israels militära teknik. Inte många inser att Israel är uppfinningarnas land vad gällerhögteknologisk ammunition och asymmetriska krigföring. Israel är praktiskt taget i stånd att matcha alla högteknologiska vapen från något land i världen, inklusive USA. Popeye missilen är knappt ens tröskeln.
Israels militär teknik är mycket avancerad och mycket av Israels teknik och produkter är unika och överlägsna. Världen kommer sannolikt inte att bojkotta dem. Som globala jihad växer, kommer Israels sakkunskap och erfarenhet i kampen mot islamisk terror att bli en mer och mer säljbar vara. Det icke-islamiska världen har anledning att inse att Israels krig mot den islamistiska terrorn är deras eget krig och inte kolonialistisk apartheid förtryck, som det påstås.
Israeliska regeringar tycks kroniskt underskata värdet av en värld av israelisk militär teknik. Israelisk elektronik tog isär de bästa sovjetiska luftvärnssystemen i Syrien redan 1967, till sovjets stora chock. Utvecklingen av israelisk militära teknik har accelererat sedan dess. Många av dessa tekniker har förvärvats i hemlighet av USA, i vissa fall via hot och skrämsel.
På samma sätt har information som Israel har levererat till USA varit ovärderlig. Men för människor som bara ser att miljarder dollar i "stöd" ges till Israel och inte att det faktiskt är USA som tjänar på affären, ser Israel som en tiggare vid grinden.
Å andra sidan har Israel kommit att se sig själv som en socialhjälpstagare beroende av den amerikanska välvilligheten. Israel måste insistera på att utländska regeringars förvärv av israelisk vapenteknik, konsultation och utbildning (i urban krigföring i Irak, till exempel) och andra strategiska samarbete bara görs offentligt och inte i hemlighet. Insistera på legitimitet betyder att vägra att bli behandlad som "den andra kvinnan" för att inte såra de muslimska staterna.
Motstå internationella påtryckningar. Israel behöver inte frukta internationell påtryckning, även bojkotter och sanktioner. Det finns för många andra länder i positioner som liknar Israels vad gäller muslimska minoriteter och yttre försvar för att isolera Israel särskilt länge. Indien är ett, där banden med Israel växer och utvecklas delvis tack vare det faktum att dess historia av eftergiftspolitik mot dess muslimska minoritet inte har gett dem fred och säkerhet. De har behov av teknikt kunnande och gemensamma projekt med Israel som sannolikt skulle fortsätta trots internationella sanktioner. För länge sedan skrotade Israel projektet jet fighter, Lavi, efter USA: s påtryckningar och stängde Beit Shemesh Engines. Men Israel gör sina egna raketmotorer, som fungerar under mer extrema förhållanden än jetmotorer. Israel kan förvisso också göra motorer till trafikflygplan. Indien är angeläget för närmare samarbete med Israel om militära flygplan i partnerskap med Indien och det skulle skapa en marknad tillräckligt stor för att få stordriftsfördelar. Kina och Japan har funnit samarbete med Israel mycket produktiva av andra skäl.
Ett Israel och Indien som arbetar parallellt. President Obama, i sin arrogans, harförsökt tvinga inte bara Israel att kapitulera för islamiska krav, utan också Indien, när han berättade att anledningen till att de inte har fred med Pakistan är att Indien inte har gett bort Kashmir. Detta hade han mage att faktiskt säga när Pakistan är i stor fara att tas över av talibanerna och Al Qaida.
Faktum är att Israel och Indien är naturliga allierade på många sätt och kompletterar varandra på många sätt. Deras sammanlagda resurser, Brain Power, teknik och tillverkningskapacitet skulle vara en fantastisk kombination från början. Om banden med Indien skulle bedrivas med största skyndsamhet och Israels utrikespolitik omorienterats omedelbart så att Indien blir den centrala punkten, kan Indien ersätta både USA och Europa i Israels utrikes-och försvarspolitik.
Ytterligare stater är beredda till en sådan anpassning. Det finns andra stater som president Obama redan har alienerat som skulle kunna föras in en sådan gruppering. Colombia, med hjälp av israeliska militära rådgivare är nära seger mot marxistiska rebeller. De har funnit att president Obamas sändebud har varit i kontakt med rebellerna, redan innan han svors in på sitt kontor, i syfte att faktiskt ta deras sida. Nästan samma historia äger rum i Sri Lanka.
Taiwan är en annan paria som Israel kan utveckla viktiga relationer med. Israel har ett val mellan Taiwan och Kina, naturligtvis, men Kina är inte främmande för att göra affärer som är negativa för Israels vitala intressen och, om man måste välja, skulle Israel överväga om en permanent relation med Taiwan inte skulle vara att föredra.
Kortsiktigt strategiskt samarbete med Indien. Inom den närmaste framtiden, kan Israel och Indien att göra något av yttersta vikt tillsammans, nämligen det dubbla hotet från iranska och pakistanska kärnvapen. De förstnämnda hotar direkt Israel. De senare hotar direkt Indien, i synnerhet om Pakistan blir en misslyckad stat, vilket de nästan redan är. Om Israel och Indien hjälper varandra, kan det vara möjligt att undanröja båda de nukleära hoten. Att flyga från Indien placerar inte Israel närmare de iranska kärnanläggningarna men det skulle ha fördelen att inte behöva korsa luftrum under amerikansk kontroll. Det är inte klart för mig om det är nödvändigt alls att använda bemannade flygplan när Israel har både ballistiska missiler och kryssningsmissiler som skulle kunna göra jobbet.
Det är inte heller nödvändigt att förstöra de nukleära anläggningarna själva. De kärntekniska anläggningarna kan inte fungera utan infrastruktur. De är värdelösa utan el och vatten och råvaror. Israel kan verkligen lamslå Irans infrastruktur, bomba Majlis och mullas och presidentpalatset och även jaga forskare som deltar i det nukleära projektet. Och samma sak gäller för Pakistan.
Naturligtvis skulle världen vara upprörd och skulle införa allvarliga sanktioner mot Israel och Indien. Både Israel och Indien kan stå emot sådana. Det skulle krävas betydande ekonomisk omorientering och omstrukturering, men det är hög tid att de äger rum ändå. Båda länderna skulle framträda starkare, mer oberoende och mer demokratiska efter att ha gjort det.
Israel kan förvänta sig att möta samordnat motstånd från världen för dessa åtgärder. Israel kan förväntas att fördömas, förtalas och avskytt. Israel kan även förvänta sig att det kan införas sanktioner. Å andra sidan, underkastelse och inställsamhet och "gester av goodwill", "förtroendeskapande åtgärder" territoriella eftergifter, ovillkorliga ensidiga tillbakadragande från södra Libanon och Gaza och återhållsamhet har inte fört till något annat än fördömande, förtal och avsky, deligitimering och krav på Israels förstörelse (det vill säga: folkmord) när de försvarar sig. Så länge Israel fortfarande existerar, kommer fler eftergifter att krävas av henne. Däremot var den israeliska och judiska prestigen och acceptansen aldrig högre än efter sexdagarskriget när nationerna fruktade och respekterade Israel.
Detsamma gäller i Indien. Någon som tror att territoriella krav på Indien skulle upphöra om Indien skulle avstå från Kashmir? "Mughalistan" är redan ett mål med en plan för att avskilja hela norra Indien till en kontinuerlig muslimsk stat som omfattar allt från Pakistan till den östra gränsen av Indien och även en del av kusten av Myanmar. (Se länk).
Det behöver inte heller stanna där. Indien, liksom Israel, var under islamiskt styre i århundraden och är därför i Dar al Islam, islam och muslimer anser Indiens existens illegitim och en skymf mot islam. Något som liknar fred kan bara uppnås på samma väg som Spanien och Portugal som har varit befriat från islam i fem århundraden genom att vara så starka så länge att muslimerna tar det från dagordningen under överskådlig framtid. I en tidsålder av global jihad, är det fortfarande på dagordningen, men det finns inget att vinna på att försöka blidka dom.
Iran är rätt stort, bortåt 100 gånger större än Israel, men om man tänker efter vad de är kapabla till - de har än inte lyckats med vad det lågteknologiska Pakistan lyckades med angående kärnvapen. De har inte ens lyckats bygga ett raffinaderi som klarar att göra egen bensin från egen olja. Ahmadinejad och hans än skäggigare kompisar har antagoniserat en stor del av sin befolkning och avlivat ett lämpligt antal av dem.
TIME plockar helt ner Ahmadinejads nya äventyr, som han själv kallar Ambassadör för Död. Richard Aboulafia, en veterananalytiker med Teal Group (en aerospace-konsultfirma) säger att Iran inte har någon förmåga att styra dessa över långa avstånd, de har inga moderna sensorer, inte i planen och inte i markstationerna. De har kort sagt inget militärt värde. Den klarar inte att nå Israel, endast en del amerikanska anläggningar omkring Gulfen.
En bloggare undrade om Iran tänkte ge sej in i den hårda branschen att tillverka modellplan.
Den mirakulösa sexdagarskriget år 1967 ledde till en inte mindre mirakulös tid av återvändo till och uppbyggnad av den mark som judarna hade längtat efter sedan Exilen började för tusentals år sedan. Följande är en tidslinje över händelser under dessa historiska årtionden av de frigjorda områdena - Gamla Jerusalem, Judeen, Samarien, Sinai, Gaza och Golanhöjderna.
Färgmarkering:
Blå - Norra Samarien
Grön - Hevron och Gush Etzion
Lila - Golan
Röd - Tillbakadragande
15 Maj 1967, tre veckor före sexdagarskriget - "Var är vårt Hevron (judarnas huvudstad före Jerusalem)? Var är vårt Sikem? Var är vårt Jeriko?" - Rabbi Tzvi Yehuda Kook klagar över bristen på judisk suveränitet över bibliska Israel, i ett tal på självständighetsdagen till sina elever i Yeshivat Merkaz Harav Kook
Maj 1967 - Trots det 19-åriga vapenstilleståndet sedan självständighetskriget samlar Egyptens president Nasser trupper och flygplan i Sinai, stänger Tiransundet för israelisk sjöfart, fördriver FN: s fredsbevarare, och förklarar: "Vårt grundläggande mål är att förstöra Israel. Det arabiska folket kommer att slåss ... " Syrien, som hade beskjutit och förstört judiska hem från Golanhöjderna under åren, liksom Jordanien, Irak och Saudiarabien, flyttade sina trupper till Israels gränser.
06-11 juni, 1967 - Israel ingrep mot den förväntade arabiska attacken genom att förstöra det egyptiska flygvapnet på marken och erövra Sinai och Gaza, attackerade Syrien och befriade Golanhöjderna, och efter att utan framgång ha bett Jordanien att hålla sig utanför kriget, kastade Israel ut dem från den gamla staden i Jerusalem, Judéen och Samarien.
Juli 1967 - Den första gruppen av Galileiska jordbrukare - inte mer med Syrien stirrandes ner och följande ders varje rörelse från Golanhöjderna med utsikt över dem, beslöt de att denna situation inte skulle upprepa sig - och de klättrade upp och bosatte sig på Golanhöjderna. Nästa månad godkände regeringen deras nya stad, flyttade den något söderut, och kallade den Merom Golan.
17 juli, 1967 - Åtta judiska par - brudgummarna var IDF-soldater som hade kämpat i kriget - gifte sig i Makpelagrottan, i närvaro av IDFs överrabbin Shlomo Goren och Hebrons borgmästare Muhammed Ali Jaabar.
Sommaren 1967 - Den första aktionen för attt fortsätta den judiska bosättningen i befriade områden utanför Jerusalem: De barn som hade evakuerats från Gush Etzion 1948 som nu växt och leddes av Chanan Porat, med en framställning till premiärminister Levi Eshkol att möjliggöra återflyttandet till Kfar Etzion. Strax före Rosh Hashanah, i september 1967, byggdes Kibbutz Kfar Etzion. [gush = block, kfar = by]
November 1967 - Regeringen planerar för 10 jordbrukssamhällen påGolan, med en maximal befolkning på 7.000. Detta antal överträffas i slutändan med stor marginal, och i dag uppgår befolkningen till 20.000, i 33 kommuner.
1967-1976 - 53 nya kommuner har fastställts i de nyligen befriade områdena (jämfört med 34 i resten av Israel under denna period). 20 byggdes på Golan, 11 i Jordandalen, och 14 i Sinai och Gaza. Inga nya samhällen etablerades officiellt i Samarien eller Binyamins berg, eller i södra Judeen.
Påsken 1968 - 88 personer tillbringade Sedernatten i Park Hotel i Hevron. Flera veckor senare flyttade cirka 50 av dem till ett armeområde med utsikt över staden.
1968 - Regeringen inrättade jordbruksområdena Mecholah i Jordandalen, som förbinder området med Beit She'an i norr.
Sommaren 1969 - Det andra samhället i Gush Etzion byggdes: Kibbutz Rosh Tzurim. Strax därefter lades grunden till närliggande Alon Shvut.
Mars 1970 - Golda Meirs regering stöttes på av minister Yigal Alon för att godkänna inrättandet av Kiryat Arba, strax öster om Hevron. September 1972 flyttade de första 50 judiska familjerna från Hevrons militärområde till den nya staden.
1971 - Det första steget för att sätta upp bosättningar i Gaza görs vid Kfar Darom med inrättandet av en IDF Nachal arméutpost. Kfar Darom var platsen för judar som föll efter den arabiska massakern på 1930-talet och återuppbyggdes kort från 1946 till 1948. Nachalutposten blev senare en civil avstampsplats plats för nya byar i regionen, och 1989 blev det ett fullfjädrat eget samhälle.
1972 - Netzarim etableras som en icke-religiös Nachal utpost, och blev en religiös kibbutz 1984. Netzarim var ursprungligen avsedd att vara centrum för ett judiskt område i centrala Gaza, men med tillbakadragandet från det mesta av Gaza år 1994, blev det en judisk enklav som var tillgänglig endast via konvoj.
1973 - Staden Yamit bildades söder om Gaza, i nordvästra hörnet av Sinai. Det var planerat att bli en stor hamnstad.
1973 - Netzer Hazani blev Gazas första judiska civila stad.
1973 - De första ansatserna börjar för att bosätta det bibliska Samarien. Kärnan "Elon Moreh" bildas.
Sent 1973, efter Yom Kippur-kriget - Den första begäran om bosättning utanför Sikem (Nablus), av kvinnor vars män fortfarande var i kriget, avslogs av Golda Meir.
Tu B'Shvat (februari 7) 1974 - Den ideologiska gruppen "gush emunim" grundas, ursprungligen som en grupp inom National Religious Party, senare som en oberoende organisation. Dess första möte hålls i hemmet av rabbinen Chaim Druckman. Först senare började de att koncentrera sig på att lösa bosättningsprolem i Judéen, Samarien och Gaza.
Juni 5, 1974 - Efter ett misslyckat möte mellan Rabbi Tzvi Yehuda Kook och nyutnämnde försvarsministern Shimon Peres, börjar 20 familjer från Elon Moreh kärna "otillåten" bosättning, strax utanför en armébas söder om Sikem (inte långt från dagens Itamar). Närvarande var Rabbi Tzvi Yehuda, Likud MKS Ariel Sharon och Geulah Cohen, och NRP MKS Zevulun Hammer och Yehuda Ben-Meir. De blev med våld evakuerade två nätter senare.
25 jul 1974 - Det berömda bosättningsförsöket vid Sebastia tågstation (10 km nordväst om Sikem). Tusentals människor deltog i en fem dagar lång insats tills de togs bort. [Där var många tåglinjer förr - nu planerar Israel nya.]
Oktober 1974 - Det tredje försöket: Operation Hakafot. Tre separata kärngrupper beger sig mitt i natten till tre områden: Jeriko, Shilo, och Nebi Tzalah (idag N'vei Tzuf väster om Ramallah). Tusentals människor deltog, starkt armémotstånd fick dem att bryta upp i 16 olika grupper. Talesmannen för gush emunim meddelade nästa dag: "Vi har bildat 16 nya gemenskaper." Efter en veckas våldsamma evakueringar från olika platser, slutade operationen.
Pesach 1975 - Efter 2-3 mer misslyckade försök, den första av flera "Shomron Marches hölls och pågick varje halvår - 20.000 personer marscherade i två dagar från Shaar Efraim (längs den gröna linjen öster om Netanya) till Sebastia.
1975 - Rabins Regering etablerar slutligen tillfälliga läger i Ofrah och Maaleh Adumim, som mycket snart blev fullvärdiga städer.
1975 - Rabins Regering fastställer militära utposter i Tekoa (nära Herodion) och Kokhav HaShachar (mellan Shilo och Jeriko), som blev samhällen i 1977 och 1979, respektive.
1975 - statligt initierad bosättning i Jordandalen: Moshav Mechorah, Patzael och Yeitav. Idag består Jordandalens regionala råd av över 20 samhällen.
Chanukah (December) 1975 - Den 8: e och sista yttrandet av folkets vilja - ett veckolångt läger-i Sebastia - slutade i seger: Den Rabin-ledda regeringen, företrädd av Shimon Peres, kom överens om en kompromiss där 30 familjer från Elon Mores kärngrupp fick flytta till Kadums militärförläggning - 7 km väster om Sikem. Fyra månader senare flyttade de upp för backen till den plats de slutligen förvandlar till en av Yesha största judiska städer, Kedumim.
Rabin förklarade att FN:s vansinniga "sionism är rasism"-resolution, som antogs i FN bara en månad tidigare, liksom den uppenbara bristen på vilja hos enn del av IDFs ledare att delta i en kraftfull och våldsam evakuering av judar, bidrog till hans önskan att finna en kompromiss med pionjärerna.
1977-1985 - 89 nya samhällen byggdes i områden som hade befriats under sexdagarskriget (125 på andra håll i Israel).
1977 - Katzrin, den första judiska staden på Golanhöjderna som byggts sedan Gamla föll 1.900 år tidigare, är byggd.
1977 - Staden Elkana grundades i Samarien, blir en lokal stad 1981.
Maj 1977 - Menachem Begin valdes till premiärminister, vilket signalerade en större förändring i bosättningspolitiken - dock inte så stor som bosättningsledare och pionjärer hade hoppats på. De flesta samhällen måste fortfarande börja "i smyg", i allmänhet som en del av en militärbas.
Hösten 1977 - Beit El bildades väster om Ofrah och strax norr om Ramallah. Dess två separata samhällen blev Beit Els Lokala råd 1997, befolkat i dag av över 5.000 personer.
1978 - Fredsfördraget mellan Israel och Egypten undertecknades i Camp David. Det krävde totalt tillbakadragande från Sinai [90% av arean Israel tvingades ockupera 1967], och arabisk självständighet i Judeen, Samarien och Gaza. Rörelsen för att stoppa Återkallelse från Sinai bildas.
Augusti 1978 - Vad som idag är staden Ariel (befolkning 17.000 och hem för kollegiet i Judéen och Samarien) började med 40 familjer från icke-religiösa "Tel Aviv"s bosättningsgrupp. Tanken på en stad i Samarien godkändes ursprungligen av regeringen 1973.
Maj 1979 - judarna återvänder till Hevron: 10 kvinnor och 40 barn från Kiryat Arba flyttar in i byggnaden som kallas Beit Hadassah. Under två månader förbjöds varje person som lämnade, att återvända.Under de följande tio månaderna fick de resa fritt, men ingen annan hade rätt att ansluta sig.
Januari 1980 - Permanent plats för Elon Moreh etablerade öster om Sikem, på södra sidan av Mt. Kabir i Samarien, med utsikt över bibliska Sikem som idag är känt som Tel Balata. Elon Moreh bildade den platsen efter det att en annan plats - som Elon Mores grupp redan hade flyttat till - förkastades när araberna hävdade att en del av det var deras privata mark, högsta domstolen hörde motstridiga vittnesmål om huruvida området var nödvändigt av säkerhetsskäl , och till slut slog fast att området inte var nödvändigt.
Maj 1980 - Terrorister mördar sex män utanför Beit Hadassah i Hevron - och nästa vecka utfärdar regeringen officiellt tillstånd för att förnya ett judiskt samhälle i Hevron.
Juli 1980 - Knesset godkände Jerusalemlagen och slog fast att "det kompletta och förenade Jerusalem är Israels huvudstad." USA avstod från att rösta i FN emot lagen.
December 1981 - Knesset godkände Golanlagen och annekterar Golanhöjderna till Israel. Amerikanerna svarade med att dra in ett samförståndsavtal med Israel, upprörande premiärminister Begin, som sa, "Vad är vi, din vasallstat? Är vi en bananrepublik?"
April 1982 - Sinai: Den nio år gamla staden Yamit och 14 närliggande jordbruksbyar som Atzmona, Talmei Yosef och Priel förstörs när Israel fullbordar tillbakadragande från Sinai.
1982 - Endast sju nya gemenskaper fastställs i Yesha i år: N'vei Daniel och Nokdim i Gush Etzion, Shani-Livnah och Telem i den södra Hevron Hills, Naama, norr om Jeriko, Anatot i östra Binyamin, och Alfei Menashe i västra Shomron . Under de följande två åren har 30 nya städer byggts.
1983 - Efrats kommun grundas i Gush Etzion, av Rabbi Shlomo Riskin och Moshe (Moshko) Moshkowitz, bosatt i Gush Etzion före Frihetskriget. Känd som "staden på åtta kullar," ståtar den för närvarande med cirka 8.500 invånare.
1983 - Ne'eman kommissionen om bosättningsfrågor tillåter för första gången i historien staten att etablera samhällen tillkomna efter privata initiativ, på privatägd mark. Bland sådana städer märks Efrat, Emanuel, Beitar, Shaarei Tikvah och andra.
1983 - N'vei Dekalim byggdes, för att bli "huvudstad" i Gush Katif (judiska Gaza).
1984 - Inrättandet av en Likud-Labor enhetsregering bromsar nya samhällen, men de befintliga växte kraftigt under de kommande fem åren.
1986-1992 - Endast 15 nya gemenskaper fastställs i befriade områden under denna period (16 på andra håll i Israel).
1992 - Yitzchak Rabin vald som premiärministern igen, påtvingar nästan total frysning av byggande i Yesha. Yesha mister sin status som ett prioriterat utvecklingsområde, och skattelättnader försvagas eller tas bort helt. Klagande över hans valnederlag, sade avgående premiärministern Yitzchak Shamir, "jag skulle ha fortsatt självständighetssamtalen i tio år, och under tiden skulle vi ha nått en halv miljon judar i Judeen och Samarien."
September 1993 - Osloavtalet undertecknas, om inrättande av den palestinska myndigheten (PA).
Februari 1994 - Massakern i Makpelagrottan. Under en period av stora palestinska terrorattacker sköt Dr Baruch Goldstein från Hevron och dödade 29 araber. Makpelagrottan delades sedan upp där araber fick nästan total kontroll av Yitzchakhallen, och judarna fick nästan total kontroll över de mindre Avraham- och Yaakovsalarna.
Maj 1994 - Överenskommelsen "Gaza och Jeriko Först" undertecknades som ger PA kontroll över dessa områden (utom för de judiska städerna där). Det rådde allmän enighet om att fastställandet av vilket territorium som skulle lämnas över till PA:s kontroll fastställdes baserat på karta som ritats upp av judiska bosättningar i Judeen och Samarien.
September 1995 - Oslo II (Taba) undertecknades och kräver Israels tillbakadragande från sju arabiska städer i Yesha, samt ytterligare tre tillbakadraganden före inledningen av slutsamtal.
November-december 1995 - IDF drar sig tillbaka från Betlehem, Ramallah, Sikem (med undantag för Josefs grav, som övergavs i början av Oslo kriget, fem år senare), Jenin, Tul Karem, och Kalkilye.
1996 - "Haam Im HaGolan" (Folket är med Golanhöjderna) banderoller och klistermärken ses på verandor, skyltar och bilar i hela landet, med tanke på möjliga avsikter som premiärminister Shimon Peres hade att förhandla och ge Golanhöjderna till Syrien. Golan räddas.
Maj 1996 - Benjamin Netanyahu vald till premiärminister, den nya regeringen avlägsnar ett fåtal av den tidigare regeringens begränsningar på byggande i Yesha.
Januari 1997 - IDF drar sig tillbaka från den största delen av Hevron.
Oktober 1998 - Under tunga amerikanska (Clinton) påtryckningar undertecknar Binyamin Netanyahu Wye River-avtalet som beskriver israeliska tillbakadraganden från sammanlagt 13% av Judéen och Samarien i etapper.
November 1998 - De första av tre planerade tillbakadraganden sker runt Jenin, Sikem och Tul Karem, med över 9% av Judéen och Samarien som lämnas till PAs kontroll. PA har nu total kontroll över 10% av Judéen och Samarien, och civil kontroll av ytterligare 19%. Samhället Har Brachah, omedelbart söder om Sikem lämnas kvar omgivet på tre sidor av PA-kontrollerat område.
September 1999 - Den andra av två etapper se [november 1998] inträffade aldrig. Ehud Barak valdes till premiärminister under tiden och kom till ett nytt avtal - som kallas Sharm en-Sheikh-avtalet - som omförhandlar nästa återtåg. 7% av Yesha lämnas över från PA civil kontroll till PA militär kontroll.
Januari 2000 - Ungefär 300.000 personer deltog i en av de största demonstrationerna i Israels historia, och uppmanade premiärminister Barak att inte gå med på ett israeliskt tillbakadragande från Golanhöjderna. Det sätter stopp för prat om ett sådant återkallande i flera år.
Januari till mars 2000 - två relativt små uttag, som uppfyller Wye och Sharm åtaganden och ge den palestinska myndigheten hel eller delvis kontroll över 39,8% av Yesha.
30 september 2000 - Palestinska myndigheten inleder Oslokriget.
April 2002 - Operation Defensive Shield i Sikem och Jenin, efter det att muslimska terrorister mördar ungefär 430 israeler under det senaste 1½ året av krigföring.
Oktober 2002 - Gilad Farm utpost i Samarien förstörs med våld, efter beslut av Sharons samlingsregerings försvarsminister Binyamin Ben-Eliezer. Den byggdes senare upp på en annan plats.
December 2003 - premiärminister Ariel Sharon meddelar sin första tillbakadragandeplan för att ensidigt lämna Gaza och norra Shomron, på bekostnad av de nästan 9.000 judar som bor där.
Maj 2004 - En folkomröstning bland Likudväljare i hela landet förkastar tillbakadragandet med en 60-40 marginal. I motsats till tidigare löften ignorerar Sharon resultatet genom att göra kosmetiska ändringar.
Juni 2004 - Sharon sparkar två ministrar för att möjliggöra en regering som röstar för godkännande av tillbakadragandet. [Netanyahu röstade för.]
Feb 2005 - Knesset passerar de viktigaste lagförslaget angående tillbakadragandet, kallat Utrymning / Kompensation.
Augusti 2005 - Sharons regering förstör 25 judiska städer i Gush Katif och norra Shomron, och förvisar boende till hotell och andra tillfälliga bostäder [där många fortfarande bor]. IDFd-styrkor dras tillbaka från Gaza strax därefter, men inte från norra Shomron.
Februari 2006 - Polisen kämpade med tusentals demonstranter och hundratals skadades i samband med att de förstörde nio hem i Amona, ett samhälle på en bergstopp med utsikt över Ofrah i Binyamin. Bostäderna hade plötsligt blivit illegala efter hårt arbete av Peace Now som insisterade att de byggdes på arabisk mark.
Juni 2006 - Den sammanlagda befolkningen i Judéen och Samarien ökade med cirka 3% under första halvåret 2006 - nästan tre gånger snabbare än i resten av landet - till totalt 260.932 personer.
Januari 2007 - inrikesdepartementets siffror visar nästan 270.000 israeler i 126 judiska samfund i Judéen och Samarien - en 5,8 procentig ökning jämfört med året innan. Befolkningen i Yesha hade ökat med 107% sedan 1995, jämfört med en 29% tillväxt för hela Israel under denna period.
Maj 2007 - som svar på en stämning inlämnad av Peace Now - den ultra-vänster-organisation som har målet att utplåna judisk närvaro i Judéen och Samarien - premiärminister Ehud Olmert sade att han hade bett försvarsminister Amir Peretz att utarbeta en plan att förstöra små judiska samfund - kända som "obehöriga utposter" - i Judeen och Samarien. Peace Nu har riktat sitt hat bland annat emot Migron - en 43-familjs utpost / samhälle på en bergstopp mellan Psagot och Michmash vid motorvägen Jerusalem-Beit El.
September 2007 - Ungdomar tillhörande "De Trogna till Landet Israel" stiger upp till fem nya bosättningar genom hela Yesha: Maalot Halhoul nära Kiryat Arba, Eitam Hill i norra Efrat, Nofei Hashmonaim i västra Binyamin, Shvut Ami nära Kedumim och Harhivi (som betyder "Utöka, "baserat på Jesaja 54:" Visa plats för ditt tält ... för du skall bryta fram både till höger och vänster "), nära Elon Moreh. Arméns styrkor klubbade ner dem inom en vecka, men flera av dem återuppbyggdes vid upprepade tillfällen i flera månader efteråt. Från och med maj 2009, har Eitam tillstånd för byggande, har Shvut Ami en permanent närvaro, Harhivi har ofta aktiviteter och tre andra platser - Meoz Esther nära Kokhav HaShachar, Ramat Migron utanför Psagot och Mitzpeh Avichai nära Kiryat Arba - är också "utposter" i varje mening.
Januari 2008 - Befolkningen i Yesha ökade 5,2% under det senaste året och uppgår nu till 282.000.
Maj 2008 - Aktivister påbörjar ansträngningar för att etablera en judisk närvaro vid Shdema, en fd IDF-bas mellan Jerusalem och Gush Etzion som regeringen hade visat tecken på att vilja förvandla till en arabisk by. Ansträngningarna belönas i början av 2010 när armén meddelar att den kommer att behålla en ständig närvaro på höjden, men inte i området nedan, där araber redan har börjat bygga.
November 2009 - under Netanyahus regering, hårt pressad av Obamas administration, meddelas en 10-månaders frysning av allt judiskt byggande i Judeen och Samarien. I Jerusalem är också en de facto-konstruktionsfrysning huvudsakligen i kraft.
September 2009 - Den statistiska centralbyrån uppskattar att 301.000 israeler lever i Judéen och Samarien.
This very night Israeli F16 fighter planes are attacking Gaza at several locations.
Israeli attacks on Gaza are unacceptable.
Israel must lift the blockade of Gaza.
Den enda blockad som återstår är för vapen och material som kan användas som vapen, vilket Weiderud är perfekt medveten om. Att anfallet föregicks av raketattacker från Hamas vägrar han nämna, liksom TT.
antisemitism 
antisionism 
judehat 
araber 
Abbas 
Fatah 
Fredsförhandlingar 
Gaza 
Hamas 
islam 
islamism 
Israel 
jihad 
Judeen 
Samarien 
Mellanösternkonflikten 
muslimer 
Netanyahu 
Barack Hussein 
palestinska myndigheten 
palestinier 
terrorism 
Tvåstatslösning 
USA....
